Krönika, Dagens Industri
Weekend 9 december
Krönika
Jan Gradvall
Boken ´Jag är Zlatan´ har slagit alla tiders försäljningsrekord i Sverige. De fyra första veckorna sålde boken i 350 000 exemplar. Om även den nya upplagan på ytterligare 100 000 exemplar säljer slut före jul – allt tyder på det – så är ´Jag är Zlatan´ uppe i 450 000 sålda exemplar på två månader. Ingen bok i svensk förlagshistoria är i närheten av det.
Även musikåret 2011 har haft sin Zlatan.
Efter 15 år av ständigt vikande försäljningssiffror är de största världsstjärnorna i dag – U2, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Jay-Z, Rihanna – mer än nöjda om de säljer två miljoner exemplar av sina nya album. Majoriteten nöjer ju sig med att streama i stället för att köpa.
I ljuset av detta har 23-åriga sångerskan Adele under 2011 sålt 12 miljoner exemplar av sitt album ´21´.
Adele har varit så överlägsen alla andra artister under 2011, både i fråga om sångröst och försäljning, att det inte ens är värt att tala om någon tvåa eller trea. Människor som inte köpt ett album på flera år har köpt Adele.
Det finns också flera likheter mellan Zlatan och Adele. I en tid präglad av föräldrar som krattar för att deras barn ska hamna i rätt förskolor och grundskolor, så är Zlatan och Adele barn till föräldrar utan resurser och kontakter.
Båda kommer från sina hemstäders mest ökända områden: Zlatan från Rosengård i Malmö, Adele från Tottenham i London, där hon växte upp med en ensamstående mamma.
Det var i Tottenham som upploppen i London startade i somras. Jag var där och gjorde reportage en månad senare och såg de utbrända i husen, men upplevde också en vital stadsdel där människor från olika kulturer och religioner levde sida vid sida.
När Adele var elva år flyttade hon och hennes mamma från Tottenham först till Brixton och sedan till West Norwood, två andra delar London som drabbades av upploppen i somras.
Märks det i Zlatans och Adeles uttryck att de växte upp i områden där de var stämplade att bli förlorare? Jag skulle vilja påstå att det gör det.
Zlatan berättar i boken att när han som barn spelade i Malmö FF så gick välbärgade föräldrar till andra barn i laget runt med namnlistor för att få honom, bråkstaken, sparkad ur laget.
Att bli bra räckte inte för Zlatan. Han var tvungen att bli bäst. Samma sak med Adele.
När Adele lyssnade om och om igen på sina skivor med Destiny´s Child och Mary J Blige, lade ned tusentals timmar på att låta som dem, så blev hon lika bra på att sjunga som Zlatan blev på fotboll.
Adeles har sagt i intervju om att hon inte 15 år gammal blivit antagen vid en musikskola, den ´Fame´-liknande The Brit School, så hade hon förmodligen blivit tonårsmorsa som sina kompisar.
I England får unga som blir gravida en egen lägenhet betald av kommunen. Chansen att få slippa ifrån föräldrahemmet gör att många ur underklassen väljer det alternativet.
Men genom skolbytet hamnade hon i ett annat sammanhang. Adele: ´It´s quite inspiring to be around 700 kids who want to be something – rather than 700 kids who just wanna get pregnant so they get their own flat´.
Två på förhand dömda att bli förlorare går i mål som 2011 års vinnare.
Det är en hoppfull och värmande tanke att bära med sig om det fortsätter att blåsa lika kallt under 2012.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
´Maktens män´. Regissören George Clooney blir bara bättre. Politisk thriller så skarp att man kan skära bröd med den. Plus att 2011 varit för Ryan Gosling vad 1973 var för Al Pacino.
REGISSÖR
David Fincher. Inför nedräkningen till ´The girl with dragon tatoo´, passa på att se om Finchers tidigare mästerverk: ´Fight club´, ´Seven´, ´Zodiac´, ´Social network´.
VIDEO
George Michael, ´Freedom 90´. Många har glömt att Stieg Larsson-regissören David Fincher började med att göra några av musikhistoriens mest berömda videor Även: ´Vogue´ (Madonna), ´Janie´s got a gun´ (Aerosmith).
+
BONUS:
Ett liv i mörkret. I och med att den titeln gäller en filmkritikers biografi är den hoppfullare än man kan tro.
Pauline Kael (1919-2001) är tidernas mest inflytelserika filmkritiker. Pauline Kael skrev för The New Yorker. I en artikel om henne i samma tidning i oktober beskrivs hennes sätt att skriva mycket träffande som ”her chatty-seatmate prose”, dvs att hon skrev som en pratig stolgranne.
Pauline Kael var intellektuell och mycket beläst. Hon kallade Bernardo Bertoluccis ”Sista tangon i Paris” för lika radikalt som Stravinskijs ”Våroffer”. Hon jämförde Robert Altmans ”Nasville” med James Joyces ”Ulysses”. Hon kallade Martin Scorseses ”Mean streets” för ett möte mellan Bunuel och Verdi.
Men – och detta är huvudpoängen med Pauline Kael – hon skrev aldrig, aldrig torrt och akademiskt. Hennes huvudpoäng var alltid att förmedla bioupplevelsen, hennes meningar luktade alltid lite popcorn.
Och hon älskade popkultur.
Pauline Kael är nu aktuell med två böcker. ”The age of movies” (Library of America) samlar hennes filmkritik, i synnerhet de 15 guldåren 1964-1979. Att Pauline Kael var 33 år när hon skrev sin första filmrecension kan vara en tröst för många. En recension av Charlie Chaplins ”Rampljus” som hon hatade; en film präglad av konstnärskomplex, vida underlägsen hans slapstick.
Det har också getts ut en biografi, ”Pauline Kael: A Life in the Dark” (Viking) av Brian Kellow. En berättelse om hon hur tog sig från livet på landet – hennes föräldrar var polsk-judiska kycklingfarmare i Kalifornien – till New Yorks magiska biomörker där hon skrev sina recensioner nattetid med hjälp av cigg och bourbon.
Jan Gradvall