Skivrecensioner, DI Weekend

Lady Gaga
Titel: Born this way
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

En av många osannolika saker som skett under det osannolika 2011: Azerbajdzjan vann Melodifestivalen. Men Lady Gagas geni består i att hon förutsåg detta redan för tre år sedan.

Lady Gaga är den första popstjärnan som speglar att dagens ivrigaste och mest pengastarka konsumenter av populärkultur kommer från öst. Likheterna med Madonna är förstås många – båda är också New York-artister med italiensk-amerikanska rötter – men Lady Gaga framstår snarast som en östeuropeisk Madonna.

Madonna sjöng för de puertoricanska och svarta tjejerna på New Yorks dansgolv. Lady Gaga sjunger för den ryska au pair-flickorna och butiksbiträdena.

Lady Gagas låttitlar låter som de kommer från någon som inte har engelska som första språk: ”Heavy metal lover”, ”Americano”, ”Poker face”, ”Bad romance”. Hennes musik speglar att det nya globala språket inte är engelska utan dålig hotellengelska.

På bilderna till nya skivan ser hon också ut som kunnat tävla för just Azerbajdzjan eller Moldavien i Melodifestivalen.

Det finns överlag absolut ingenting sofistikerat över Lady Gaga. Hennes album och turnéer skulle kunna ha tillägget ”on ice” –och kommer förmodligen snart att ha det.

Men samtidigt är det också denna ”more is more”-attityd är hennes styrka som artist. Den som avlossar alla fyrverkeripjäser är i grunden en superb pophantverkare och sångerska. Lady Gaga befinner sig just nu i samma kreativa stim som Elton John i början av 1970-talet.

Och vill man försöka förstå världen 2011 måste man ha hört det här albumet.

Jan Gradvall

Thorleifs
Titel: Golden sax love songs
Skivbolag: Mariann
Titel: 3

Den mest excentriska och genuint originella musik som spelats in i Sverige? Det skulle kunna vara svenska dansbands saxofoninstrumentaler. Ingen annanstans i världen spelas det in musik som låter så här.

Efter att Ingmar Nordströms byggde en hel karriär på saxpartyn har nu även Thorleifs för första gången i sin karriär samlat ”sina allra mest romantiska saxlåtar på en cd”.

Men även om temat är känslosvall och kärlek är det mest fascinerande hur neutralt och kontrollerat allting ändå låter. Att kalla det varuhusmusik låter nedvärderande och orättvist, men det medvetet identitetslösa kompet – likt en självspelande synthesizer med inbyggd trummaskin – får det verkligen att låta som kärlek mellan två skyltdockor i ett varuhus efter stängningsdags.

Jan Gradvall

Captain Beefheart, The Groundhogs, Leadbelly – med flera
Titel: Before The Fall
Skivbolag: Ace
Betyg: 4

På mitt skrivbord har jag i många år haft en box med The Fall, en grupp från Manchester ledd av den notoriskt tjurskallige Mark E Smith. Jag har The Fall-boxen där som en påminnelse om att aldrig göra det för lätt för mig när jag skriver.

Under de 35 år som Mark E Smith låtit som den argaste, fullaste och intelligentaste mannen på puben, så har The Fall även tolkat ett 60-tal låtar av andra artister. Originalet till 24 av dem finns nu samlade på en cd som är det närmaste vi kommer ett sommarprogram av Mark E Smith.

För att göra en lyckad coverversion ska man enligt Mark E Smith: 1. Inte ha lärt sig låten ordentligt. 2. Orsaka den fysisk skada. Samtidigt avslöjar originalen varifrån The Fall fått sitt unika sound. En av The Falls signaturlåtar, ”Mr Pharmacist”, är till exempel ton för ton hämtad från Los Angeles-gruppen The Other Halfs singel från 1966.

Hank Mizells ”Jungle rock” från 1958 visar också att grunden i The Falls musik alltid varit gammal fuktskadad rockabilly.

Jan Gradvall

Mickey Newbury
Titel: An American Trilogy
Skivbolag: Drag City/Border
Betyg: 4

En anledning till att det aldrig blir tråkigt att skriva om musik är att musikhistorien ligger lika öppen bakåt som framåt. Den bästa låt man upptäcker i morgon kan lika gärna vara inspelad 1969.

Countryartisten Mickey Newbury (1940-2002) skrev låtar som spelats in av Elvis Presley, Kenny Rogers, Johnny Cash och Linda Ronstadt. Kris Kristofferson har sagt: ”I learned more about songwriting from him than any other writer”.

Men väldigt få har hört talas om Mickey Newbury. Hans egna album var för egensinniga för att nå en stor publik. Han låter som en intellektuell och deprimerad cowboy. Om han hade vit häst borde den ha hetat Prozac.

Nu har tre ypperliga Mickey Newbury-album från 1969, 1971 och 1973 samlats i en box. I den 100-sidiga boken i boxen, med fin text av Will Oldham, finns också en essä om låtskrivande av Mickey Newbury själv, där han avslutar med: ”Music is just another way of talking, you know. Loneliness is what makes records sell because that’s all music is – a one-sided conversation”.

Jan Gradvall