Skivrecensioner, DI Weekend
Rolling Stones
Titel: Some Girls Live in Texas 1978 (dvd)
Skivbolag: Eagle Rock/Playground
Betyg: 5
Det är en 36-gradig dag i Texas den andra punksommaren 1978, den delstat där Sid Vicious några månader innan sagt till publiken: ”You cowboys are all a bunch of fucking faggots”.
Mick Jagger kliver in på scenen med ben tunna som tandpetare och pupiller stora som parabolantenner. Han är klädd i någon sorts gummibyxor och en T-Shirt med texten DESTROY och en bild på ett övertejpat hakkors.
Genom decennierna har vi sett och hört Rolling Stones på ett otal livealbum och konsertfilmer. Men jag har aldrig hört dem bättre, mer taggade, provocerande och samtidigt innerligare än på ”Some Girls Live in Texas 1978”.
Efter att de bränt av ”Starfucker” radar Rolling Stones mitt i setet upp sju låtar i svit från sitt då helt färska album, ”Some girls”. Det är enastående bra.
Keith Richards och Ron Wood är som soultvillingar; de delar på solon och sjunger finare stämsång än någonsin. Under ”Just my imagination” överglänser de till och med Temptations, medan Mick Jagger uppdaterar texten: ”But in reality she doesn’t fucking know me”!
Det är också befriande att se Rolling Stones så här avskalat, utan scendekor, utan ramper att springa på: punken gjorde intryck och avtryck även på Rolling Stones. Inte ens Sid Vicious vågade dock så långt i Texas som Mick Jagger gör i ”Tumbling Dice”: under ett solo går Mick Jagger fram och utstuderat smeker Ron Wood i skrevet.
Jan Gradvall
Freddie Wadling
Titel: With a license to kill
Skivbolag: Capitol/EMI
Betyg: 2
Tommy Körberg skulle kunna ha gjort den här skivan med James Bond-låtar. Samma typ av upplägg och stillsamma tolkningar, samma typ av bensinmackifierade omslag. Det är inte ett problem för Tommy Körberg men det är ett problem för Freddie Wadling.
Jan Gradvall
Drake
Titel: Take care
Skivbolag: Cash Money/Universal
Betyg: 4
Samtida soulmusik behandlas i Europa lite som hundar gjorde innan Schengenavtalet. Lång, lång karantän innan den slutligen blir insläppt.
Musikmagasin som Mojo och Uncut kan ha åttasidiga artiklar om Aretha Franklin och Sam Cooke, men ignorerar helt amerikansk soul producerad under de senaste två-tre decennierna. I och med att man ändå parallellt skriver om samtida vita artister gör att det luktar värre än unken gubbnostalgi.
24-årige Drake från Toronto, Kanada, är just nu på väg att bli lika bra som Al Green eller Marvin Gaye var i samma ålder. Inte för att Drake musikaliskt låter som dem, utan för att han på samma sätt är 100 procent modern i sitt tilltal och i ämnesval pendlar mellan sex och religion, sorg och ilska. Genren skulle kunna kallas terapisoul.
”Take care” kan vara årets finaste amerikanska soulalbum.
Jan Gradvall
Korallreven
Titel: An album by Korallreven
Skivbolag: Acéphale/Hybrism
Betyg: 4
Sällan har en grupp haft ett namn som så väl illustrerar musiken. Duon Korallreven gör musik på samma sätt som Jacques Costeau gjorde film: långa kameraåkningar som övertygar publiken om att paradiset finns under ytan.
Utgångspunkten för Korallrevens musikaliska upptäcktsresor finns i brittiska Saint Etiennes epokgörande första album, ”Foxbase Alpha”, som i år fyller 20 år. Det är samma typ av geografipop och loopbaserad dansmusik – intellektuell dansmusik för tankarna snarare än benen – garnerad med sprakande färgrika detaljer som gör den lika följsam, vacker och organisk som växter i ett korallrev.
Korallreven består av Daniel Tjäder från The Radio Dept och Marcus Joons, journalist känd för reportage i bland annat Sonic, Icon och Scanorama.
Jan Gradvall