Skivrecensioner, DI Weekend
Kate Bush
Titel: 50 words for snow
Skivbolag: EMI
Betyg: 2
Klarar popmusiken av att lämna låtstrukturen? Den ovärderliga Kate Bush, en av kronjuvelerna i det brittiska imperiet, lyckas med många till synes omöjliga uppgifter på sitt nya album. 1. Hon sjunger textrader som ”The schoolmaster of Darjeeling said he saw you by the Tengboche Monastery”. 2. Hon bjuder in teveprofilen Stephen Fry för en ”duett” som består i att han får läsa upp 50 ord för snö. 3. Hon har gjort ett temaalbum om vinter som inte är lika IQ-befriat som bjällerklang.
Men vad det i slutänden faller på är att de sju spåren på albumet tänjs ut till en snittlängd på över nio minuter. Det blir inte poplåtar längre, det som varit grunden i Kate Bushs hela konstnärskap. Det blir moodboards.
Jan Gradvall
Mary J Blige
Titel: My Life II: The journey continues (Act 1)
Skivbolag: Geffen/Universal
Betyg: 4
Rappare är för Mary J Blige vad Lester Youngs tenorsaxofon var för Billie Holiday.
Lady Day och Pres, vilket var Billie Holidays och Lester Youngs egna smeknamn på varandra, spelade in över 60 låtar som var intimare än de flesta vanliga duetter. På ett liknande sätt låter Mary J Blige olika rappare anta roller som biktfäder. Med en rappare i rollen som både bollplank och förtrolig lyssnare blottar hon sitt innersta. Mötet med Nas här är musikhistoria.
Nya albumet är en uppföljare till ”My life” från 1994 som Time Magazine i en sammanställning 2006 listade som ett av de 100 bästa album som gjorts. Temat på ”My life” var depression, demoner som hon nu besegrat men samtidigt fortfarande använder för att navigera efter. Ingen i musikvärlden gör självhjälpsmusik som Mary J Blige.
Jan Gradvall
Rihanna
Titel: Talk that talk
Skivbolag: Def Jam/Universal
Betyg: 4
När Robyn ställde in konserter på sin senaste turné skrev tidningarna att man hoppades på att hon snart skulle bli frisk. När Rihanna ställde in två spelningar i Malmö och Stockholm insinuerades det att hon var opålitlig.
När Prince till 99 procent sjöng om sex handlade recensionerna ändå alltid i huvudsak om hans musik. När Rihanna gör samma sak om Prince hamnar allt fokus mot hennes kläder och videor.
23-åriga Rihanna från Barbados tar de två saker hon har emot sig i livet – att hon är svart och kvinna – och använder dem som biobränsle för sin konst. Hon arbetar i Motown-tempo, sex album på sex år. Nya albumet är lika distinkt, kort och sprängfullt med hits som ”Four Tops Second Album”.
Precis som Gorillaz, Tracey Thorn och Shakira har Rihanna även plockat en låt från vad som mer och mer framstår som 2000-talets bästa och mest inflytelserika album, debuten med brittiska trion The xx, utsett till 2009 års bästa album i DI Weekend.
I ”Drunk on love” utgår Rihanna från det superba instrumentala öppningspåret på The xx-albumet och bygger en transatlantisk bro av elektronisk popmusik.
Jan Gradvall
Labyrint
Titel: Labababa
Skivbolaget: Universal
Betyg: 4
Det kan vara den bästa låt som någonsin gjorts om Uppsala. Det är definitivt den souligaste. I den avslutande ”Välkommen hem”, med rapparen Dani M som gäst, sjunger Uppsala-kvartetten om att man ”klippt Pelles svans”, med adress till stadens store barnboksförfattare Gösta Knutsson, samtidigt som producenten Masse Salazar gör en musikalisk hyllning till Marvin Gaye.
Att texten samtidigt handlar om att ”mecka upp vid Fyrisån” och att langa gräs till studenter gör att Labyrint samtidigt lär behålla sin position som landets mest kontroversiella hiphopgrupp.
Men konst har som att uppgift att vara sann mot sig själv, inte att vara moraliskt uppbygglig. Labyrint romantiserar inte gräsrökning mer än vad som görs i SVT-sända teveserier som ”Entourage” eller ”How to make it in America”. Att Louis Armstrong skrev brev till amerikanska presidenten om att legalisera marijuana gör att den som vill censurera musik får börja med tradjazz.
2011 har varit det starkaste året för svenska hiphopalbum någonsin. Men vad som gör att Labyrint sticker ut från resten är att grunden till deras musik till 50 procent är reggae. Labyrint har ett organiskt sväng som för tankarna till både Peps och tidiga Dag Vag. Omslaget är också ett av årets bästa: ett konstverk i blyert av Jose David Hildebrand.
Jan Gradvall