Skivrecensioner, DI Weekend
Paul Weller
Titel: Sonik kicks
Skivbolag: Island/Universal
Betyg: 4
Ingen såg parallellerna under punkeran, men i dag kan man se förbluffande många likheter mellan Thåström, född 1957, och Paul Weller, född 1958.
Båda varit frontfigurer i två av sina länders mest tongivande band. De splittrade Ebba Grön respektive The Jam när banden var som absolut störst och har vägrat de långtradare fyllda med pengar de erbjudits för återföreningar.
Med sina efterföljande band, Style Council och Imperiet, breddade de sin musikaliska palett, släppte in influenser från soul och funk och engagerade sig aktivt politiskt.
Som soloartister har Thåström och Paul Weller fortsatt utmana sig själva musikaliskt, utan att bry sig om försäljningssiffror.
De förenas också av att deras tre senaste album tillhör det bästa de gjort.
Precis som Thåströms ”Beväpna dig med vingar” så kan Paul Wellers ”Sonik kicks” ses som en del i trilogi.
Wellers trilogi inleddes med ”22 dreams”, det kanske starkaste album han gjort under sin karriär. Med ”Sonik kicks” visar han att han aldrig varit musikaliskt mer nyfiken än i dag.
Efter att i sin lokala hälsobutik – läs skivbutik – förstärkt sitt immunförsvar med vitaminer som tyska Neu! och John Coltrane sjunger Paul Weller om hur det är att vara medelålders (”That dangerous age”) och avslutar med en helt skamlöst sentimental hyllningssång till föräldraskap (”Be happy children”).
Att Paul Weller i dag har sju barn gör att han kan sjunga den refrängen med visst eftertryck.
Jan Gradvall
Lost In The Trees
Titel: A church that fits our needs
Skivbolag: Anti/Cosmos
Betyg: 4
Sommaren 2009 begick låtskrivaren Ari Pickers mamma självmord. Han nålade upp ett fotografi av henne på väggen – samma fotografi som pryder detta omslag – och skrev sedan detta album.
Det låter som Carl Wilson, den vackraste Beach Boys-rösten, lånat Bon Ivers timmerstuga och sedan gjort en orkestral sorgebearbetning av Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”.
Ari Picker i North Carolina-gruppen Lost In The Trees tillhör en ny generation amerikanska popmusiker som egentligen har sina rötter i klassisk musik. Hans motsvarighet till Beatles och Stones har varit Sjostakovitj och Stravinskij.
Lyssna i lurar och en av årets märkvärdigaste musikupplevelser väntar dig.
Jan Gradvall
Sergio Azzolini & L’Aura Soave Cremona
Titel: Vivaldi: Concerti per fagotto II
Skivbolag: Naïve
Betyg: 4
Släpp ut fagotten ur garderoben! Det gamla italienska träblåsinstrumentet med dubbla rörblad tillhör inte det mest respektingivande man i dag kan bära omkring på tunnelbanan.
Men italienska fagottisten Sergio Azzolini spelar inte som han är iklädd tajta gröna trikåer och clownskor. Med full kraft blåser han bort 400 år av damm.
På nationalbiblioteket i Turin finns notbladen till 450 verk av Antonio Vivaldi (1678-1741), många av dem aldrig spelade i modern tid.
År 2000 startade Piemonte-bosatte musikhistorikern Alberto Basso och det oberoende bolaget Naïve en av 2000-talets mest ambitiösa kultursatsningar med målsättning att spela in rubbet. Projektet beräknas vara klart 2015.
Och denna andra volym med framgrävda fagottkonserter bryter mot alla dina föreställningar om hur Vivaldi låter. Som att upptäcka en femte årstid.
Jan Gradvall
Spoek Mathambo
Titel: Father creeper
Skivbolag: Sub Pop/Border
Betyg: 4
Hela ens musikaliska begreppsvärld sattes i gungning när det i fjol dök upp en video där en svart sydafrikan iklädd vit kostym stående i ghetton i både Johannesburg och Manchester gjorde en technoversion av Joy Divisions ”She’s lost control”.
Det gungar inte mindre av insikten om att Spoek Mathambo, riktigt namn Nthato Mokgata, sedan dess fått kontrakt med Sub Pop – skivbolaget som upptäckte Nirvana – och att han i dag flyttat till Malmö.
Spoek Mathambo har gift sig med Gnucci Banana, den svenska rappare som sjöng med Tove Styrke på Grammisgalan och tippas kunna bli en svensk Nicki Minaj. Att Serbien-födda Gnucci Banana egentligen heter Ana Rab gör att den här recensionens uppräkning av konstiga namn hotar att passera gränsen för parodi.
Men Spoek Mathambo är på alla sätt värd att tas på allvar. I samma anda som sydafrikanske jazzlegenden Abdullah ”Dollar Brand” Ibrahim gör han musik som trots all genrebeskrivning. Porlande sydafrikanskt gitarrspel möter kylan från postpunk och intensiteten från house-genren footwork.
Och alltsammans förenas på Möllevångstorget.
Jan Gradvall