Manchester: I fotspåren efter Wayne Rooney, Morrissey, Ian Curtis och Friedrich Engels

För tidningen Scanorama åkte jag och fotografen Bobo Olsson runt och pratade med människor för att försöka förstå varför Manchester fostrat de senaste 35 årens viktigaste band och världens mest berömda fotbollslag. Det 12-sidiga reportaget i Scanorama maj 2011 var på engelska. Detta är min svenska originaltext (ännu längre).

”What Manchester does today, the rest of the world does tomorrow.”

Text: Jan Gradvall

Längs den ena långsidan på arenan löper texten: ”Welcome to Old Trafford: The Theatre of Dreams”. I den 78:a minuten i derbyt mellan Manchester United och Manchester City står det klart hur korrekt den beskrivningen är.

Vissa fotbollsmål, som Citys kvittering i den 65:e minuten i denna match, sker så slumpmässigt att ingen på läktarplats egentligen hinner uppfatta exakt hur det gick till. En spark hit, en spark dit, ett skenben där. Mål!

Men för oss på North Stand är det i den 78:e minuten så tydligt vad som kommer att hända att varje tiondels sekund verkar pågå i en minut

Scholes till Nani som sticker på högerkanten. Nani slår ett inlägg mot Rooney inne i straffområdet. Rooney följer bollens linje med blicken, likt en hök som just fått syn på en duva. Därefter vänder han ryggen mot målvakten.

Hela North Stand reser sig mangrant upp. Ska han verkligen? Jo, Rooney tänker verkligen försöka med en bicycleta. Ingen inne på The Theatre of Dreams vågar längre andas.

Vad vi i stället tänker på är den första akten i detta drama. Wayne Rooney har hittills haft en usel säsong. Efter bråket med klubben i höstas – då det ryktades om att han skulle kunna göra det otänkbara och gå till ärkerivalen City – har han bara gjort fem mål.

Att Rooney för att stanna kvar i klubben begärde 10 gånger mer i veckan än genomsnittsarbetaren i Manchester har i årslön ökade inte hans popularitet här på hemmaarenan. Avståndet mellan fans och spelare bara växer i den globala fotbollsvärlden.

Men 25-årige Rooney – fortfarande hängande horisontellt i luften, som om det fanns pausknappar även i verkligheten – lyckas mot alla odds med sin cykelspark. Han tittar inte ens på målvakten, följer bara bollen som han nu äger med blicken. Med en perfekt vristträff dundrar han sedan in den i bortre krysset. Och avgör derbyt och kanske även hela ligan.

Old Trafford beter sig som om någon kopplat ström till arenan. Vi 76 000 på läktaren kan inte längre kontrollera våra kroppsrörelser utan slungas fram och tillbaka av glädjevågorna. Från North Stand till East Stand till South Stand till Stretford End.

Old Trafford slutar aldrig sjunga efteråt. Manchester slutar aldrig sjunga efteråt.

Wayne Rooney säger på presskonferensen att detta var hans bästa och viktigaste mål i karriären. ”That was my best goal”. Klubbens legendariske 69-årige manager, Sir Alex Ferguson, mumlar mellan tuggummituggandet: ”We’ve had some fantastic goals down the years, but the execution of that goal – you’ll never see that again. Stunning.”

Dagen efter sitter en pappa och en son i en hotellmatsal i centrala Manchester och äter frukost. Medan sonen aldrig släpper sin nya United-keps, med matchdatumet inbroderat, vecklar pappan ut The Independent och vi kan över axeln på honom läsa: ”Best goal Fergie’s seen ends City title dreams”.

Wayne Rooneys drömmål – i en annan tidning döpt till The Rooney Rocket – är en bra utgångspunkt även för att förstå Manchester och vad som utmärkt hela staden genom historien. Att göra någonting av ingenting. Att ta sig ur desperata lägen genom kreativa lösningar. Att vända hopplöshet till hoppfullhet.

Ingen kan kalla Manchester för en pittoresk stad. När Friedrich Engels arbetade i sin fars textilfabrik i Manchester på 1840-talet skrev han: ”If anyone wishes to see in how little space a human being can move, how little air – and such air! – he can breathe, how little of civilisation he may share and yet live, it is only necessary to travel hither”.

Utifrån sina erfarenheter av villkoren för arbetare i Manchester skrev Friedrich Engels tillsammans med Karl Marx därefter ”Det kommunistiska manifestet”.

Samtidigt bidrog de hårda överlevnadsvillkoren också till den kreativitet som Manchester blivit känt för. Som ett talesätt lyder: ”What Manchester does today, the rest of the world does tomorrow.”

Den enorma expansionen av textilindustrin på 1800-talet – ett tag processades 65 procent av all bomull i världen Manchester – gjorde att Manchester blev den första industrialiserade staden i världen.

Manchester var den första staden i världen med en järnvägsstation. Det var i Manchester som vetenskapsmän för första gången klöv en atom. Det var i Manchester som den första datorn som var möjlig att programmera utvecklades.

Och det var ur ruinerna i den övergivna postindustriella spökstad som Manchester hade förfallit till på 1970-talet som de senaste 35 årens mest kreativa rockband, skivbolag, klubbar och discjockeys reste sig.
Hur sotig och ful dekoren än har blivit har hela Manchester förblivit en
The Theatre of Dreams.

Efter att The Rooney Rocket avfyrats råder undantagstillstånd på Old Trafford. Även läktarvärden vid Entrance N 48 glömmer för några sekunder bort sitt uppdrag och hoppar omkring lika vildsint som alla andra.

Läktarvärden heter Mitchell Needham, är 18 år men har ändå varit på Old Trafford i 15 år. En timme innan matchstart står vi och pratar medan arenan långsamt fylls. ”Ser ni mannen utan hår där på andra sidan?”, säger Mitchell och pekar mot en prick på bortre långsidan . ”Det är min pappa. Han tog med mig hit första gången när jag var tre.”

Mitchell Needhams pappa arbetar egentligen som paramedic i Manchester men jobbar extra som sjukvårdare på Uniteds alla hemmamatcher. Mitchell själv pluggar mechanics vid University of Manchester – ett av de största universiteten i Storbritannien – och jobbar extra som läktarvärd. ”Jag får betalt för att vara på den plats jag tycker bäst om i världen. Kan det bli bättre?”, ler Mitchell och försöker få lite färg på sitt engelskt vita ansikte genom att vända sig mot vårsolen.

Innan Old Trafford fylls med folk ser man att det med hjälp av vita stolsryggar i ett övrigt rött bänkhav står skrivet Stretford End på den kortsida som på biljetterna egentligen heter East Stand.

När man talar om Manchester, kulturellt och ekonomiskt, menar man egentligen oftast Greater Manchester, ett område med 2,6 miljoner invånare som består av 10 olika metropolitan boroughs: Bury, Oldham, Rochdale, Stockport, Tameside, Trafford, Wigan, Salford och Manchester.

Stretford är i sin tur en del av Trafford och har varit bas för Manchester United sedan 1910. Läktarkortsidan Stretford End har fått sitt namn för att den vätter rakt mot Stretford och de arbetarlängor där många av klubbens hardcorefans har växt upp.

Stretford End är en av de mest högljudda fotbollsläktarna i världen. Hjärtat i United finns där. Innan allt blev sittplatser på Old Trafford hade Stretford End plats för 20 000 ståplatser. Men alla står upp i dag också. Och alla sjunger. När man med decibelmätare en gång mätte ljudstyrkan på Stretford End kom man upp i samma nivåer som när en Jumbo Jet startar.

Om man följer allsången och jublet från Stretford End – efter The Rooney Rocket passerades närmast ljudvallen – och fortsätter rakt västerut i Stretford kommer man till bostadsområden där två av Manchesters mest betydelsefulla personer i modern tid växt upp. Två musiker vars texter, utspel och personlighet präglat miljoner människor världen över – Morrissey och Ian Curtis.

När Morrissey var tio år flyttade hans familj till 384 King’s Road i Stretford. Det anonyma röda tegelhus där han i sitt pojkrum skapade den värld som blev The Smiths är i dag ett givet bersöksmål för alla Morrissey-turister som besöker staden.

Morrissey, själv stor United-fan, håller på att bli för Manchester vad James Joyce är för Dublin. Många vandrar i Morrisseys fotspår.

Även Ian Curtis, legendarisk sångare i Joy Division, föddes i Stretford. Medan de tre andra medlemmarna i Joy Division – de som bildade New Order när Ian Curtis hängde sig 1980 – håller på United så höll Ian Curtis, ökänd för att vara motvalls, sina geografiska rötter till trots på City.

Musiken är också hela tiden närvarande på Old Trafford. Om Ryan Giggs dominerar matcherna sjunger fansen ramsan ”Giggs will tear you apart” till melodin från Joy Divisions anthem ”Love will tear us apart”.

I och med att Giggs spelar sin sista säsong kommer han att hyllas med en permanent banderoll på Old Trafford. En av de tre hyllningsslogan till Giggs som gått till slutfinal i en omröstning på nätet är ”There is a light that never goes out”, titeln på en av The Smiths klassiker.

Bland de bandroller som hängs ut över läktarbalkongerna denna derbydag finns ”One Love –Stretford End – MUFC”. ”One Love” var den låt med The Stone Roses, ett annat legendariskt Manchesterband, som lyftes som ett anthem i klubben när United vann Champions League 1999.

Den mest kontroversiella och förnedrande av alla banners under derbyt är ”35 Years”, med siffran årligt uppdaterad, som anger när rivalen City senast vann en titel. Alla City-fans är smärtsamt medvetna om att det var Ligacupen 1976.

Men trots alla heta känslor är derbyna numera så välorganiserade – runt omkring luktar det spillning från polishästar och helikoptrar surrar i luften – att det numera sällan blir allvarliga bråk. 18-årige Mitchell Needham säger: ”Pappa har berättat att det var annat förr.” Då kunde en paramedic även behöva rycka in på läktarna.

De hetaste känslorna bland Unitedfansen uppstår i stället när man nämner läget i den egna klubben. Uppskattningsvis en tredjedel av de 76 000 på läktarna denna dag har i stället för den rödvita halsduk valt att bära en i färgerna golden and green, en protest mot klubbens nya amerikanska ägare, the Glazers. Golden and green var de färger som förlagan till United, klubben Newton Heath FYR Football Club, hade på 1800-talet.

Att fotbollfans, kända för att vara lojala sin klubb in i döden, går så långt i sin protest att de byter färgen på sina halsdukar är en protest långt allvarligare än myntinkastning och stormning av planen.

Men när ägandet av klubben 2003 gradvis togs över av the Glazers – alla i Manchester refererar till den amerikanske ägaren Malcolm Glazer och hans söner enbart på det viset – blev det droppen för många. The Glazers förvandlade en ekonomiskt lönsam förening till ett modernt företag, snabbt kraftigt skuldsatt, höjde biljettpriserna och brydde sig mer om lukrativa tv-rättigheter och klubbens många souvenirhungriga internationella fans än det egna penningsvaga närområdet.

Några tusen av de Manchester United-fans som var allra argast hoppade till slut av och bildade 2005 en egen klubb. FC United bär snarlika rödvita dräkter som moderklubben och började från botten i division 10, men har på fyra säsonger lyckats med 3 uppflyttningar, 5 troféer och gjort fler än 400 mål

Direkt efter slutsignalen på Old Trafford tar vi en taxi tvärs över hela Greater Manchester till Gigg Lane i Bury – en resa på 50 pund genom förorter med stadens typiska tegelröda hus – för att hinna till FC United som har hemmamatch samma dag.

Det stora derbyt började 12.45. Den lilla matchen med FC United i Northern Premier League, den sjunde divisionen i England, börjar 15.00.

När vi kliver av utanför arenan är första halvlek redan i gång. Även om läktarna är avsevärt mindre och gapar tomma här och där, så låter det precis som det gjorde på Old Trafford: ”United! United! United!”. De 2 500 på läktaren tillhörde kärnan i gamla Manchester United och har lungkapacitet som en fylld stadion.

Den största av banderollerna på läktarna är en tydlig markering mot den gamla moderklubben: ”MAKIN’ FRIENDS NOT MILLIONAIRES”.

Vi slår oss ned bredvid ett äldre par som har te med sig i termos. Kvinnan i sjalett tar i allt vad hon kan i den populäraste hejarramsan som upprepas flera gånger under matchen och går till tonerna av ”Anarchy in the UK” med Sex Pistols: "I am an FC fan/I am Mancunian/I know what I want/And I know how to get it/I want to destroy Glazer and Sky/Cos I wanna be… at FC!".

Mancunian är namnet på den gamla romerska bosättning som gav stadsnamnet Manchester. Sky är Ruper Murdochs tv-bolag som blivit symbolen för kommersialiseringen av modern fotboll.

I halvtidsvilan – samtidigt som Morrissey spelas genom höttalaranläggningen som pausmusik – går vi in till det minimala pressrummet där Rich Simpson, 48, säljer mackor och flasköl för två pund styck. Rich Simpson arbetar egentligen med kontorsväxter. ”Jag åker runt i hela norra regionen med ansvar för 5 000 uthyrda kontorsväxter.” Men det är detta ideella arbete som är hans passion.

”Det är som att jag har två fruar”, säger Rich. ”Manchester Untied är min exfru som jag fortfarande bryr mig om. Jo, vi såg den andra matchen på tv. Rooney, vilket fantastiskt jävla mål. Men det är FC United som är min nya fru, hon som jag mest längtar hem till.”

Rich Simpson har varit med som volontär i FC United sedan starten 2005. ”Football without fans is nothing”, säger Rich och pillar på cellofanet på sin egen ölflaska. ”Men det verkar inte Glazers förstå. Jag började gå på Old Trafford när jag var tio år. Det var en tid när George Best och Bobby Charlton fortfarande spelade. Men vad jag främst kommer ihåg från Stretford End är inte själva matcherna utan stämningen, sången, sammanhållningen.”

I andra halvlek byter FC United in den snabbe Carlos Roca. Har även FC United börjat köpa stjärnspelare från Argentina? ”Nej, nej”, får jag förklarat för mig på läktaren, ”Carlos Roca kommer från Withington”, en förort till Manchester. Han visar sig också arbeta som loan sales advisor, vilket innebär att han hjälper människor med skuldsanering.

FC United har som uttalat mål att finnas till för närområdet. Klubben är en demokratisk, icke-vinstdrivande organisation som hjälper skolor, barnhem, flyktingförläggningar och hemlösa. På en tidigare hemmamatch genomfördes kampanjen ”Bring 2 coats”, den extra rocken skänktes till välgörenhet.

Nere vid gräsplanen står den enda på arenan som är finklädd. Han bär en knälång svart cashmererock, grå gabardinbyxor och nyputsade skor. Det är Andy Walsh, gruppens general manager.

Medan han följer blicken med spelet – nu 3-0 till United! – berättar han om sin vision för klubben. Andy Walsh har tidigare varit ingenjör, jobbat på bank och var ordförande för Manchester Uniteds supporterklubb, men hoppade av när Rupert Murdochs BSkyB försökte ta över ägandet i klubben.

”Vad jag gör som general manager? Min viktigaste uppgift är att se till att byggandet av vår nya arena flyter på”, säger Andy Walsh. ”Sedan starten 2005 har vi hyrt in oss här i Bury men har hela tiden haft som mål att bygga en egen arena.”

Arenabygget finansieras genom souvenirförsäljning och lån från supportrarna. Rich Simpson, mannen som sålde öl i pressrummet, berättar att ett pund från varje såld flaska går till arenan och att han själv lånat ut 500 pund ur egen ficka.

FC Uniteds nya arena, som invigs 2012, kommer att ligga i Newton Heath, ett fattigt industripräglat område i Manchester som symboliskt är av största vikt för Manchester Uniteds historia. Det var i Newton Heath 1878 som förlagan till vad som blev United bildades. Klubben hette Newton Heath Lancashire and Yorkshire Railways Football Club och spelade i tröjor med färgerna ”green and golden” – alltså samma färg som protesthalsdukarna. En extra gliring mot the Glazers är också att golden and green symboliserar girighet.

”Att vi sluter denna historiska cirkeln är mycket viktigt”, säger Andy Walsh. ”Manchester är en arbetarstad. Vi vill att klubben ska ge tillbaka till de som startat och skapat den.”

Andy Walsh är general manager men som en av endast två heltidsanställda i klubben får han ta hand om både stort och smått. När slutsignalen gått kommer en funktionär fram med Nalle Puh-ryggsäck som något barn har glömt. ”Ok, jag hand om den.” Samtidigt som vi följer efter spelarna bort mot omklädningsrummet rullar en annan funktionär ihop banderollerna på läktarna. Flera av dem har anti-rastistiska budskap.

”Det var immigranter som byggde staden”, säger Andy. ”Vi pratar därför hellre om att promote community cohesion än om att vara anti-någonting. Fotbollen, precis som staden, har alltid var en välkommen plats för outsiders.”

På en sliten pub mitt i centrum träffar vi Luke Bainbridge, en av de journalister som skrivit mest om kulturen i Manchester. Även Luke Bainbridge lyfter fram samma aspekt som Andy Walsh för att förklara den outslockliga kreativiteten i staden.

”Manchester är en immigrant city, en stad präglad av the lower classes”, säger Luke. ”Det finns inget gammalt kapital här, inget som någon kan luta sig tillbaka på, vilket gör att alla måste börjar från början och skapa sig själva. Tony Wilson (grundare av Factory Records) sade det bäst: ’It doens’t matter how shitty you live, it’s a what you dream in’. Det spelar ingen roll hur deppigt du bor, vad som bestämmer vem du är dina drömmar.”

”Och”, säger Luke samtidigt som han tar en stor sipp av sin bitter, ”det är därför Manchester aldrig följt London. Eller ens tittat åt London. Eller, ärligt talat, hatar London.”

Luke Bainbridge skrev länge för City Life, Manchesters svar på Time Out, innan han rekryterades till prestigefyllda Observer Music Monthly i London. Men han längtade hem till Manchester för mycket och frilansar nu härifrån, bland annat för The Guardian.

”Vad som gjort Manchester till en popstad är att de ungar som växer upp fått skapa sig egen värld genom att handplocka det bästa från andra världar”, säger Luke. ”Manchester kids have the best record collections in the world. Att Manchester är en pop city märks på alla plan i kulturen och samhället. Kolla till exempel när vår stora symfoniorkester Hallé Orchestra häromåret fyllde 150 år, vad valde de att framföra? Klassisk musik? Nej, sånger av Elbow, ett lokalt popband..”

Symfoniorkestern Hallé Orchestra är Storbritanniens äldsta symfoniorkester och en av de fyra äldsta i världen. Bortser man från fotboll och popkultur lyfts Hallé Orchestra och det Daniel Libeskind-ritade Imperial War Museum fram som stadens kulturella stoltheter.

Discjockeyn Justin Robertson, länge bosatt i Manchester, men i dag boende i London med världen som arbetsplats, ger Luke Bainbridge rätt om stadens skivaffärer. ”Manchester har de bästa skivaffärerna i världen.”

Att Luke Bainbridge, United-fan, denna kväll har många fuktringar från ölglas på pubbordet framför sig beror på att han också är i full färd med att skriva Shaun Ryders självbiografi.

Shaun Ryder känd och ökänd från Happy Mondays, dök aldrig upp för deras avtalade intervjutid – inte första gången det hänt – och Luke blev kvar här på puben i stället. ”Alla som jag beklagar mig för säger, ’It’s Shaun Ryder, what did you expect?. Men han är en briljant man, och det är en bra story.”

År 2002 kom den hyllade filmen ”24 Hour Party People” – döpt efter en låt av Shaun Ryder – som skildrar Manchesters moderna musikhistoria speglat via Factory Records. Filmen börjar med Factory Records första stora profiler, Ian Curtis och Joy Division, och slutar med bolagets sista, Shaun Ryder och Happy Mondays.

Luke Bainbridge är med i filmen. ”Jag skymtar förbi på en buss. Jag hade också en improviserad dialogscen med Steve Coogan men den kom inte med i slutklippningen.” Komikern Steve Coogan som spelar Factory-bossen Tony Wilson i filmen.

Inför inspelningen av ”24 Hour Party People” rekonstruerade filmteamet nattklubben The Hacienda (1982-1997) som Tony Wilson lät bygga med de pengar bolaget tjänat på Joy Division och New Order.

Ska man välja ut två nattklubbar i världen som förändrat musikhistorien är det Studio 54 i New York och The Hacienda i Manchester. Hela vågen med acid house, rave, balearic och stora housefester – allt det som fortfarande dominerar dansmusikscenen över hela världen– har rötter som leder tillbaka till The Hacienda. Klubben hade till och med Ibiza-kvällar.

The Hacienda låg inte i centrum, utan i ett invandrartätt område vid Rochdale Canal och användes från början som en biograf för Bollywood-filmer. Den asiatiska närvaron är stor i invandrastaden Manchester. Under vårt 10-tal taxiresor åkte vi enbart med chaufförer med rötter i Indien, Pakistan eller Bangladesh.

”Filmteamet byggde upp The Hacienda exakt som det såg ut, fast i två tredjedels skala”, säger Luke. ”Det var overkligt verkligt. När det efter sista inspelningsdagen anordnades en fest i kulissbygget var det som för 20 år sedan igen. Alla dansare hittade till och med sina gamla favoritplatser och gjorde sina gamla moves.”

1990 var ett legendariskt år för Manchester. New Order gjorde Englands låt till fotbolls-VM det året, ”World in motion”, som parkerade sig som etta på topplistorna. En 17-årig Ryan Giggs, utnämnd till ”the club’s finest young prospect since George Best”, skrev samma år på för United. Och Happy Mondays och The Stone Roses var de mest spännande rockbanden i världen.

När The Stone Roses sommaren 1990 gjorde en utomhusspelning på Spike Island åkte journalister från hela världen – inklusive jag själv – dit för att skriva om konserten och hela den nya scenen i Manchester. Konserten utvecklades till ett engelskt Woodstock. 27 000 i Kangol-hattar och utsvängda jeans, många höga på ecstasy, värmde upp i solen hela dagen för att vara i trans när konserten avslutades vid midnatt med ett gigantistk fyrkverkeri.

Newsweek hade den veckan rubriken ”Madchester” på omslaget och skrev att The Hacienda var världens bästa nattklubb.

En av de discjockeyr som värmde upp innan The Stone Roses spelning var Dave Haslam. Med över 450 DJ-spelningar på The Hacienda och dessutom författare till tre utmärkta musikböcker – en specifikt om Manchester, de två andra om 1970-talet respektive fenomenet superstar DJ:s – har Dave Haslam en unik inblick och kunskap om Manchesters musikliv och historia.

Att Dave Haslam dessutom såg Joy Divisions allra sista spelning, samt en gång lagat mat (cauliflower cheese) till en ung Morrissey, gör att han står överst på vår lista över folk vi vill träffa i Manchester.

”Här är äter jag frukost tre gånger i veckan”, säger Dave Haslam och leder in oss på sitt favoritställe i West Didsbury, den trevligaste delen av Manchester, med en känsla som påminner om Park Slope i Brooklyn. Ett självständigt område långt från centrum med låga bostadshus och promenadvänliga gator med små butiker, charmiga caféer och restauranger som på kvällar anordnar bokcirklar och ståuppframträdanden.

”Ingen kände till några regler på The Hacienda av en enkel anledning: det fanns inga regler”, säger Dave. ”Tony Wilson (1950-2007) sade bara: ’Play what you love’. Och vi som spelade där råkade gilla house, techo, soul och hiphop. New Order, vars pengar bekostade klubben, begärde aldrig att vi skulle deras musik. Allt handlade om individer, inte fokusgrupper.”

Dave Haslam har skrivit om The Hacienda: ”Some nights were so good the rest of the week was hard to get through, you were just craving that excitement”.

New Order startade även en bar i Manchester, Dry Bar, som fortfarande är öppen även om den i dag har andra ägare.

”New Order investerade tillbaka allt de tjänade i sin egen stad”, säger Dave Haslam. ”På så sätt verkade de i en mycket gammal Manchestertradition. Så gjorde även företagare på 1800-talet. Manchester var inte bara platsen för det första fackföreningsmötet i världen (1868) utan har även lika länge varit en symbol för free trade och eget företagare. Här är steget från att vara konsument till att bli producent mycket kort.”

Den fria handeln i Manchester – som var nyckeln till stadens expansion under industrirevolutionen – hade länge en konkret symbol i form av en byggnad, The Free Trade Hall, byggd på 1850-talet, varav endast fasaden är kvar i dag.

Det var också i denna byggnads mindre rum på övervåningen, the Lesser Free Trade Hall, där Sex Pistols gjorde två spelningar 1976 som fick en generation punkentreprenörer att starta eget. I publiken fanns de allihop: Tony Wilson, Joy Division, Mark E Smith från The Fall, Howard Devoto, Buzzcocks, Mick Hucknall och en 17-årig Morrissey. Sex Pistols-spelningarna är också rekonstruerade i ”24 Hour Party People”.

Det är bara män i den uppräkningen. Med sitt fokus på fotboll och sin historia som tung industristad kan Manchester lätt framstå som en machostad, men Manchester var även en tidig grogrund för feminism. Emmeline Pankhurst, också född i Stretford, var ledare för epokgörande the suffragette movenment och såg till att kvinnor fick rösträtt.

Vid millennieskiftet hade Time Magazine med Emmeline Pankhurst Stretford på listan över 100 Most Important People of the 20th Century, med motiveringen: "She shaped an idea of women for our time; she shook society into a new pattern from which there could be no going back".

”Vad som präglat Manchester under lång tid var hög arbetslöshet och minskad befolkning”, säger Dave. ”De som lyckades bli någon eller något stack till London. Men sedan, mycket tack vare den lokala stolthet som rockbanden återinförde, kom nya generationer som stannade kvar och investerade i staden.”

Som turist kan vara svårt att komma in i och förstå staden. Allt är så utspritt och centrum känns ganska själlöst. Vi träffar Richard Hector-Jones, en annan viktig Manchester-profil, i ett café som ligger i en nyrenoverad gammal industrilokal mitt i centrala Manchester. Området heter Northern Quarter och är i dag platsen för de bästa klädaffärerna, caféena och skivaffärerna.

”Men på den tiden Joy Divison gjorde sitt debutalbum så bodde det bara 400 personer här mitt i centrala Manchester”, säger Richard Hector-Jones. ”Hela citykärnan var helt öde på kvällarna.

Ett faktum som också förklarar den dystopiska och industriella ödslighet som präglade soundet på Joy Divisions första album. När Ian Curtis sjöng ”To the centre of the city in the night, waiting for you” lät han verkligen som den sista människan i Manchester.

Manchesters stadskärna hämtade sig aldrig heller helt efter att tyska armén genomförde the Christmas Blitz under julen 1940. Under två nätter släppts ofattbara 467 ton av high explosives och ytterligare 37 000 incendiary bombs ned över Manchester. Totalt förstördes 30 000 hus.

Ett särskilt mål var just Stretford där fabrikerna låg som tillverkade motorer till flygplanen Spitfire och Avro Lancaster, modeller odödliga som byggmodeller i pojkrum världen över. Även Old Trafford förstördes under the Christmas Blitz.

Centrala Manchester var 1996 även platsen för den värsta IRA-bombningen genom historien på brittisk mark, då en bomb sprängdes vid ett varuhus och många byggnader runt omkring förstördes.

Men de senaste 10-20 åren har man börjat utnyttja alla gamla övergivna byggnader. Magnifika warehouses, som tidigare stod tomma och var igenbommade, har renoverats och blivit kreativa kontorsmiljöer och eftertraktade bostäder. I dag bor människor i central Manchester igen.

De charmigaste områden hittar man annars i West Didsbury, där Dave Haslam bor, och Chorlton, där Bee Gees växte upp (jo, även de föddes i Manchester innan de flyttade till Australien) och där Richard Hector-Jones bor.

Under Spike Island-sommaren 1990 jobbade Richard Hector-Jones på skivaffären Eastern Bloc. Han skrev också länge i dansmusiktidningen Jockey Slut. I dag är han Senior PR Officer på byrån Creative Concern.

Förutom kommersiella kunder även har byrån haft uppdrag både från Manchester och Liverpool att profilera städerna och bygga upp umbrella tourism. Liverpool satsar förstås stenhårt på The Beatles-turism, Manchester vill visa upp sin rika kulturhistoria och närheten till naturen .

Samma dag som vi träffar Richard kommer Peter Saville av en slump förbi kontoret på Creative Concern. Peter Saville formgav alla omslagen till Joy Division och New Order – en svit som är unik i pophistorien – och har sedan 2005 i uppdrag att vara creative director för hela Manchester, med en vision om att skapa en verkligt modern storstad med kreativ arkitektur á la Bilbao och Barcelona.

Peter Savilles uppdrag understryker Manchester som en popstad. Vilken annan stad i världen skulle anställa den främste formgivaren av skivomslag som creative director för stadsplanering och arkitektur?

Det tar bara 45 minuter att ta sig mellan Manchester och Liverpool. Vad städerna har gemensamt är att de båda älskar fotboll och ogillar London lika mycket, en relation som blivit ännu mer infekterad efter att David Camerons nedskärningar av stadsbudgeten med 81 miljarder pund kommer att drabba norra England mycket hårdare än London.

För en turist märks skillnaderna mellan norr och söder på priserna. Allting i Manchester är betydligt billigare än i London.

Men det finns också olikheter mellan Liverpool och Manchester som Richard Hector-Jones tycker man kan höra i musiken.

”Liverpool är en hamnstad. Från Beatles till Schack kan du höra närheten till havet, det är waterside music. Vad Manchester har är regnet, industrierna, sin radikala tradition men också närheten till bergen.”

Att det norr om Greater Manchester reser sig berg märks också på modet i staden, där man alltid handplockat plagg från olika outdoormärken, just nu bland annat svenska Fjällräven. I Manchester finns också Englands kanske bästa affär för samtida herrmode, Oi Polloi, Ägarna på Oi Polloi berättar att de även håller på att utveckla ett eget märke, Cottonpolis, döpt efter det smeknamn Manchester fick under industrirevolutionen på 1800-talet.

Klubblivet i Manchester fortsätter också att frodas. The Warehouse Project är i gång mellan september och 1:a januari varje år. Klubben är bokstavligen underground. Ett parkeringshus under Piccadilly train station byggs om till en hel klubb på helgerna.

”Men bortsett från The Warehouse Project är bästa klubbarna småskaliga”, säger Richard. ”Der är rörliga klubbar för kanske bara 200 personer, men det är där de mest intressanta händer.”

Även Dave Haslam lyfter fram det småskaliga som det bästa. Som DJ ser han till att utmana sig själv genom att även spela på ställen med 20-åringar som ger fullständigt fan i hans legendstatus. Motto: Leta alltid efter det nya.

”Jag var 18 år när jag såg Joy Divisions allra sista spelning”, säger Dave. ”Alla frågar mig hur det var . Men poängen är att ingen då visste att det skulle bli en historisk spelning, det var bara 250 personer där. Och det lärde mig något som jag alltid bär med mig. Man ska alltid bara gå spelningar med 250 personer. Musikhistorien skrivs aldrig på arenor. Den skrivs på små klubbar.”

Med andra ord precis som fotbollen, allting börjar i dubbel bemärkelse med gräsrötterna.

Med tips om ett nytt litet band och en ny liten klubb går vi sedan ut i Manchesternatten.

(slut)

Fotnot 1: Efter reportaget fick FC United (Division 7-laget som startats av gamla United-fans besvikna på Man U:s girighet) nej till att bygga sin nya arena i symboliskt viktigt Newton Heath. Detta är korrat i den engelska versionen i tidningen.

Fotnot 2: Efter reportaget vann Manchester City, slutligen, sin första titel på 35 år. Och United-fansen måste plocka ned den förnedrande banderoll som är beskriven i texten.

TIPS MANCHESTER

Skivaffärer:

Piccadilly Records
53 Oldham Street
En av världens bästa skivaffärer. Manchesters motsvarighet till Rough Trade i London.

Eastern Bloc
4/5 Central Buildings/Oldham Street
Legendarisk affär för dansmusik. Bara vinyl. Bästa stället att fråga om veckans bästa klubbar.

Klubbar:

Band on the wall
25 Swan Street
På 1930-talet spelade orkestrar i en balkong på väggen, därav namnet. I dag nyrenoverat med samma magi som gamla The Hacienda.

TheWarehouseProject.com
Bokar världens bästa disjockeyer.

Barer/restauranger/caféer:

The Electrik
559 Wilbraham Road, Chorlton
Lokala musiker som Guy Garvey (Elbow) och Jimi Goodwin (Doves) väljer favoriter i jukeboxen. Bangers & mash eller vegetariskt på tallriken.

Folk Café Bar,
169-171 Burton Road, West Didsbury
Mycket sympatiskt litet ställe för frukost, lunch, middag. Burton Road är den bästa promenadsträckan i Greater Manchester.

Happy Seasons
59-61 Faulkner Street
Ett av världens största Chinatown finns i Manchester.

Shopping:

De flesta stora märken och kedjor som finns i London finns också i Manchester. Staden har även ett eget Harvey Nichols.
Unikt för Manchester är Oi Polloi (63 Thomas Street), herrmodeaffär vars koncept och profil kopierats i London och Stockholm.