Skivrecensioner, DI Weekend
Coldplay
Titel: Mylo Xyloto
Skivbolag: Parlophone/EMI
Betyg: 4
De två dummaste rubrikerna i svensk musikhistoria avslöjar en sak: det är alltid de som säger sig bry sig minst om yta som är mest fixerade vid det.
1980 skrev Aftonbladet om Lustans Lakejer: ”Låt inte borgarbarnen förstöra rocken”. Ett förortsband från Åkersberga, vars uppväxt var hårdare än Hoola Bandoola Band, blev utskällt för att de klädde sig som Bryan Ferry (son till en gruvarbetare) och David Sylvian (son till en råttfångare).
I samma veva avfärdades Simon & Garfunkel av tidningen ETC som ”Rockens folkpartister”, det mest nedvärderande epitet en vänstertidning kunde komma på. Två prydligt klädda söner till judiska flyktingar från Östeuropa, som sjöng lika rent som de soulgrupper de lyssnat på, levde inte upp till föreställningen om att rockmusiken ska vara oduschad och klädd i trasiga jeans.
I dag är det Coldplay som avfärdas med samma argument som Simon & Garfunkel. Coldplay kommer från materiellt välstånd och får ständigt höra att de inte är tillräckligt ”rebelliska” och ”utmanade” utan för ”prydliga” och ”anpassade.
Men vad som borde bedömas är musiken: bärbarheten i melodierna. Och när domedagen kommer – och vi alla huttrar i ”The Road”-täckjackor och drar omkring våra ägodelar i kundvagnar – kommer det att vara Coldplays refränger som överlever.
Jan Gradvall
Lou Reed & Metallica
Titel: Lulu
Skivbolag: Vertigo/Universal
Betyg: 1
1+1=0.
Jan Gradvall
Brian Wilson
Titel: In the key of Disney
Skivbolag: Disney
Betyg: 1
Tänk om Brian Wilson en dag gör en Ann Heberlein och hävdar att vissa verk gjordes när han var gökur och att hans förläggare borde ha stoppat honom? Ojoj.
Jan Gradvall
Miles Davis
Titel: Live in Europé 1967: The Bootleg Series Vol 1
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Jazzhistoriens mest kända ensemble? Förmodligen Miles Davis sextett med John Coltrane, Paul Chambers, Bill Evans, Cannonball Adderley och Billy Cobb.
Man blir därför nästan chockad när man inser hur kort tid den sextetten existerade. Endast åtta månader 1958, plus två dagar följande vår för att spela in ”Kind of blue”.
Sedd ur det perspektivet så fanns Miles Davis kvintett från mitten av 1960-talet, i dag känd som ”Miles’s Second Great Quintet”, i en evighet. Miles Davis spelade med Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams från hösten 1964 till våren 1968.
Denna utgåva, med tre cd och en dvd, fångar dessa musiker på en Europaturné senhösten 1967 när de hunnit bli som absolut mest sammansvetsade. Dvd:n innehåller bland annat fem låtar inspelade på Konserthuset i Stockholm 31 oktober 1967.
Att se dem gå upp på scen i Stockholm är som att bevittna fem kirurger gå till jobbet. De vet exakt vad de ska göra och arbetar med maximal precision. De är klädda i svarta kostymer, vita skjortor och flugor; samma kläder som Malcom X hade när han mördades två år tidigare.
Sammanlagt sex konserter på höstturnén dokumenteras. Få förändringar görs i låtlistan, ändå låter det olika från kväll till kväll. Låttitlarna fladdrar mest förbi som vägskyltar på en resa där bara Miles i förarsätet vet vart vi är på väg.
Jan Gradvall