Krönika, Dagens Industri

Weekend 23 september

Krönika

Jan Gradvall

Första tanken när man går runt på den just nu pågående Bokmässan i Göteborg: Herregud, vad många böcker det ges ut i ett så litet land med endast nio miljoner invånare.

Det finns inte ett ämne som är för smalt för att det inte ska bli en bok. På Bokmässan för några år sedan hittade jag ”Kattens sjukdomar”.

Andra tanken: vad få av dessa titlar som håller rent språkligt.

Även om antalet utgivna titlar har exploderat på 2000-talet så verkar det som antalet drivna författare förblir tämligen konstant. Precis som konsthantverk är skrivande en syssla som kräver tiotusentals timmar för att lära sig bemästra.

Få har den uthållighet som krävs. Få har råd med den uthållighet som krävs.

Att skriva och ge ut har blivit något av en hobby. De flesta titlar som ges ut säljer i så små upplagor – 3 000 exemplar räknas som en bra siffra – att bara ett par procent kan leva på det.

Skillnaden mellan en hyggligt skriven och en verkligt bra skriven bok blir som allra tydligast vid översättningar. Plötsligt finns det två versioner av samma bok att jämföra mellan.

En vanlig missuppfattning vad det gäller översättare är just att de bara översätter. Det gör de inte – de skriver om boken.

En författare är inte bara sina historier utan sitt språk. Själva historien är aldrig några svårigheter att behålla i översättningen, men det händer oundvikligen saker med språket.

Under de drygt 25 år jag arbetar som journalist har texter jag skrivit översatts till ett dussin olika språk. Det enda språk jag är tillräckligt bevandrad i för att jämföra med är engelska.

Av de texter som översatts till engelska har jag i kanske 20 procent av fallen känt igen mitt eget språk. 80 procent har känts som någon annan skrivit texten.

Ett personligt tilltal är just – personligt. Det kan krävas många omskrivningar och korrekturomgångar för att återskapa det.

Alla som skriver böcker, eller ger ut böcker, rekommenderas att läsa Erik Anderssons utmärkta ”Översättarens anmärkningar’” (Norstedts).

Boken är dagboksanteckningar från Erik Andersssons tre år långa arbete med översättningen av ”Sagan om ringen”-trilogin, men vad boken lika mycket handlar om är skillnaden på språk och språk: hur man fångar flytet i språket och hur man behåller det personliga tilltalet.

Erik Anderssons skriver i ”Översättarens anmärkningar” att det viktigaste i alla lägen är att vara konsekvent. Ibland till och med konsekvent i sin inkonsekvens.

Som exempel nämner han filmversionen av ”Utvandrarna”. Vilhelm Moberg ville inte att man skulle prata dialekt, men regissören Jan Troell tyckte det var bäst. ”Kompromissen blev att alla skådespelare använd tungrots-r men i övrigt sin infödda dialekt: Monica Zetterlund värmländska, Eddie Axberg stockholmska, Hans Alfredson skånska och Liv Ullman rent av norska. Det märkliga är att det fungerar.”

Erik Andersson har lagt ned en enorm research för att alla detaljer i Tolkiens värld ska bli rätt. Men för att fånga just det språkliga flytet har han utvecklat en helt motsatt metod: ”Jag slår upp boken och bara börjar”.

Hans tanke är att på så sätt behålla spänningen genom att ”dra nytta av samma kraft som driver den vanliga läsaren: ivern att få veta hur det går. Att åka snålskjuts på intrigen, kan man kalla det.”

Alla som skriver känner igen de sällsynta ögonblick när texten till synes skriver sig självt. Alla läsare känner definitivt igen dem.

Att vaska fram just de ögonblicken borde vara vad bokutgivning handlar om.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOK
Håkan Lahger, ”Dylan, en kärlekshistoria” (Norstedts). Något så ovanligt som en Dylan-studie som lyckas vara både befriande anspråkslös och lätt i tonen.

TV
”Breaking News”, Kanal 5. Filip & Fredrik har aldrig varit så sammanpratade och verbalt synkade som nu. Podcast-sändningarna har varit deras Hamburg.

DOKUMENTÄR
www.presspauseplay.com Den utmärkta svenska dokumentärfilm som visats på SVT har nu släppts för gratis nedladdning med dubbelt så mycket material.

+

BONUS NR 1:

Apokalyps. Det har varit det stora temat i populärkulturen den senaste tiden. Aktuella teveserier som ”Falling skies”, ”Terra nova” och ”Walking dead” handlar om vad som händer med människor efter att den stora katastrofen ägt rum.

Och Cormac McCarthys ”Vägen”, på samma tema, fortsätter att vara 2000-talets mest omtalade roman.

Utan att ha apokalyps som uttalat tema så för en ny konstutställning på Magasin 3 tankarna till just ovanstående skildringar.

Amerikanska konstnären Andrea Zittel har skapat minimala självhushåll där människor kan leva – och överleva – i ett kargt landskap med mycket begränsade resurser.

Självhushållen påminner om solariebänkar, fast större, där man kan krypa in och fälla upp och ned ett lock, beroende på väder och behov.

Dessa små självhushåll som visas upp på Magasin 3 har även använts på riktigt i Mojaveöknen. Ytterst få ägodelar får plats, men användarnas personlighet lyser igenom i val av inredning och utformning.

Andrea Zittel har i två decennier skapat och utforskat ”living systems”, små självhushåll där vardagliga aktiviteter som att sova, äta och laga mat blir till konstnärliga handlingar.

Andrea Zittel bor själv delar av året i Mojaveöknen vid nationalparken Joshua Tree, en magnifikt ödslig trakt – en slags geografisk nollpunkt – som även många musiker sökt sig till för kreativa nystarter.

Missa inte höstens intressantaste konstutställning. ”Lay of the land” med Andrea Zittel visas på Magasin 3 i Stockholm fram till 9 december.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Ingen hade förväntat sig annat än att ”The Dark side of the moon”-boxen skulle vara magnifikt storslagen.

Samtidigt är utgivningen så maximalistisk att den hamnar nära gränsen för parodi. Den nya så kallade ” Immersion”-nyutgåvan av Pink Floyds ”The dark side of the moon” innehåller åtta (!) versioner av albumet från 1973.

Det mesta som skrivits om Pink Floyd åttonde album, ”The Dark side of the moon”, har handlat om just dess storslagenhet.

Men när man i dag verkligen sätter sig ned och lyssnar på musiken hör man något helt annat. Det är inte storslagenhet som gör att albumet sålt i osannolika 45 miljoner exemplar. Eller att det just nu återuppväcks av ännu en generation tonåringar.

Det är – precis tvärtom – dess småskalighet. ”The Dark side of the moon” är ett anmärkningsvärt privat och introspektivt album. Roger Waters ensamhet, ångest och främlingskap inför omvärlden är tidlösa ämnen som alla kan relatera till.

Vad albumet handlar om är känslan av att tiden rinner ifrån en. Som Roger Waters sjunger i låten ”Time”: ”No one told you when to run/ You missed the starting gun”.

Till skillnad från artister som Bob Dylan så har Pink Floyd varit extremt sparsamma med att ge ut outgivet material. Men nu öppnas slutligen arkivet. EMI ger det närmaste halvåret ut 25 olika Pink Floyd-utgåvor – 18 av dem ges ut 26 september.

Förutom den nya boxen med ”The Dark side of the moon” (6 diskar) kommer den 7 november ”Wish you were here” (7 diskar) och den 27 februari ”The Wall” (7 diskar).

Men allra främst rekommenderas de vanliga och nya fina enkla utgåvorna av bandets klassiska album, nu med ljud lika bra som de en gång lät på vinyl. Pink Floyds rumskänsla försvann i okänslig digitalisering.

Och är det någonting som det behöver påminnas om i fallet kolossen Pink Floyd är det just själva sångerna. Ju mindre utanpåverk, desto tydligare hör man dem.

Jan Gradvall