Skivrecensioner, DI Weekend

Diverse artister
Bangs & Works Vol 2: The best of Chicago Footwork
(Planet Mu)
Betyg: 4

Ny musik. Genuint ny musik som inte låter som någon annan musik man hört förut.

I del 2 i den serie som startade förra veckan med Albert Ayler befinner vi oss nu i dagens Chicago, fast inte i någon konsertlokal eller på någon klubb, utan i övergivna gymnastiksalar och garage.

De senaste tre decennierna har Chicago, staden som födde house, utvecklat en mörkare undergroundkultur som kallas footwork. Dansare utmanar varandra i bataljer, en mot en, där man strider med fötterna i stället för nävarna.

I dansmusik anger man hastigheten på musiken med bpm, beats per minute. Discoklassikern ”Stayin alive” med Bee Gees har som en jämförelse 103 bpm. Medan house ligger på 118-135 bpm så har man i footwork vridit upp tempot till 160 bpm.

Om man söker på Chicago Footwork på YouTube hittar man klipp där dansarnas fötter rör sig så snabbt att man tror de manipulerat filmen.

Musiken som görs till detta är för extrem för att spelas på radio, men har en nerv och fräschhet för tankarna till 1950-talets mest halsbrytande bebop, fast med trummaskin i stället för blås, och den tidiga, råa form av drum & bass i London som kallades jungle.

Att lyssna är som att hyvla bort gamla trötta hjärnceller och lämna plats för framväxten av nya.

Jan Gradvall

First Aid Kit
The Lion’s Roar
(Wichita/Border)
Betyg: 5

En av den svenska rockhistoriens finaste låtar är ”Långa tåg av längtan”, inspelad av Lolita Pop i början av 1980-talet. Alla som rest genom Sverige och sett ingenting hända utanför fönstren (”Byte i Hallsberg”) förstår vad gruppen uttryckte.

Det känns därför som en cirkel sluts när två döttrar till en av medlemmarna i Lolita Pop, Benkt Söderberg, 30 år senare fångar precis den känslan i sin musik.

Drömmen om Amerika har präglat Sverige i 150 år. Systrarna Söderberg i First Aid Kit är musikaliska utvandrare som i Vilhelm Mobergs fotspår reser genom USA på långa tåg av längtan. De plockar frukten från den astrakanapel som Kristina tog med sig från det gamla landet och betraktar den nya kontinenten genom tågfönstret.

Inga artister i världen i dag sjunger i stämmor lika starkt som systrarna Söderberg. På sitt andra album har duon dessutom utvecklats till lika starka låtskrivare som Neil Young var i samma ålder.

Jan Gradvall

Jim Sullivan
U.F.O.
(Light In The Attic)
Betyg: 4

1960-talet slutar aldrig. Varje gång man tror att det slutligen går att göra bokslut så dyker det upp nya album som någon fyndat under en katthårig filt på en loppmarknad.

Jim Sullivan slog aldrig igenom, men var under ett par år en efterfrågad trubadur på ljusskygga barer i Los Angeles där skådespelare Lee Marvin och Farah Fawcett satt dolda bakom jalusier och vårdade sina bourbon med is.

Jim Sullivan gjorde ett enda album, utgivet 1969. Uppbackad av delar av Wrecking Crew, Phil Spectors kompband, framför han skira sånger med samma melankoliska baksug som det bästa av Fred Neil och Tim Hardin. Att lyssna är som att titta in i en sprucken barspegel.

I mars 1975 hittade man Jim Sullivans Volkswagen övergiven intill vägkanten i Santa Rosa, New Mexico. Hans gitarrfodral och väska återfanns på ett närliggande motell, men hans kropp har aldrig spårats.

Jan Gradvall

Tomas Andersson Wij
Romantiken
(Razzia)
Betyg: 4

Jag började med att torrlyssna på det här albumet. Sittande i ett väntrum utanför en operationssal läste jag texterna i cd-häftet.

Och det lät strålande. Det säger en del om Tomas Andersson Wijs känsla för ord och språklig rytm att han förmår förmedla en musikalisk upplevelse även utan musik. Parallellt med det här albumet ger bokförlaget Modernista även ut ett urval av hans texter i bokform.

När jag sedan fick möjligt att även lyssna på musiken fick låtarna ännu fler och ljusare nyanser. Med hjälp av popgeniet Andreas Mattsson, som även var en katalysator för Tomas Andersson Wijs kriminellt underskattade album ”En sommar på speed”, har ”Romantiken” blivit ett album med refränger som siktar mot taken i de största tälten på sommarens festivaler.

I låten ”Bläckfisken”, sannolikt inspirerad av Kristian Lundbergs bok ”Yarden”, sjunger Tomas Andersson Wijs om vår tids timanställda som ”de nya svenska statarna”.

Jan Gradvall

+

BONUS:

På en minimal biograf i Stockholm, som låg intill Biblioteksgatan, visades 1984 konsertfilmen ”Stop making sense” med Talking Heads. Filmen blev så omtalad i det unga Stockholm att den gick kvar i månader. Jag gick och såg den tre gånger. Det är fortfarande den bästa konsertfilm jag sett.

”Stop making sense” var lika mycket en regisserad föreställning som en reguljär konsert. Den nya dvd:n ”Chronology” (Eagle Vision) lyfter fram andra sidor och breddar bilden av det exceptionella livebandet Talking Heads.

”Chronology” öppnar med ett 33 sekunder långt soundcheck. Alltså ingen låt, bara själva soundchecket. Ingen annat band i rockhistorien hade kunnat göra det och ändå trollbinda tittare.

Rockritikern Lester Bangs har träffande skrivit att Talking Heads ”förvandlade nervositet till en konstform”.

”Chronology” samlar 18 klipp från konserter med Talking Heads, från CBGB 1975 till gruppens återförening 2002 när den valdes in i Rock And Roll Hall of Fame.

Ännu bättre är extramaterialet. Särskilt ett 35 minuter inslag från 1979 i engelska kulturmagasinet ”South Bank Show” som följer gruppen runt tiden för ”Fear of music”

I det fina dvd-konvolutet, superbt tryckt och typograferat, finns en tidigare opublicerad text om gruppen av Lester Bangs. När gruppen släppte ”Fear of music” skrev Lester Bangs i stället för en skivrecension en lång svindlade essä för Village Voice som handlar om livet själv.

Village Voice strök ned den, men Bangs gav sitt originalmanuskript till David Byrne som sparat den i alla dessa år.

Jan Gradvall