Skivrecensioner, DI Weekend

Weekend 10 mars

Skivrecensioner

Donald Fagen
Titel: Morph The Cat
(Reprise/Warner)
Betyg: 4

Subversivt är ett av rockjournalistikens mest missbrukade ord. För vad är det egentligen som är subversivt med att vara högljudd, söndertrasad eller missförstådd? Det följer bara rockmusikens standardregelverk.

Vad som verkligen är subversivt är snarare att ägna sig åt det rakt motsatta. Det som är så perfekt blankpolerat att man först inte förstår hur många bottnar den döljer. Just det som blivit Donald Fagens signum.

Parallellt med sin karriär som ena halvan av Steely Dan har Donald Fagen putsat på sina soloalbum. Putsat och putsat. Och putsat lite till. 1982 kom ”The Nightfly”, 1993 kom ”Kamakiriad”. Och nu 2006 kommer den tredje delen i vad som måste vara musikhistoriens glesaste men mest välproducerade trilogi.

”Morph The Cat” är vit soul så perfekt och blankpolerad att man kan spegla sig i den. Steely Dans musik har ofta förknippats med det ytliga Los Angeles, men Fagen kommer från New York och det är den staden han här skildrar.

”Morph The Cat” låter som Chrysler Building fått skivkontrakt. Musik som det perfekta byggnadsverket. Musik som låter som utsikten över Manhattan efter midnatt.

Donald Fagen turnerar just nu i USA och spelar i kväll i Atlantic City. Att hela turnén är sponsrad av ELS Surround, Panasonics nya påskostade ljudsystem, är helt i linje med Fagens outtröttliga strävan efter ljudmässig perfektion.

Jan Gradvall

Gretchen Wilson
Titel: All Jacked Up
(Sony)
Betyg: 3

Nej, allt som går hem i USA går inte hem i Europa. Den sortens breda country som spelas på amerikansk radio, även kallad hattcountry, fastnar fortfarande i gränskontrollen. Artister som säljer miljoner i USA har gett upp och ger inte ens ut sina skivor i Europa. Några, som Gretchen Wilson, gör ett halvhjärtat försök först ett halvår efter att de turnerat klart skivan hemma i amerikanska södern.

Gretchen Wilson är stor. Hon uppträdde på årets Super Bowl och sålde mer skivor under 2004 än någon annan amerikansk artist, alla genrer inräknat. Textrader som ”Nothing wrong with the Bible, nothing wrong with the flag” lär inte öka hennes chanser att bli förstådd i Europa, men Gretchen Wilson kan verkligen sjunga och har ett halvdussin utmärkta låtar i jeansbakfickan.

Så här låter musiken i de delar av Amerika som inte röstade på ”Brokeback Mountain”. Country som ironiskt nog delar den filmens hyllning till storslagen natur, hårt arbete och lojal kärlek.

Jan Gradvall

Petter
Titel: Petter
(Universal)
Betyg: 4

Kan en pressrelease vara ett konstverk? Rocky-tecknaren Martin Kellermans tecknade pressrelease till rapparen Petters nya album är ett litet mästerverk som även borde ha ingått på skivan.

Svensk hiphop brände sitt ljus i båda ändarna under storhetstiden i slutet av 1990-talet. På 2000-talet har svensk hiphop förpassats till marginalen. Men ingen har jobbat hårdare för att tända lågan än vad Petter gör här. En av Sveriges bästa musikproducenter alla kategorier, Thomas Rusiak, är äntligen tillbaka i kontrollrummet och det låter tyngre, smartare, rikare.

Men allra bäst är ”Storstadsidyll”, producerad av Embee. Med stöd av en genial sampling av Håkan Hellström ”Gårdakvarnar och skit”, som på Kanye West-manér vrids upp till Kalle Anka-hastighet, överträffar Petter sig själv och levererar en svensk motsvarighet till Geto Boys ”Mind Playing Tricks On Me”.

2006 års hittills bästa svensk låt. Näst bäst? Docenten Mats Möllers gospelfärgade comeback ”Det jag ångrar mest”.

Jan Gradvall

Graham Coxon
Titel: Love Travels At Illegal Speeds
(Parlophone/EMI)
Betyg: 2

Bland ogenomtänkta uttalanden som någon borde få äta upp platsar det om att Graham Coxon skulle vara en större musikalisk begåvning än Damon Albarn.

För vad har egentligen hänt? Efter att radarparet från Blur gick skilda vägar har Damon Albarn gjort ett mästerligt soloalbum inspelat Mali, startat förträffliga skivetikettens Honest Jons samt gjort geniala pophybrider med tecknade Gorillaz.

Damon Albarn är en musikalisk visionär. Graham Coxon är en gitarrist som spelar gitarr och verkar övertygad om att popmusiken var lite bättre förr.

Jan Gradvall