Krönika, Dagens Industri
Weekend 26 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Vad tål en hjärna? Vad tål din hjärna? Det börjar bli en av samtidens mest angelägna frågor.
De första veckorna tillbaka på jobbet hör man en del om hur lång och skön sommaren varit. Men man hör lika mycket om hur frustrerande kort den varit.
Och sen kommer historierna om sömnproblem, magen, näsblod. En vän svimmade första dagen på semestern.
Håkan Juholt har utlovat att skapa ett arbetsliv ”där alla kan jobba fram till pensionsåldern utan att dessförinnan drabbas av stressrelaterade sjukdomar eller slitas upp”.
Samtidigt har jag inte hört någon på ett arbete någonsin säga: ”Jag jobbar precis lagom mycket”. Alla som befinner sig i någon slags nyckelposition upplever att de jobbar för mycket.
En hjärnas både möjligheter och begränsningar är det underliggande temat i en av höstens intressantaste dokumentärer, ”Bobby Fischer against the world”, som släpps som engelsk dvd 5 september.
Bobby Fischer (1943-2008) är känd som historiens främste schackspelare. Under kalla kriget satsade Sovjet enorma resurser för att se till att hela tiden ha världens främste schackspelare. Detta för att visa sin överlägsna intelligens gentemot västvärlden.
Och Sovjet lyckades i decennier – ända tills en excentrisk ung judisk man från Brooklyns sämsta kvarter gjorde entré.
HBO-producerade ”Bobby Fischer against världen” låter oss följa med in i Bobby Fischers huvud. I och med att han blev amerikansk mästare redan vid 14 års ålder finns förbluffande mycket tevebilder.
Efter första omgången i schack, när spelarna gjort sina respektive öppningar, öppnar sig 400 möjliga drag att välja mellan När de flyttat två spelare var: 72 084 möjliga drag. Omgång tre: över 9 miljoner.. Omgång fyra: 288 miljarder
Det borde inte vara möjligt att tänja sin hjärna så långt för att kunna överväga så många alternativ drag i huvudet, men problemet för Bobby Fischer var att han nästan lyckades.
I dokumentären visas hur Bobby Fischer, och förbluffande många av hans föregångare i schackhistorien, till slut förlorar förståndet. Att hela tiden bli bättre och bättre och bättre och bättre på det man är bra på kan ha ett mycket högt pris.
Det allra otäckaste med ”Bobby Fischer against the world” är hur mycket schack liknar många moderna yrken. Nya teknik bidrar till att möjligheterna till en bättre överblick hela tiden ökar.
Aldrig tidigare i historien har det varit möjligt att ha tillgång till så mycket information som i dag. Att överväga så många alternativa beslut. Så många alternativa drag.
I början av augusti skapade Sydsvenskans utrikesredaktör Kinga Sandén, vinnare av Stora Journalistpriset 2009, stor uppmärksamhet i medievärlden när hon slutade på grund av en stressnivå som hotade att leda till permanenta hjärnskador.
Kinga Sandén sade till Dagens Media: ”När företagsläkaren följde upp mig sa han att jag kanske kunde få en avskärmad plats med lite fler krukväxter. Då tittade jag på honom som om han var dum i huvudet. Jag måste sitta mitt i, annars kan jag inte göra mitt jobb som utrikesredaktör”.
Skillnaden mellan en redaktörs valmöjligheter 2011 och 1991 – då Internet inte existerade – kan jämföras mellan omgång två och tre i schack.
Det allra mest stressande? Det kan vara insikten om att man hela tiden skulle kunna ha gjort ett ännu bättre jobb, ett ännu smartare drag.
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”Tack för musiken”, lördagar, SVT. Så befriande, och väldigt sällsynt, med en programledare som är lika genuint intresserad av ämnet som de intervjuade.
FOTOBOK
Judy Lynn, ”Patti Smith 1969-1976” (Abrams Image). Perfekta presenten till Patti Smith-fans. Foton från alla de miljöer hon skriver om i ”Just kids”.
TWITTER
Scott Vener, musikläggare på ”Entourage”. Under namnet @brokemogul lägger han ut mixtapes på den fantastiska musik han väljer ut till tv-serier.
+
BONUS NR 1:
Årets sommarhit i Sverige kan slutligen koras. Överlägsen segrare är Eric Amarillo med ”Om sanningen ska fram (vill du ligga med mig då)”, en låt som fått en del att betona båda orden i uttrycket sommarplåga.
Men som nästan alltid är fallet med de låtar som stannar kvar längre än alla andra – minns fjolårets textmässigt nattsvarta ”Love the way you lie” med Eminem och Rihanna – så finns det allvar i botten även i Eric Amarillos låt.
De flesta hör bara refrängens ”Vill ligga med mig då”, men verserna är mörkare och mer reflekterande.
I en mycket intressant intervju i radioprogrammet P3 Star med Hanna Eklöf berättade Eric Amarillo att texten bygger på åratal av intervjuer med tjejkompisar. Vänner som via dejtingsajter går på tre dejter i veckan, men aldrig tycks hitta den rätte som uppfyller alla krav. ”De konsumerar kärlek och känslor på samma sätt som de konsumerar varor”.
I samma radiointervju refererade sedan Eric Amarillo till ”The paradox of choice”, en bok från 2004 av den amerikanske psykologen Barry Schwartz, om att reducering av valmöjligheter kan minska ångest.
På YouTube finns ett mycket intressant TED-föredrag med Barry Schwartz med rubriken ”The paradox of choice”. Schwartz är 65 men är i föredraget klädd ungefär som Amarillo: T-shirt, kortbyxor och sneakers.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Under decennier har det riktats kritik mot serietidningar. De har beskyllts för att vara ytliga, kommersialiserade och fördummande. Hem och skola har varit enigt: serietidningar innehåller för få kulturella fibrer och bör ersättas med riktig kost (romaner).
Det är därför ironiskt att de tre mest utmärkande dragen för dagens serietecknare är att de: 1. Knappt överlever på sin verksamhet. 2. Arbetar i åratal med sina verk. 3. Berättar extremt komplexa historier som kräver större uppmärksamhet av läsaren än de flesta romaner.
Charles Burns, född 1955, är en av vår tids främsta serietecknare. Efter att ha arbetat med ”Black Hole” under ett decennium har han nu påbörjat ett nytt projekt. Nya ”X’ed Out” (Jonathan Cape London) – den första av tre planerade delar – är som en korsning av William Burroughs och Tintin-albumet ”Den mystiska stjärnan”.
Charles Burns är berömd för sina svartvita teckningar, men ”X’ed Out” är helt i färg, med en matt, magisk färgskala som kommer få både serietecknare och tryckare och dregla. Det är också befriande med en konstnär som sammanfattar sitt arbetssätt så här: ”I’m slow”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3:
Av höstens alla rockalbum är förväntningarna högst ställda på ”The Whole Love” (släpps 27 september) med Chicago-gruppen Wilco. Konserten på Cirkus i fjol var fjolårets konserthöjdpunkt.
Surret kring Wilco har heller inte blivit mindre av att de nyligen nämnts av både Karl Ove Knausgård och Håkan Juholt.
Knausgård spelade Wilcos ”One by one” i sitt sommarprogram. Och i söndags citerade Juholt en låt av Wilco i sitt tal.
Citatet Juholt använde kom från den svenska översättningen av Wilco-låten ”Jesus etc”: ”All vår ömhet. All vår längtan. Våra band det är allt vi har.”
När Erik Sundström, chefredaktör för Dagens Arena, efter talet frågade Juholt om hur han upptäckt Wilco, så berättade Juholt att han sett David Letterman på teve där Wilco var gästband. Juholt gillade bandet och började googla.
På så sätt hittade han David Sandströms översättning av ”Jesus etc”, en översättning som Jeff Tweedy även kommenterade när Wilco spelade på Cirkus i fjol.
David Sandström var tidigare medlem i Refused, världsberömt hardcoreband från Umeå. Den svenska versionen av ”Jesus etc” finns på YouTube och framförs av Lovisa Nyström, lysande sångerska i Umeå-duon Two White Horses.
Jan Gradvall