Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 3 september
Skivrecensioner
Ane Brun
Titel: It all starts with one
Skivbolag: Balloon Ranger Recordings
Betyg: 4
Ett av mest radikala arrangemangen i musikhistorien är ”Kiss” med Prince. I slutfasen beslutade sig Prince för att helt skippa basen i låten Att ta bort basen i en funklåt är som att ta bort gitarren i en hårdrocklåt; på pappret är det otänkbart.
Men det är precis det som saknas som skapar suget i ”Kiss”. Som Prince-producenten David Z sagt i en intervju: ”The listener has to provide a lot of what”s missing. You have to use imagination to listen to that record. It really makes the listener part of the process.”
Samma trick återanvänds nu på Ane Bruns nya album. Tobias Fröberg, en av Sveriges bästa producenter, har plockat bort basen i 9 låtar av 10.
Tonvikten ligger i stället på två trumslagare som lägger ut rytmmattor som passar Ane Bruns röst ännu bättre än hennes tidigare produktioner.
Framförallt gör det henne ännu mer unik som artist. Det går i dag tretton singersongwriters på dusssinet. Men det är ingen i världen som låter som Ane Brun gör i den magiska hymnen ”Do you remember”, där hon dessutom får ytterligare röstunderstöd av systrarna i First Aid Kit.
Jan Gradvall
Barbra Streisand
Titel: What matters most: Sings the lyrics of Alan and Marilyn Bergman
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 4
Babs! Den Babs vi har i Sverige är inte så liten hon heller, men Barbra ”Babs” Streisand är Störst-Babs.
När jag var runt 25, och mina åsikter om musik grundade sig mer på förutfattade meningar än på kunskap, så råkade jag i en diskussion med en Billboard-journalist halvt avfärda Babs. Han tittade på mig som jag var en liten plastfigur som kommit i flingpaketet.
Det går inte att argumentera mot 30 (!) platinaalbum. Det går heller inte att argumentera mot hennes röstnärvaro.
Textförfattarna Alan och Marilyn Bergman, mest kända för den briljanta ”The windmills of your mind”, har specialskrivit låtar för Babs-filmer i 40 år.
I en fin omslagstext skriver Babs att hon alltid i första hand ser sig som en skådespelare – även när hon sjunger. ”I always approached each song as an actress first”. Den insikten ger nyckeln till hennes frasering.
I samma omslagstext påpekar hon att genom att paret Bergmans texter ofta är skrivna för Hollywood-filmer så är de karaktärsdrivna. ”Många av dem är som treaktare i miniatyr. De börjar med en fråga för att sedan mynna ut i en upplösning med djupare förståelse”.
Det är genomgående absolut förstklassigt – och hyperromantiskt – amerikanskt musikhantverk. Det är bara att luta sig tillbaka och låta Babs styra gondolen rakt in solnedgången.
Jan Gradvall
Little Richard
Titel: Rocks
Skivbolag: Bear Family
Betyg: 4
I alla hyllningsrapporter om Princes spelning på Way Out West saknades en insikt. Hur han bara blir och mer lik Little Richard. Närvaron, stämbanden, religiositeten, sexualiteten, frisyren, blicken. Prince skulle i stället kunna ha sjungit: ”Tonight we”re gonna party like it”s 1959”.
Tyska skivbolaget Bear Family har sammanställts ännu en oantastlig samling där den största insikten är att denna höst är ofattbara 60 år sedan Little Richard uppfann allt det som Prince för vidare i dag.
I oktober 1951 spelade Little Richard in den fantastiska ”Get rich quick”. Då kallades det inte rock, eller funk, utan jump blues. Men grundkraften är exakt densamma. Och arrogansen i låttiteln är inget mot Little Richards framförande.
Jan Gradvall
The Rapture
Titel: In the grace of your love
Skivbolag: DFA
Betyg: 2
Jordbävningen i New York förra veckan var så obskyr att den på Twitter döptes om till en ”hipsterearthquake”. Som någon skrev minuterna efteråt: ”En hipster i Brooklyn kände denna jordbävning redan för en vecka sedan”.
Att skapa en hipsterearthquake är även målet för Brooklyn-baserade The Rapture. De har lyckats två gånger. Först med ”House of jealous lovers” – en maxisingel som nästan gav lika stort utslag på Richterskalan som New Orders ”Blue Monday” – och nu med ”How deep is your love”.
Den slicka produktionen på deras tredje album dämpar dock The Raptures originalitet avsevärt. Bör kanske ta skydd från hipsters under en dörrkarm när jag påpekar det, men Simple Minds lät nästan exakt så här för 30 år sedan.
Jan Gradvall