Skivrecensioner, DI Weekend
Childish Gambino
Titel: Camp
Skivbolag: Glassnote/Co-Op/Universal
Betyg: 4
Komediserien ”30 Rock” har överraskat med många hiphopreferenser. Förklaringen är Donald Glover, 28, som Tina Fey anställde som manusförfattare efter att ha sett honom göra ståupp på en klubb
Förutom att Donald Glover också gör inhopp som skådespelare i ”Community” är han även nu rappare. Sitt artistnamn Childish Gambino fick han genom att gå in på sajten Wu-Tang Name Generator, där alla som skriver in sitt namn får sitt eget Wu-Tang Clan-inspirerade smeknamn. (När jag skrev in Jan Gradvall fick jag artistnamnet Amateur Swami.)
Alltsammans låter som upptakten till en sketch om hiphop i ”30 Rock”. Men det märkliga är att Childish Gambino – på riktigt – är en fantastisk rappare. Hans debutalbum har redan hyllats av Jay-Z och ?uestlove i The Roots.
Än märkligare är att detta strålande album producerats av en okänd svensk, Ludwig Göransson, född 1984 i Linköping, som studerat jazz vid Kungliga Musikhögskolan och i dag är bosatt i hipsterenklaven Silverlake i Los Angeles.
Jan Gradvall
Albert Ayler
Titel: Stockholm, Berlin 1966
Skivbolag: HatHut Records
Betyg: 4
Ny musik. Genuint ny musik som inte låter som någon annan musik man hört förut.
Jakten på det kan ibland leda en till märkliga ställen. Som en bortglömd liveinspelning gjord i Konserthuset i Stockholm för 45 år sedan.
När skivbolaget Revenant häromåret släppte en gigantisk Albert Ayler-box med 9 cd-skivor så var inspelningen från Stockholm inte med. Den upptäcktes i Sveriges Radios arkiv och ges nu ut av ett litet tyskt skivbolag, HatHut Records.
Jag har aldrig hört något liknande. Styckena börjar med vad som låter som en soppköksorkester från Frälsningsarmén. Albert och hans bror Donald på trumpet spelar stjärnklara melodier som för tankarna till både barnvisor och Mozart.
Därefter växlar Albert Aylers tenorsaxofon över till vad någon beskrivit som ”sång från ett svart hål”. I kompet finns även violinisten Michel Samson vars spel inte alls låter som jazz utan påminner om vad John Cale i samma veva spelade med The Velvet Underground.
Upplevelsen som lyssnare är som att andas in rent antihistamin. Alla blockeringar i både lungor och hjärna släpper.
Jan Gradvall
Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Skivbolag: Warner
Betyg: 3
Ett av de finaste ögonblicken under det politiskt turbulenta 2011 var när basketspelaren Ron Artest i LA Lakers bytte namn till Metta i förnamn och World Peace i efternamn. Det var sportvärldens mest uppmärksammade namnbyte sedan Cassius Clay blev Mohammad Ali.
Nummer 15 i ett av världens bästa basketlag spelar numera alltså med texten World Peace på ryggen. Och publiken på läktaren ropar: ”We want world peace”.
Rapparen Common har också alltid låtit som om han spelat i en tröja med World Peace på ryggen. Hans musik har alltid präglat av humanism och värme. På sitt nionde album gör han själsuppflytande hiphop i en anda som för tankarna till hans uppväxts idoler, KRS-One och Brand Nubian.
Särskilt öppningsspåret ”The dreamer”, med en J Dilla-inspirerad produktion, tillhör det finaste han gjort. På spåret gästar 83-åriga författaren Maya Angelou, en ikon från civilrättsrörelsen, som trollbinder med sin ärrade röst.
Jan Gradvall
Bingsjöpojkar
Titel: Bingsjöpojkar spelar Bingsjölåtar
Skivbolag: Terminus
Betyg: 4
Drömmer du om att kunna sänka tempot under 2012? Börja med att ta hjälp av uråldrig och magiskt långsamt svensk folkmusik.
Spelmansmusik präglas ibland av en slags hurtig ekvilibrism. Spelet är så skickligt och tempot så högt att känslorna ibland inte hänger med. Musiken blir idrott.
Men på detta album har de fem fiolspelarna i Bingsjöpojkar – i själva verket fem äldre män som närmar sig pensionen – anpassat sig efter sin medmusikant, Hjärp Erik, en dragspelare född 1928.
Det är Hjärp Erik som valt ut låtarna, nummer som ”Kniven i magen, polska efter Päckos Olle”, och det är framförallt han som fått bestämma tempot. Hjärp Erik spelar låtarna avsevärt långsammare än vad som är brukligt i dag.
Och resultatet griper tag i en som en uppsträckt hand ur en blank insjö. Vemodet och mörkret får ta plats i danslåtarna och det är svidande vackert.
Jan Gradvall