Skivrecensioner, DI Weekend
Anna Ternheim
Titel: The night visitor
Skivbolag: Universal
Betyg: 5
När jag var redaktör för teveprogrammet ”Studio Pop” fick jag en demoinspelning av receptionisten på designbyrån som gjorde programmets vinjett. I 99 fall av 100 hade det inte resulterat i något, men låtarna var så bra att vi gjorde ett inslag om receptionisten som exempel på vardagen för en ung musiker utan skivkontrakt. Hon hette Anna Ternheim.
På ett liknande sätt känns Anna Ternheims fjärde album som att få det överräckt av henne personligen. Albumet är visserligen inspelat på andra sidan jordklotet i Nashville, men Anna Ternheim har tidigare aldrig låtit mer hemmastadd i sin musik. Hon har gått varvet runt: Nashville har blivit hennes eget kök.
De amerikanska kompmusikerna, med decennier av yrkeserfarenhet i ryggen, är uppmärksamma på alla nyanser i hennes texter och melodier. Den nordiska melankolin är intakt men värms upp av solen i Tennessee. Om Anna Ternheims tidigare skivor varit januari är det här maj. Och ”The night visitor” är hennes bästa album hittills.
Jan Gradvall
Deportees
Titel: Islands & shores
Skivbolag: Stranded/Universal
Betyg: 5
Det finns en föreställning om att samhällskritisk och politisk musik måste vara högljudd och grovhuggen. Två lysande exempel på motsatsen i pophistorien är Steely Dan och Scritti Politti. Ett tredje är från och med nu Deportees från Umeå.
Titeln på Deportees förra album, ”Under the pavement – the beach”, var en översättning av vad marxistiska situationister skrev på väggar under studentupproren i Paris 1968. Nya albumet pryds av en vacker bild på en kvinna i en slöja, en kommentar till den islamfobi som präglat det senaste årets händelser i Norge, Sverige och världen.
Men musiken – herregud, musiken – präglas av en strävan efter absolut studioperfektion. Precis som Steely Dan och Scritti Polittis mästerverk låter ”Island & shores” ljudmässigt så bländande att albumet kan användas för att demonstrera ljudanläggningar.
Det är ett världsband som spelar. De senaste två åren har halva Deportees – trummisen Thomas Hedlund och gitarristen Anders Stenberg – turnerat jorden runt som turnémusiker åt franska Phoenix respektive Lykke Li.
Jag har lyssnat på albumet i tre månader och upptäcker fortfarande nya detaljer i produktion och arrangemang. Allra mest imponerar sångarrangemangen. Sånger Peder Stenberg, som parallellt med de andras världsturnéer doktorerat i etnologi vid Umeå Universitet, lägger på lager på lager med sång tills skillnaden mellan körverk och pophantverk suddas ut. Det är enastående vackert.
Två svenska album som får högsta betyg samma vecka? Som recensent och även ledamot i Kulturrådets fonogramstödgrupp har jag lyssnat igenom över 200 svenska album enbart i år. Ett snittbetyg skulle hamna runt 2. Urvalet i DI Weekend speglar det absolut bästa.
Jan Gradvall
Noel Gallagher’s High Flying Birds
Titel: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Skivbolag: Mercury/Universal
Betyg: 2
Två bröder, tre världskrig, ett århundrade.
Jan Gradvall
Magazine
Titel: No thyself
Skivbolag: Wire-Sound/Border
Betyg: 1
Den första nyinspelade musiken på över 30 år från ett av rockhistoriens viktigaste band. Men redan efter 30 sekunder ljuder en fabriksvissla av besvikelse.
Gitarristen John McGeoch (död) och Barry Adamson (hoppat av för att satsa på filmmusik) har ersatts av klåfingriga musiker med muskler. Än värre är att Howard Devoto, den smartaste av de smarta, blivit dum och bitter. ”Hello Mister Curtis” är en förfärligt banal betraktelse över hans Manchester-kollega Ian Curtis självmord.
Jan Gradvall