Krönika, Dagens Industri

Weekend 24 februari

Krönika

Jan Gradvall

Blinka och du missar det. Dagens Industri-läsare bör vara extra uppmärksamma under Oscargalan natten mellan söndag och måndag när det blir dags för kategorin Best Original Screenplay.

Bland de nominerade för bästa originalmanus finns J.C. Chandor som skrivit, och regisserat, vad The New Yorker kallat ”easily the best Wall Street movie ever made”.

J.C. Chandors film ”Margin call”, som får svensk biopremiär 16 mars, är inspirerad av Lehman Brothers-kraschen 2008.

Filmen följer värdepappershandlare på en investmentbank i New York under 36 timmar som förändrar deras egna liv och hela världsekonomin

Titeln ”Margin call” kan översättas med tilläggssäkerhet. En begäran från en finansaktör för att man till exempel överträtt sin belåning.

Hollywood häpnade när J.C. Chandor, en debutant, kunde radda upp så tunga skådepelare för en så smal och krävande film.

Huvudrollerna spelas av Kevin Spacey (hans bästa film på 17 år), Paul Bettany, Jeremy Irons, Zachary ”Spock” Quinto, Simon Baker, Stanley Tucci och Demi Moore.

Men samtliga skådespelare har i intervjuer sagt att vad som fick dem att tacka ja var ett sällsynt välskrivet manus med komplexa och konfliktfyllda karaktärer som befinner sig i gråzonen mellan gott och ont.

Vad som skiljer ”Margin call” från Oliver Stones film ”Wall Street” och dokumentären ”Inside job” är att den inte har en tydlig politisk agenda och inte är ute efter att efterhandsmoralisera över tillståndet i bankvärlden.

Jeremy Irons, som spelar investmentbankens CEO, är visserligen en lika skoningslös och ultracynisk figur som Gordon Gekko. En av hans repliker går direkt in i filmhistorien: ”It’s just money, it’s made up. Pieces of paper with pictures on it so we don’t have to kill each other just to get something to eat”.

Men optionsmäklarna i filmen präglas av att de älskar sitt jobb och är väldigt duktiga på det. Manusförfattaren och regissören J.C. Chandor är själv uppväxt med en pappa som är värdepappersmäklare. Han säger i en intervju: ”Jag är kapitalist”.

I en av filmens nyckelscener håller Paul Bettany ett brandtal för optionsmäklare och den verklighet de jobbar i som kan jämföras med det berömda ”You can’t handle the truth”-anförande som Jack Nicholson håller som försvar för militärens agerande i ”A few good men”.

På frågan om hur vanligt folk kommer att drabbas av den finansiella härdsmältan fräser Paul Bettanys karaktär tillbaka: ”Fuck ’em. Fuck normal people”.

För varför, säger Paul Bettanys karaktär, protesterade inte vanligt folk så länge det gick bra? Varför talade ingen om moral så länge börsen såg till att pengarna rullade in så att vanligt folk kunde fortsätta konsumera?

Realismen i ”Margin call” förstärks av att den är filmad på 42:a våningen på One Penn Plaza i New York inne på ett riktig kontor som just utrymts av en mäklarfirma som gått i konkurs.

”Margin call” är också ett exempel på hur begränsningar faktiskt kan vara bra för slutresultatet. En typisk Hollywood-film har mellan 45 och 90 filmdagar.
”Margin call”, en lågbudgetfilm i sammanhanget, filmades på 17 dagar.

J.C. Chandor säger till sajten ProPublica att det intensiva tempot under inspelningen var fruktansvärt slitsamt men att det märks i filmen på ett bra sätt: ”Du kan i vissa stunder se den underliggande paniken hos skådespelarna.”

Och underliggande panik är exakt vad ”Margin call” handlar om.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Smash”, TV3, premiär måndag 21.00. Efter att ”Glee” bröt vallen kommer nu ännu en gayserie som det breda Amerika tagit emot med öppna armar. Om uppsättningen av en Marilyn Monroe-musikal på Broadway.

STÅUPP
Özz Nűjen, ”Dålig stämning”. En föreställning som på samma gång är både utlämnande självbiografisk, brännande politisk och brutalt rolig. Och lyfter fram Özz Nűjen som en av Sveriges främsta komiker.

SOUL
Usher, ”Climax”. Året hittills bästa låt? Definitivt Ushers nya ballad. Högteknologisk soul som är ett under av återhållsamhet. Producerad av Diplo, arrangerad av geniet Nico Muhly, samtida kompositör av klassisk musik.

+

BONUS NR 1:

Under Oscargalan natten mellan söndag och måndag tävlar filmmusikmästaren John Williams mot sig själv.

Hans nomineringar för filmmusiken till både ”Tintin” och ”War horse” är hans totalt 46:e och 47:e, vilket gör John Williams till den som har flest Oscarnomineringar genom historien efter Walt Disney.

Ingen kan heller argumentera mot att han är värd det.

De vitt skilda ljudspåren till ”Tintin” och ”War horse” – Williams hans första soundtrack efter ett tre år långt uppehåll – visar John Williams bredd och kapacitet.

Ljudspåret till ”War horse” är typiskt Williams på så sätt att det argumenterar för att det inte är kaos utan sentimentalitet som är granne med Gud. Musiken står för hela undertexten i filmen.

Steven Spielberg, som låtit Williams ljudsätta samtliga hans filmer utom två, har sagt att John Williams gör honom till en bättre regissör.

”Tintin”-soundtracket är något helt annat. Underfundigt, smart, lekfullt, jazzigt och understryker att Tintin är från Belgien, inte från USA.

John Williams, som fyllde 80 år förrförra veckan, berättar i en intervju i The Wall Street Journal, att han skriver musiken för hand vid sin flygel.

Filmmusik kan vara dyrt. Los Angeles fackföreningsanslutna musiker kostar 600 dollar per person och sextimmarsession. Flera Hollywoodproducenter sparar pengar genom att låta kompositörer via videolänk dirigera symfoniorkestrar i Bratislava, Slovakien.

Men John Williams vägrar kompromissa med kvalitet. För att ljudlägga operasångerskan Castafiores röst i ”Tintin”-filmen anlitade han den bästa som fanns – Renée Fleming.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Joey föds. Joye växer upp. Joey skickas ut i krig.

Vi har sett varianter av den historien berättas många, många gånger förut. Skillnaden är att denna gång är Joey en häst.

Den sexfaldigt Oscarnominerade ”War horse”, svensk biopremiär i dag, är en av de mest udda filmidéer som förverkligats.

Filmen bygger på en pjäs som i sin tur byggde på en barnbok. I pjäsen gestaltades Joey av olika hästdockor i naturlig storlek från Handspring Puppet Company.

Pjäsen ”War horse” sattes upp på Royal National Theatre i London 2007 och blev en sådan succé att den även sattes upp igen 2008 och 2009. Därefter tog Broadway över i mars i fjol.

En av föreställningarna i London sågs av drottning Elizabeth II och hennes man Prince Philip som därmed förärade ”War horse” med sitt första teaterbesök på fyra år. (Svenska kungahuset kanske blir något svettiga över insikten att engelsmännen för statistik över sitt kungahus teaterbesök.)

Men när nu Steven Spielberg nu har filmatiserat ”War horse” så har hästdockan ersatts av en riktig häst.

En häst som får vara med om allt, från budgivning mellan män i tweedkostymer med varierande mängd ansiktshår till första världskrigets fasor.

Den som inte är medveten om att ”War horse” ursprungligen var en barnbok kan få problem med den övertydliga historien.

Och hur är hästen? Mycket bra. Men inte lika bra som Jack Russel-hunden i ”The Artist”, den svartvita franska stumfilm som kommer att bli Oscargalans stora vinnare natten till måndag.

Jan Gradvall