Följ din gåshud: Om Lisa Nilssons sätt att sjunga
Blev för två år sedan tillfrågad av Lisa Nilsson att skriva en omslagstext till hennes album "20 – en jubileumssamling". Intervjuade henne om det så få talat med henne om: sångteknik. Texten har aldrig publicerats i något annat sammanhang.
För sångare är den stora utmaningen att bli ett med låten man sjunger. Att komma till en punkt när innehållet i låten till slut tar över, att nå ögonblicket ”when the song is singing you”.
Första gången Lisa Nilsson blev medveten om vad det egentligen innebär var på en gala för 20 år sedan.
Lisa Nilsson, som då var 20 år, skulle framföra ”Georgia on my mind” på en tillställning på Tobaksbolaget i Stockholm.
”Georgia on my mind” är en låt skriven 1930, med musik av melodimästaren Hoagy Carmichael och en text av Stuart Gorrell, en universitetsstuderande som aldrig skrev mer än en låttext under hela sitt liv. Låten blev en Topp 10-hit i USA för första gången 1931 men fick sin status som en amerikansk klassiker först 1960 när Ray Charles spelade in den.
I Ray Charles version fick kärleksförklaringen till Georgia, ett flicknamn, plötsligt en ny undertext och innefattade även staten Georgia och hela dess historia, med slaveri och segregation. Därefter fick ”Georgia on my mind” ännu djupare rottrådar ner i den amerikanska myllan när Willie Nelson 1978 tog sången till första platsen på country & western-listan.
Trots att Lisa Nilsson var så ung och oerfaren var hon redan 1990 en tekniskt mycket skicklig sångerska med en lång erfarenhet av nöjesbranschen.
I julklapp hade hon samma år fått två videokassetter av sin mamma där det stod skrivet med tusch: ”Lisa Nilsson Story vol 1 & 2”. Hennes mamma hade låtit redigera ihop alla de otal gånger som dottern redan varit med i tv. Det allra första framträdandet var från ”Sista sucken”, den gala då tv1 blev Kanal 1. En 16-åring Lisa Nilsson dansade med Lasse Kühler och sjöng i kören med Björn Skifs.
När den 20-åriga Lisa Nilsson nu skulle framföra ”Georgia on my mind” gjorde hon som hon brukade: hon wailade, tog ifrån tårna, gav allt hon hade.
”Men under soundchecken kom en monitortekniker fram och tog mig i örat. Han frågade upprört vad jag höll på med. ’Du är ju helt okänslig, du bara skriker och håller på. Vet du vad den här låten handlar om? Vet du ens var Georgia ligger?’ Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tyckte ju att jag sjöng soul, men jag sjöng den snarare som, vad heter han nu, han den hemska med det långa håret… Michael Bolton! Just det, så sjöng jag ”Georgia on my mind”. Den där arga monitorteknikern fick mig att tänka efter. Det ögonblicket förändrade mitt sätt att sjunga och att närma mig låtar.”
Lisa Nilsson, 40, är i dag känd som en av Sveriges absolut främsta sångerskor. Men under många år I karriären, särskilt åren efter det stora genombrottet med ”Himlen runt hörnet”, var just epitetet sångerska något hon kämpade mot.
Att vara känd som ”bara sångerska” – någon som framför låtar som andra har skrivit – kändes förminskande och nedvärderande. Detta trots att den beskrivningen gäller för några av historiens allra största artister. Inte heller Frank Sinatra, Billie Holiday eller Elvis Presley skrev sina egna låtar.
”Jag vet att min motreaktion i dag kan framstå som märklig, men jag tror faktiskt inte jag enbart var paranoid, det var befogat. Det var nödvändigt, framförallt för mig själv men även för synen på mig som artist, att visa att jag kunde stå på egna ben och formulera mig i text och musik, att jag kunde skriva och producera mina egna låtar.”
Efter att i flera år dragit sig tillbaka från rampljuset, då hon samtidigt flyttade ut på landet, gav Lisa Nilsson 2001 ut ”Små rum”, ett album som i dag framstår som nyckelalbumet i hennes karriär.
Det var en skiva som Lisa Nilsson skrev och producerade själv. Men ännu viktigare var egentligen att det var ett album där hon blottade och förenade alla sina influenser.
På sina första engelskspråkiga album sjöng Lisa Nilsson i kapp med Whitney Houston (lyssna på ”It’s easy”). Genombrottet ”Himlen runt hörnet” var ett mycket medvetet och extremt framgångsrikt försök av skivbolaget Diesel att skapa en svensk Dusty Springfield eller Aretha Franklin för 1990-talet. Såväl Mauro Scoccos låtar, Johan Ekelunds production som, inte minst, Lisa Nilssons röst var också i den klassen.
Men när Lisa Nilsson i 2000-talets gryning skrev och spelade in ”Små rum” fick även allt hon lyssnat på under uppväxten plats i musiken. Lika mycket som Aretha Franklin och Stevie Wonder hade hon lyssnat på till exempel Turid och Joni Mitchell.
Lisa Nilsson tog ytterligare ett avgörande musikaliskt steg när hon 2004 reste till Brasilien för att söka ny inspiration. Det var en resa som var planerad att vara tre veckor men tänjdes ut till fem månader.
Brasilien förändrade Lisa Nilsson både som människa och artist. Så småningom resulterade den upplevelsen i två Brasilien-inspelade album. Att Lisa Nilsson under den första resan till slut återvände hem till Skandinavien skyndades på av ett telefonsamtal, ett samtal som i förlängningen ledde till lika avgörande insikter som mötet men den arge monitorteknikern.
Mannen som ringde var den danske pianisten och jazzentreprenören Niels Lan Doky. Han berättade att han tänkte återskapa jazzklubben Montmartre i sin ursprungliga lokal. Inte dagens Jazzhus Montmartre utan den gamla trånga lokal, därefter ombyggd till frisersalong, som mellan 1961 och 1976 var en av Europas ledande jazzklubbar.
Niels Lan Doky sade att han tänkte återskapa klubben, med originalinredning, anordna en konsert och dokumentera allt på film. Som musiker hade Nils Lan Doky samlat ihop ett internationellt drömband med belgiske munspelslegenden Toots Thielemans, amerikanska saxofonisten Johnny Griffin och trumslagaren Albert ”Tootie” Heath, franske violinisten Didier Lockwood och danska basisten Mads Vinding.
Och som sångerska ville han ha svenska Lisa Nilsson.
Filmen visades aldrig i Sverige men fick mycket stor i uppmärksamhet i Danmark och Frankrike, där den visades på biografer i Paris. Lisa Nilsson åkte även på en succéturné med flera av musikerna. De spelade på jazzfestivaler i Europa i flera omgångar och turnén tog dem ända till Australien.
”Det kändes lite ironiskt. Med engelska versionen av ’Himlen runt hörnet’ slet vi som djur i över ett år för att den skulle slå internationellt. Vi reste kors och tvärs, men inget hände. I stället var det en dansk dokumentärfilm som slutligen tog mig ut i världen.”
Namnet på dokumentärfilmen blev ”Between a smile and a tear”. Titeln kom från ett citat av Toots Thielmans. ”Det var svaret på en fråga som en journalist ställde till honom för en massa år sedan. Som musiker reser han extremt mycket och en journalist frågade var han egentligen känner sig hemma. Toots svarade: ’Between a smile and a tear’. Jag tycker det är så fruktansvärt bra. Precis där, mellan dur och moll, känner jag mig också hemma. Om man tänker efter vilka låtar man älskar mest så är det ofta låtar som ligger däremellan.”
För Lisa Nilsson blev också det återskapade Montmartre en möjlighet att förstå, och till och med uppleva på plats, den miljö som präglade hennes pappa och mamma.
Lisas pappa, jazzmusikern Gösta Nilsson, och hennes mamma, Birgit Bokö, bodde i Skåne och åkte ofta över till Montmartre och såg konserter. ”Jag hade under hela min uppväxt fått höra så många historier. Och nu satt jag där själv. Genom sin musik till ’Dunderklumpen’ kändes också Toots som en del av min barndom. Toots berättade att han fortfarande inte kan lyssna på ’Vem kan segla förutan vind’ utan att börja gråta, just för att den ligger där precis mellan dur och moll."
Och han gav mig det bästa råd jag fått: ’Follow your goose bumps’. Fram till den stunden kändes det nästan som jag levt ett musikaliskt dubbelliv.
På ena sidan fanns jazzen, med sin frihet och improvisationer, på den andra sidan fanns allt det andra. Och det kändes som jag inte kunde förena de två världarna. Men samtalen med Toots fick mig att se att det faktiskt går att gifta dem med varandra. Det handlar bara om att jag vågar följa min gåshud.”
Och det är precis där Lisa Nilsson befinner sig just nu.
På sina konserter handplockar hon pärlorna ur sin 20-åriga katalog, men arrangerar dem på det sätt som passar henne bäst i dag. Hennes röst har heller aldrig varit starkare än 2010. ”Jag har inte tappat toppen, utan bara ökat i omfång. Jag har också lärt mig att använda rösten utan att skada den.”
Vad Lisa Nilsson framförallt hela tiden blivit skickligare på är att bli ett med låtarna hon sjunger. ”Det handlar om erfarenhet. Jag har en annan erfarenhet av livet nu än vad jag hade när jag var 20. Jag har levt, jag har gift mig, skiljt mig, fått barn. Vad det handlar om är att få texterna att bli flerdimensionella. I stället för att bara projicera vad som står där, ungefär som en platt tv-bild, måste man kliva in i dem, titta bakom kameran.”
Lisa Nilsson har på senare år anlitats som lärare i sång och musik. Hon har gjort föreläsningar på Konservatoriet i Köpenhamn och på Rytmus och Kulturama i Stockholm. ”Jag har ingen formell musikalisk utbildning. Men vad jag säger till eleverna är att man som sångare måste tänka lite som en skådespelare. Man måste förflytta sig till den plats och de känslor som beskrivs i texten. Det finns många likheter mellan sång och method acting.”
När Lisa Nilsson hållit sina föreläsningar har hon spelat upp tre låtar av andra artister som exempel, tre låtar som påverkat hennes egen musik.
En av dem, ”Dikt vid havet”, är en låt som Turid sjunger av poeten och konstnären Elisabet Hermodsson. ”Hon är fortfarande märkligt okänd för många, men borde vara en av de största.” De två andra exemplen är, anmärkningsvärt nog för en sångerska, två instrumentala låtar av jazzpianisten Keith Jarrett, båda från hans album ”My song”.
Den ena, ”Questar”, refererade Lisa Nilsson till när Esbjörn Svensson Trio skulle kompa henne på ”Små Rum”. ”Jag vill ha ”New York-jazz”, musik som framkallar känslan av en stad som vaknar; människor som halvspringer uppför tunnelbanetrappan, den ökande intensiteten. Esbjörn och de andra fattade exakt. De fångade på kornet vad jag vad är ute efter. Jag använder därför den som konkret exempel på förebild och slutresultat.”
Den andra låten Lisa Nilsson spelar upp är titelspåret ”My song”. ”Av alla inspelningar jag hört är det den som rymmer starkast känslor för mig. Den handlar om sorgearbetet när mina föräldrar skiljdes. Min mamma satt och grät på nätterna och spelade den om och om igen. Det dröjde ända fram till 2000 innan jag kunde lyssna på den utan att gråta. Men nu kan jag lyssna på den och bli stark eller till och med glad av den. ’My song’ påminner mig om varför jag söker mig till vissa stämningar i min musik. De där ögonblicken mellan en tår och ett leende. Den känslointensitet My Song utsatte mig för 1975 letar jag ständigt efter i all möjlig musik jag hittar eller skapar. ”Säg det igen” är det närmaste jag har kommit hittills.”
Till denna samling har Lisa Nilsson även spelat in en ny låt, ”I samma andetag”. I själva verket är det en låt hon arbetat med ända sedan 1996. Eller ”en låt från förr som inte hittat hem”, som hon själv säger. ”I min första version, på engelska, var det alldeles för många textrader som påminde om klyschor från Motown-låtar. ”
Lisa Nilsson tog därför hjälp av Andreas Mattsson som behöll versen men ändrade refrängen och lade till ett stick. ”Han är väldigt bra på att hitta bilder i texterna så att man snabbt ser var man är någonstans.”
Andreas Mattsson formulerade texten utifrån samtal om vad Lisa ville berätta. Om vad som rörde sig i hennes liv just nu. Småbarnsföräldrar som längtar efter tid ensamma. Att längta hem till familjen när man turnerar.
”Jag blev så träffad av sticktexten om hur vi rusar på och stressar och missar varann hela tiden. Jag överrumplades av en gråtattack när Andreas sjöng det för mig första gången. Det påminde mig om den sorg jag stundtals känner i allt rusande och presterande. Och om saknaden efter mammaledigheten och kärlekspuppan. Vi enades samtidigt om att min reaction var en positiv bekräftelse. Jag kände att jag verkligen ville göra en hoppfull låt. En låt som för tankarna till en luftig blå himmel. En låt som lägger handen på axeln, säger att allt är okej och att allting kommer att ordna sig.”
(slut)