Skivrecensioner, DI Weekend
Ásgerour Juniusdottir
Titel: Langt fyrir utan ystu skóga
Skivbolag: Bad Taste Records
Betyg: 4
Nordens ledande kulturland just nu? Tveklöst Island. Polarpriset till Björk i fjol följdes upp av att isländska Jónsi vann nya tunga musikpriset Nordic Music Prizse (med isländska Ólafur Arnalds som inofficiell tvåa). Och därefter gick Nordiska Rådets Litteraturpris till Gyroir Eilasson.
En förklaring till att isländsk kultur upplever ett sådant uppsving är att det uppstått en reaktion mot den ekonomiska härdsmältan. När ekonomin kollapsade så hade ingen arrangör längre råd att boka internationella artister. I stället tvingades kulturscenen att bli mer lokal. Och därmed mer unik.
I sin första Twitteruppdatering på två månader rekommenderade Björk förra veckan det här albumet. Kompad av jazzmusiker framför den isländska mezzo-sopranen Ásgerour Juniusdottir sånger av Björk och två andra isländska kompositörer.
Det låter udda, vackert och omisskännligt isländskt. ”Venus as a boy” och ”Isobel” framförs nästan som opera. Allra bäst är ”Kjarval”, en låt som Björk skrev endast elva år gammal som en hyllning till den isländske målaren Jóhannes Sveinsson Kjarval.
Jan Gradvall
Britney Spears
Titel: Femme fatale
Skivbolag: Jive
Betyg: 4
I en mycket intressant artikel i engelska musikmagasinet The Wire om Los Angeles nya undergroundscen konstaterar Simon Reynolds att det enda som är underground med underground i dag är egentligen själva ordet. Musiker ger ut sin musik på kassettband med handgjorda omslag – men det finns inget subversivt med själva uttrycket eller innehållet.
I stället är det i dag ofta mainstreamkulturen som är mest avantgarde. Britney Spears är i dag på väg att få samma ikonstatus för det unga musikavantgardet som Marrilyn Monroe hade för Andy Warhol. Britney Spears senaste singel, den utmärkta ”Till the world ends”, har remixats av ett 20-tal artister, varav särskilt Michigan-trion Salems version är extremare än all annan musik du kan höra just nu.
Att Britneys snart två månader gamla album ”Femme fatale” har samma titel som en låt med Velvet Underground & Nico framstår plötsligt som en tanke: Britney är en The Factory-karaktär, inte bara för att hon själv påminner mer och mer om ett screentryck. Det ska även bli mycket intressant att höra hur Bloodshy & Avants superba ”How I roll” kommer att låta i alla remixversioner.
Jan Gradvall
Stevie Nicks
Titel: In your dreams
Skivbolag: Reprise/Warner
Betyg: 3
En replik hänger kvar som dålig andedräkt från den i övrigt utmärkta Tom Petty-dokumentären ”Runnin’ down a tree”. Stevie Nicks intervjuas och säger att hon under 1980-talet inte ville något hellre än att bli medlem i Tom Petty & Heartbreakers. Tom Petty själv avfärdar dock den möjligheten med ett snett leende och repliken: ”But she’s a woman”.
Ingen kan nog riktigt föreställa sig den uppförsbacke som kvinnor har haft och fortfarande har i rockmusiken, men få har burit sitt huvud lika högt som Stevie Nicks. Hon har en av rockhistoriens mest magiska röster. Och hon har med sin klädstil ensam uppfunnit hela den modeindustri som kallas hippie chic.
”In your dreams” är tyvärr något överproducerad av Dave Stewart och Glen Ballard, men hon sjunger typiska Stevie Nicks-rader som ”Love was everywhere/ You just had to fall”. Och ”Secret love” är en Venice Beach-pärla hon hittat i skrivbordslådan som skrevs under ”Rumours”-perioden. Missa inte heller Edgar Allan Poe-hyllningen ”Annabel Lee”, ett doftljus som tar eld i gardinerna.
Jan Gradvall
Ambrose Akinmustre
Titel: When the heart emerges glistening
Skivbolag: Blue Note/EMI
Betyg: 4
Säg KMH-jazz och folk i jazzkretsar blir antingen förolämpade eller slår sig för knäna av skratt. De allra flesta jazzmusiker som kommer fram i dag har utbildats vid antingen Kungliga Musikhögskolan (KMH) i Stockholm eller på Musikhögskolan i Malmö. Det har både sina fördelar och nackdelar. Det rör sig nästan alltid om extremt kompetenta musiker, men inte lika ofta om visionära musiker som är banbrytande idémässigt.
Men även den samtida svarta amerikanska jazzen kommer i allt högre grad från musikhögskolor. Ambrose Akinmusire, trumpetare och kompositör, är utbildad vid Thelonious Monk Institute vid University of Souterrn California. Men Ambrose Akinmusire har sagt att en av hans lärare, hyllade saxfonisten Steve Coleman, var på honom direkt med frågan ”Vad är ditt koncept?”
När den 19-årige Akinmusire svarade att han vill spela ” lite allt möjligt” svarade Coleman att man för att bli en originell musiker måste tänka exakt tvärtom. Coleman: ”Everything you don’t love, make sure that’s not in your playing.”
Tio år senare kan vi höra resultatet. Ett jazzalbum av en Clifford Brown-inspirerad trumpetare som inte bara är traditionsbevarande utan sökande, krävande med arrangemang infriar vad titlar som ”Confessions to my unborn daughter” och ”Tear stained suicide manifesto” utlovar.
Jan Gradvall