Skivrecensioner, DI Weekend
Richard Goode
Titel: Plays Brahms
Skivbolag: Nonesuch/Warner
Betyg: 4
Det mänskliga kan ibland drabba mer än det geniala. I en jämförelse mellan de tre B:na – Bach, Beethoven, Brahms – skulle ingen sätta minstingen Brahms först. Men som en skribent på The Guardian nyligen skrev: ”We may aspire to have Bach’s mastery or Beethoven’s inspiration. But Brahms is often closer to who we really are.”
Det eklektiska amerikanska skivbolaget Nonesuch, känt för att ge ut allt från Emmylou Harris till Gilberto Gil, återger nu ett album med Brahms verk för solopiano som Richard Goode spelade in i New York för 25 år sedan.
Att lyssna på Brahms verk för solopiano i hörlurar är som att upptäcka att man har ett stort outnyttjat rum i hjärnan, ett rum med stora fönster där den sista höstsolen lyser igenom.
Att som novis i klassisk musik läsa på om Brahms livsöde medan man lyssnar ger musiken ytterligare allmänmänsklig kontext.
I 13-årsåldern försörjde sig Johannes Brahms på att spela piano på Hamburgs mest ökända hamnbarer, omgiven av fulla sjömän och prostituerade som smekte honom när han spelade, något som tidiga biografitecknare fann så chockerande att de hoppade över den detaljen.
Jan Gradvall
Alice Clark
Titel: The Complete Studio Recording 1968-1972
Skivbolag: BGP/Ace
Betyg: 4
Vad skulle vi egentligen veta om svart amerikansk musikhistoria i dag utan alla dessa uttröttliga engelska skivsamlare som är upptäcktsresande i musikdjungeln? Med samma nyfikenhet och tålamod som BBC:s naturfilmare, vilka kan ligga på en klippa i sju veckor för att se sällsynta paddor para sig, dammsuger de amerikanska skivlager i jakt på oupptäckta underverk.
Ingen vet något mer om Alice Clark än att hon var från Brooklyn, hade samma manager som The Crystals, var mamma och levde i en religiös sekt som förbjöd att man badade eller tvättade håret.
Men 1972 gav hon ut ett album med rå, opolerad uptemposoul som är så bra att man vill trycka paus på stora vardagsrumsanläggningen och var kvar i ”Don’t you care” en hel regnperiod.
Jan Gradvall
Stan Getz with Jan Johansson
Titel: Stan Getz Nalen
Skivbolag: Riverside/Border
Betyg: 4
En tidningsannons för en kväll på Nalen i Stockholm i november 1959. Bland de artister som besökarna kan välja mellan finns Monica Zetterlund, ”Fortfarande kvar på Gata Regerings”, och Arne Domnérus och Hacke Björksténs orkestrar. Om entprépris står det: ”Före 8.15 kr 2.50. Till nie: 4 bagis. Sen 5 kr. Och efter 11 åter 4 kr. Lite dyrare än vanligt.”
Dessutom samma kväll, i det mindre rum på Nalen som kallas Harlem: Stan Getz. Av de kvällar Stan Getz spelade på Nalen var detta första och enda gången han valde ut egen rytmsektion: danske trummisen William Schiöpffe, amerikanske basisten Daniel Jordan, svenske pianisten Jan Johansson.
Nalle Nilson, som brukade presentera artisterna, frågade Stan Getz om han fick spela in konserten med en Electro Voice-mikrofon, en EV 664. Stan Getz svarade ja, på villkoret att Nalle Nilson inte fick ge ut musiken på skiva.
50 år senare har tiden för copyright gått ut. Och vi kan nu alla, genom suveränt ljud, förflytta oss till Gata Regerings och återuppleva denna kväll.
Jan Gradvall
Lady Antebellum
Titel: Own the night
Skivbolag: EMI
Betyg: 3
Föreställ dig ett trendseminarium för säg 20 år sedan. Någon ställer frågan: ”Vilket kommer att vara spegla tidsandan på 2010-talet?” Den panelmedlem som utropar ”Banjo och mandolin!” leds bort i tvångströja.
Men i dag är det exakt så samtiden låter. Som en följd av ”O Brother Where Art Thou”-effekten, samt att Nashville återigen blivit populärmusikens viktigaste stad, är banjo och mandolin på väg att bli lika tydliga samtidsmarkörer som synthesizertrummor var på 1980-talet. Instrumentt som skär igenom radiobruset.
Countrypoptrion Lady Antebellum tillhör USA:s just nu största artister. De vann fem Grammy i våras, bland annat både för ”Song of the year” och ”Record of the year”. På uppföljaren gör de lika perfekt arrangerad radiopop och det bärande instrumentet i den nya blivande superhiten ”We own the night” är, förstås, mandolin.
Precis som Phil Collins på 1980-talet kommer Lady Antebellum kritiseras för att vara för strömlinjeformade, men det är makalöst välgjort. Charles Kelley sjunger som han vill tränga sig mitt emellan Hall och Oates.
Jan Gradvall