Skivrecensioner, DI Weekend
Soul Jazz Records presents Voguing
Titel: Voguing and the House Ballroom Scene in New York City, 1989-92
Skivbolag: Soul Jazz
Betyg: 4
Var det en tillfällighet att Madonna inledde sitt Super Bowl-framträdande med sin 22 år gamla låt ”Vogue”? Nej. Två skäl. 1. Ingen av Madonnas låtar är mer gay än ”Vogue”. Det var en perfekt trojansk kupp mot det extremt heterosexuella Super Bowl. 2. Madonna, påläst som alltid, vet att det ligger en ”Vogue”-revival i luften.
Soul Jazz Records ger nu ut både en fotobok och en samling som fångar den fantastiska subkultur som uppstod bland svarta homosexuella och transsexuella i Harlem på 1970- och 1980-talet.
Inspirerade av modebilderna i framförallt Vogue utmanade de varandra i att göra de bästa poserna på dansgolvet. Det fanns till och med olika tävlingskategorier som ”face” och ”runway”.
I slutet av 1980-talet flyttade scenen downtown till discoteket The Sound Factory nära pirerna i Chelsea, där Madonna upptäckte scenen. Hon kom tillbaka till klubben i tre månader i sträck och tog med sig de bästa dansarna när hon gjorde sin hyllningslåt, ”Vogue”. (Malcolm McLaren hann precis före Madonna med sin ”Deep in Vogue”.)
Mest eftertraktade var låtar som innehöll ”stabs”, mikropauser där låten stannar upp så att dansarna hinner byta pose. Discjockeyn Junior Vasquez gjorde även särskilda remixer, ”bitch tracks”.
Bland höjdpunkterna på tre cd med superb disco finns Tom Moulton-remixen av MFSB-låten ”Love is the message”. Ju mer man läser om New Yorks musikhistoria, desto mer framstår den som en av 1970-talets viktigaste låtar alla kategorier. ”Love is the message” var anthemlåten framför alla andra på pionjärklubbar som The Loft och The Gallery där hela dagens moderna danskultur formades.
Jan Gradvall
Eliane Radigue
Titel: Transamorem – Transmortem
Skivbolag: Important
Betyg: 4
Av alla mansdominerade musikgenrer framstår synthesizermusik som det allra värsta exemplet. En ointaglig manlig bastion.
Men undantag finns. För några veckor sedan recenserade jag på dessa sidor Annette Peacock, den första musiker i världen som använde en Moog på scenen.
Och nu släpps den kvinnliga elektronpionjären Eliane Radigues verk ”Transamorem– Transmortem” från 1974 för första gången på cd.
Sittande vid en ARP-synthesizer håller hon kvar en enda ton i en timme och 7 minuter. Det är hela stycket.
Men den uppmärksammade lyssnaren belönas. Små, små variationer – mer kännbara än hörbara – skapar en stegrande, febrig magi som förändrar ens uppfattning om både tid och rum.
Jan Gradvall
Skrillex
Titel: Bangarang
Skivbolag: Big Beat/Warner
Betyg: 4
Den 24-årige amerikanske elektronmusikstjärnan Skrillex återuppväcker en viktig populärkulturtradition: att göra mainstreammusik som äldre generationer uppfattar som fullständigt omusikalisk och olyssningsbar.
De flesta oinvigda upplever nog Skrillex som om någon bytt ut badrumsskåpets bomullstops mot tomtebloss. Trumhinnorna svetsas med SKREEWERP, PZZBZBLAAA, KVIIIRCH. Detta samtidigt som Skrillex rullar ut basgångar som får det att kännas som om någon just lagt ens inälvor i en torktumlare.
Och ändå är Skrillex en av Amerikas just nu populäraste artister, häromveckan belönad med tre Grammy.
De som säger att Skrillex vulgariserar den brittiska musikgennren dubstep missar hela poängen. Det är klart att han gör det. Skrillex, som ser ut exakt som ungdom på glid brukar göra i Hollywood-filmer, tar med dubstep till en shopping mall i norra Kalifornien, stoppar ned den i milkshakemaskinen och serverar med jordgubbssmak.
Jan Gradvall
David Arnold & Michael Price
Titel: Sherlock: Original Televsion Series Soundtrack From Series Two
Skivbolag: Silva Screen
Betyg: 4
OS i London i sommar har redan skapat historia – genom musiken. Musiken till öppningsceremonin görs av technokollektivet Underworld. Och musiken till avslutningsceremonin görs av David Arnold, känd för Björk-låten ”Play dead” och många filmsoundtrack.
David Arnold fick bland det finaste erkännande en filmkompositör kan få när han valdes ut av mästaren John Barry att fortsätta göra James Bond-soundtracken. Men det allra bästa David Arnold gjort hittills är musiken till BBC-serien ”Sherlock”, vars andra säsong avslutades i lördags i svensk tv.
Tillsammans med Michael Price skapar David Arnold ett på samma gång modernt och viktorianskt soundtrack som speglar gatupulsen på både dagens och 1800-talets Baker Street.
Jan Gradvall