Långa tåg av längtan

Söndag 5 mars fyllde den svenska järnvägen 150 år. Dagens Nyheters kultursidor uppmärksammade jubileet med ett tågtema. Tidningen skickade ut mig att under en dag åka Sverige runt med tåg. Med uppdrag att skriva om vad jag såg och hörde.

Text: Jan Gradvall

På söndag fyller den svenska järnvägen 150 år. Den 5 mars 1856 klockan 09.50 tuffade det första tåget i allmän trafik mellan Örebro och Nora.

Det är svårt att hitta en bättre ursäkt till att under en heldag ägna sig åt en av samtidens mest underskattade och rogivande aktiviteter – att åka tåg.

Dessutom ger det möjlighet till att äntligen kunna gå fram till biljettluckan, lägga fram en tusenlapp och fälla den klassiska filmrepliken: ”Vart som helst.”

Det blir en rundtur. Fyra tågsträckor. Två byten. En resa genom Sverige med fönsterplats.

”Nästa station Flemingsberg, Flemingsberg.” Tåg handlar till stor del om upprepning.

Samma ritual vid varje station. Konduktörens runda. Sliper efter sliper, semafor efter semafor. Kanske är det just dessa upprepningar – rälsen tillåter inte bilens möjligheter till genvägar – som gör tågresande så meditativt.

Jag sitter i vagn 3, plats 62, och läser nya numret av svenska musiktidningen Sonic. Johan Duncanson, sångare i The Radio Dept, berättar om sin skotska pappa som sparat inspelningar med tågljud från stambanan utanför Edinburgh.

– Han brukar sätta sig i en fåtölj, bara sluta ögonen och lyssna på dem, berättar Johan Duncanson. Det är lite fågelkvitter, och så – ”tha tjuck tha tjuck” – rullar det förbi ett tåg. Jag förstod aldrig det när jag var liten. Men nu förstår jag verkligen. Det är som musik.

Begreppet ”Trainspotting” förknippas i Sverige med Irvine Welshs berömda roman om Iggy Pop-dyrkande heroinister i Edinburgh.

Men i Skottland och England har ordet trainspotting ingenting med droger att göra. I själva verket är det namn på en märklig subkultur som går ut på att lära sig precis allt om tåg.

Urtypen för trainspotters är män i regntäta rockar som står på perronger och för anteckningar över antal vagnar och förseningar. Bland yngre arbetslösa blev det ett tag närmast en form av tyst proteströrelse. Varje gång ett tåg var försenat skrev de arga brev till myndigheterna.

På en liten ö som Storbritannien förknippas tåg med att ingenting nytt egentligen händer. På den europeiska kontinenten förknippas tåg tvärtom med framåtrörelse och framtid.

Det är svårt att höra ljudet från moderna tåg utan att tänka på Kraftwerks ”Trans-Europe Express”. Innan konduktören ens hunnit säga ”Nya resande, Södertälje” sitter jag där och hummar på en mekanisk låt som 30 år efter att den skrevs fortfarande låter framtida.

Ralf Hütter är född 1946, Florian Schneider 1947. De växte upp med ett tyskt kulturarv som var omöjligt att referera till.

Järnvägen blev för dem en symbol för möjligheten att börja om från början. Att skapa ett år noll. Precis som det fanns en transeuropeisk järnväg kunde det skapas en transeuropeisk kultur.

Även i Sverige är järnvägen förknippad med möjligheten att uppleva något nytt. Eller åtminstone något annat.

Innan vi talade om IT-generationen fanns Interrail-generationen. Ulf Lundell har sjungit: ”Rym med mig på ett tåg till Paris.” Och hundratusentals tågluffande svenskar – med resecheckar från Thomas Cook i en tygpåse runt halsen – drömde om samma sak.

Men hur många åker nattåg i dag när man kan flyga överallt i Europa för 500 spänn?

Tåget stannar i Örebro. Hemstad för Lolita Pop som skrev den fina ”Långa tåg av längtan”, nyligen inspelad av duon Anna & Idde.

Tågresande i Sverige på 2000-talet handlar just om långa tåg av längtan. Resor mellan små städer som blir mindre och stora städer som blir större.

Jag tittar ut genom fönstret – alla hus och träd som svischar förbi – och dricker kaffe. Fika på tåg är inte så dyrt som det sägs. Kaffe och kanelbulle för 15 kronor

Ingenting kan se så övergivet ut som övergivna svenska tågstationer. De står där högtidligt väntande, uppklädda i traktens finaste tegel. Det går nästan att höra ljudet av en välkomnande mässingsorkester.

Men tåget stannar inte längre. Det X-märkta 2000-talet bara blåser förbi.

Byte i Hallsberg. Ingen tågesa genom Sverige är fulländad utan byte vid landets mest kända järnvägsknut.

Det blåser kallt på den nästintill övergivna perrongen. En skylt beskriver Hallsberg som Skandinaviens största rangerbangård. Över 40 hektar. Närmare 50 järnvägsspår i bredd.

Men puben och restaurangen vid Centralen är ”stängd tills vidare på grund av renovering”. Turistbyrån är ett obemannat rum. Bara några ställ med broschyrer som något desperat försöker sälja in Hallsberg som ”den långsiktigt bästa bostadskommunen”.

Ett godståg dundrar förbi. Jag försöker räkna vagnarna – elva, tolv, tretton – men det går för fort för att hinna med.

I tidernas kanske mest klassiska tåglåt, ”Mystery train”, sjunger Elvis Presley: ”Train I ride, sixteen coaches long”. När Grateful Dead senare spelade in den var en vagn plötslig borta. Jerry Garcia sjunger bara ”fifteen coaches long”.

Många har spelat in ”Mystery train”. Originalet gjordes av Junior Parker 1953. När The Band spelade in sin version lade de till nya verser. Med raden ”I hate to tell you son, that train doesn’t stop here anymore” handlar den plötsligt om Hallsberg.

På vägen tillbaka till Stockholm har vagnarna Internet-uppkoppling. Inredningen ser ut ungefär som på flygplan. Alla stolar är vända framåt, passagerarna är upptagna med sitt.

Möjligheten till oväntade möten på tåg – minns alla klassiska filmscener – försvann med kupéerna. Inte heller restaurangvagnarna finns kvar. De är ersatta av små utrymmeseffektiva kiosker som säljer mikrovågad lasagne.

Men tåget gör fortfarande vad det ska göra. Tar en från en plats till en annan, så bekvämt och smidigt som möjligt.

När man närmar sig Mälardalen möter man framtidens tågresenärer. De som direkt fäller upp sina laptops.

I takt med att priserna på hus och lägenheter i Stockholm når nya rekordnivåer väljer allt fler att bosätta sig i andra städer. Och ju fortare tågen går, desto längre ifrån citykärnan är det möjligt att pendla. Nyköping, tio mil bort, är snart en förstad till Stockholm.

Att den svenska järnvägen fyller 150 år skulle kunna vara en angelägenhet för Märklin-entusiaster. Men denna utveckling har gjort att järnvägen blivit viktig igen. I förfjol togs beslut om investeringar i svensk järnväg för svindlande 107,7 miljarder kronor fram till 2015.

Långa tåg av längtan fortsätter prägla livet i Sverige.

(slut)