Varför fungerar kontoret så bra för dramatik?

Länge var det bara tre yrkesgrupper vars faktiska arbete skildrades i dramaserier: poliser, läkare och advokater. Men under 2000-talet har en ny typ av yrkesskildringar dykt upp i populärkulturen – människor som arbetar på kontor. Publicerat i Göteborgs-Posten 25/3 2012.

Kontor

Text: Jan Gradvall

”Så hur var det på jobbet i dag?” Länge var det bara tre yrkesgrupper som fick svara på den frågan i populärkulturen; poliser, läkare och advokater.

I tevemediets barndom på 1950-talet blev snabbt polisserier, sjukhusserier och advokatserier de mest populära. Och så har det i princip förblivit i över ett halvt sekel.

Det är förstås många andra yrkesgrupper som porträtteras i tevedrama. Men just serier om poliser, läkare och advokater har varit de enda där vi ingående får följa vad de faktiskt gör på jobbet.

Journalister? Nej, vi har fortfarande inte sett en teveserie om journalister som gör vad de flesta journalister gör, dvs aldrig lämnar redaktionen utan sitter still och googlar i åtta timmar.

Jämför med en polisserie som ”Spanarna på Hill Street” som till och med lyckades till och med väva in det utdragna morgonmötet till en ntegrerad del av handlingen.

Men under 2000-talet har en ny typ av yrkesskildringar dykt upp i populärkulturen – människor som arbetar på kontor.

Allt började med brittiska ”The Office”, premiär 2001, som visade att faktiskt även kontorsarbete kan bli underhållande att följa.

Vad ”The Office” gjorde var att sudda ut gränsen mellan tråkigt och roligt. Ju tråkigare vardagslivet på kontor framställs, desto roligare blir det att titta på.

Engelska ”The Office” gjordes bara i två säsonger, men den amerikanska är nu uppe i åtta. Det har även gjorts varianter av ”The Office” i Frankrike, Tyskland, Kanada (fransktalande), Israel, Chile och nu senaste i Sverige med ”Kontoret”.

Nästa land blir troligen Kina.

Även andra teveserier på 2000-talet, om helt andra ämnen, har förlagt större delar av handlingen till kontorsmiljöer än vi sett tidigare. Från Aaron Sorkins numera klassiska ”Walk and talk”-promenader i kontorslandskapet ”Vita huset” tills alla livsavgörande samtal vid skrivborden i nyyaktuella ”Mad men”.

Den stora inspirationskällan för Ricky Gervais och Stephen Merchant när de skapade ”The Office” var den amerikanska långfilmen ”Office space” från 1999, skriven och regisserad av Mike Judge, mannen bakom ”Beavis and Butt-head”.

Mike Judges svarta komedi var den förste som visade att skrivare, kopieringsapparater, häftapparater i ett själlösa kontorslandskapet kan vara en perfekt spelplats för drama.

Att ”Office space” och ”The Office” skapades just vid millennieskiftet var ingen tillfällighet. Millennieskiftet var kulmen på IT-vågen. En era då människor vid datorer i kontorslandskap plötsligt styrde världen.

Den nya ekonomin gav också upphov till diskussioner om en ny kontorsinredning. Många tidningar hade runt millennieskiftet reportage om den nya tidens arbetsplatser, reportage som med stor säkerhet influerade Ricky Gervais och Stephen Merchant.

När IT-bubblan var som allra mest uppblåst var trenden att ha öppna kontor med fri sittning. Precis som att allt inom den gamla ekonomin ansågs vara förlegat blev det även passé med personliga skrivbord.

Kontoret skulle i stället vara en sprudlande kreativ miljö där projekten och dagsformen avgjorde var man pluggade in sin laptop.

Det höll i ett halvår.

De amerikanska reklambyråer och IT-företag som var pionjärer inom den nya kontorsinredningen kunde snart observera ett märkligt fenomen. De anställda drev omkring som hemlösa efter en naturkatastrof. Rotlösa och otrygga byggde de upp provisoriska hem av det material som fanns.

Någon byggde upp skyddande väggar med hjälp av pärmhögar. En annan bar med sig alla personliga ägodelar i en släpkärra. En tredje slog upp läger i ett sammanträdesrum. Vad som från början varit ett elegant och minimalistiskt kontor liknande snart en kåkstad.

Nu har vi gått hela varvet runt. Kontoren ser återigen ungefär ut som de gör i ”Kontoret”.

Samtidigt kan en genomtänkt kontorsinredning vara avgörande för resultatet.

Amerikanska studier visar att de mest användbara idéerna på arbetsplatser föds vid oplanerade sammankomster mellan olika medarbetare i samma företag. Det kan vara ett samtal vid kopieringsmaskinen. Eller utbyte av erfarenheter vid kaffebryggaren.

Hur skapar man då en arbetsplats där de anställa är så rörliga som möjligt utan att för den skull känna sig rotlösa?

Svaret finns i verkliga livet. Genom att studera stadsplanering kan man även lära sig hur man inreder kontor.

Journalisten Malcolm Gladwell skrev år 2000 en artikel i New Yorker om kontorsinredning där han använde Greenwich Village som en liknelse för hur ett bra kontor ska fungera.

I dessa levande kvarter pågår ett ständigt utbyte av information och skvaller på alla tänkbara nivåer. På samma sätt måste man undvika att de anställda blir självförsörjande vid sina skrivbord utan för sig i hela ”kvarteret”.

Magnus Lindkvist är trendanalytiker och föreläsare som 2009 utsågs till Årets Talare. Magnus Lindkvist reser runt bland all världens företag och tycker att svenska ”Kontoret” varit alldeles för dåliga på att uppdatera kontorshumorn.

– Svenska ”Kontoret” är ett tyvärr tecken på att kultursektorn inte förstår nälingslivet, säger Magnus Lindkvist Det märks att grundmanus är tio år gammalt manus. Det finns hur mycket som helst i det moderna näringslivet som man missar att göra humor av.

– Framförallt så missar man att utforska det stora moderna dilemmat att det i kunskapssamhället inte längre finns några produktionsmått för hur vi ska mäta effektivitet. Ingen har längre en aning om vilken sorts arbetsmetoder som ger bäst resultat. Detta leder till ständiga undersökningar och nya grepp som är mycket tacksamma att driva med.

Magnus Lindkvist citerar Curt Nicolin (1921-2006), legendarisk svensk företagsledare.

– Curt Nicolin sade att det på fabriksgolvet är bra att ha lite för många anställda i slutet på löpande bandet. När en vara är ska den skeppas direkt, ingenting får stoppas upp där. Men på kontor är det, enligt Curt Nicolin, precis tvärtom. Om man har för många anställda på kontor börjar de hitta på nya arbetsuppgifter åt sig själva.

Den amerikanska antropologen och företagskonsulten Karen Stephenson har studerat människors beteende på kontor. Enligt henne finns det – oavsett vad företaget sysslar med – fyra personlighetstyper på kontor. 1.Myror. 2.Spindlar. 3.Trafikpoliser. 4.Präriehundar.

Karen Stephenson inleder sina undersökningar med att intervjua alla anställda. Vilka på kontoret spenderar du mest tid med? Vilka pratar du med om nya idéer? Vilka går du till för att få råd?

Stephenson gör därefter en översiktskarta över kontoret där hon drar linjer mellan anställdas platser och de kollegor de umgås med. Resultatet blir en slags röntgenbild som visar hur de anställda rör sig i kontorslandskapet.

De som får flest linjer dragna till sig är kontorets spindlar. Dessa behöver inte alls vara chefer eller mellanchefer, utan kan vara personer med mindre makt med ovärderlig social förmåga. Jämför med bagaren i kvarteret.

Spindlarna bör vara utplacerade på centrala platser i kontoret. Linjerna från dem strålar ut som ekrarna på ett cykelhjul.

De vanliga arbetarna är myror. Utspridda bland myror och spindlar placeras trafikpoliser. Detta är anställda med särskilda ansvarsområden – kontorets dataansvarige är en typisk trafikpolis – och fungerar därmed som länkar.

Den fjärde kategorin är präriehundar. En präriehund kan jobba med vad som helst, men utmärks av att hon eller han i ett kontorshav plötsligt tittar upp bakom väggen så fort det blossar upp en intressant diskussion. Präriehundar kan placeras precis var som helst. De sniffar ändå upp allt som händer.

När man definierat vilken kategori de anställa tillhör kan man sedan ägna sig åt att rollbesätta kontoret. ”Floor casting” som antropologen Karen Stephenson kallar det.

I en artikel om kontorsinredning i engelska GQ myntas uttrycket ”You are where you sit”. Det gäller att inte hamna i Sibirien, utan att hela tiden ha tillgång den viktiga informationen. Och viktig information på ett kontor är inte sällan skvaller.

Artikeln i GQ pekade ut tre viktiga zoner i kontorslandskapet: AOG (Axis Of Gossip). AOI (Axis Of Information) och AOP (Axis Of Power). AOG kan vara en tremeterszon runt köket. AOI innebär närhet till kontorets nyckelpersoner, dvs spindlarna. AOP är zonen runt chefens skrivbord.

Får man tag på ett skrivbord eller kontorsrum som tangerar alla de tre zonerna har man hittat den perfekta platsen – om det nu är hårt jobb som är ens främsta prioritet.

För om man tvärtom använder samma metodik för att undvika alla viktiga zoner kan man hitta kontorsplatsen ingen bryr sig om. En plats där man ostörd kan ta tupplurar eller gå ut Facebook.

Eller börja skriva manus till en ny och verkligt modern teveserie i kontorsmiljö

(slut)

OBS! De texter jag lägger ut på Gradvall.se är alltid mina okorrade originalmanus. Ber om överseende med eventuella okorrigerade skrivfel.