Skivrecensioner, DI Weekend
Veronica Maggio
Titel: Satan i gatan
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
Vad är det exakt som gör Veronica Maggio till en så unik artist? En ledtråd finns i andra spåret, ”Välkommen in”, en låt om en lägenhetsfest i Stockholm. Veronica Maggio sjunger ”Spelar pappas skiva ifrån 69” och reciterar därefter två rader på italienska: ”Cosa vuol dir sono una donna ormai, O mare nero o mare nero mare ne”.
Raderna är hämtade från Lucio Battistis underbara ”La canzone del sole”, en superhit i Italien för 40 år sedan (förvisso släppt 1971). Den store Lucio Battisti (1943-1998) var en av de artister Veronica Maggios italienska pappa spelade under hennes uppväxt i Uppsala.
Att soulsångerskan Veronica Maggio även har andra rötter än amerikanska sångare förklarar att hennes sätt att sjunga ibland påminner om Lill Lindfors, en annan unik, nedtonad sångerska som visat att det finns soul även i till exempel brasiliansk, fransk och italiensk musik.
Orup har sagt att Lill Lindfors ”Du är den ende” från 1967 är tidernas bästa svenska popalbum. Veronica Maggios två senaste album, ”Och vinnaren är…” och det nya och lika starka ”Satan i gatan”, skulle kunna kallas uppdaterade uppföljare till Lill Lindfors mästerverk.
Vad Veronica Maggio sedan tillför är en dos hiphop. Precis som Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray – vilka gjorde fjolårets bästa svenska solodebuter – sjunger hon på ett sätt som hämtat sitt språkbruk, sin gatuförankring och sitt sätt att leverera texten från rappare.
Termen pratsång användes i begynnelsen för att förklara vad rapmusik för äldre generationer. Men pratsång passar faktiskt perfekt för att beskriva Maggio, Linnros och Adams-Ray.
Jan Gradvall
Snoop Dogg
Titel: Doggumentary
Skivbolag: Priority/EMI
Betyg: 2
Får man ta med sig sina Snoop Dogg-album in i himlen? Efter hundens elfte album kan man konstatera att det i så fall egentligen räcker med det första ”Doggystyle” från 1993 och hans egentliga debut, ”The Chronic” med Dr Dre från 1992, ett av 1900-talets bästa album alla kategorier.
Samtidigt går det att på varje ojämnt Snoop Dobb-album hitta köttben mitt bland all standardiserad frolic. En höjdpunkt denna gång är en stenad duett med Willie Nelson, där den 39-åriga affärsmannen och familjefadern Snoop Dogg, känd för de odödliga raderna ”sipping on gin and juice”, konstaterar att han ”wound up sipping on soup de jour”.
Jan Gradvall
The Gorillaz
Titel: The fall
Skivbolag: Parlophone/EMI
Betyg: 3
Förr i tiden var det enklaste sättet att göra musik att köpa en akustisk gitarr och sedan börja nynna ”Kumbaya” och ”Leaving on a jetplane”. I dag är det enklare att i stället bara ta med sig sin iPad till lägerelden och under korvgrillningen ladda hem till exempel följande fyra appar: GarageBand (38 kr) ReBirth (49 kr), NLogSynth PRO (109 kr) och Looptastic HD (109 kr).
Precis så har Damon Albarn i Gorillaz gjort detta album, inspelat under dödtid i en turnébuss. En app som ReBirth kan förvandla surfplattan till en hel studio med tillgång till både den legendariska bassynthesizern Roland TB-303 och trummaskinen TR-808.
Rent musikaliskt är Gorillaz ”The Fall” bara en blyertsteckning. Men det är en historiskt viktig skiss som visar att framtidens akustiska gitarr är stränglös, trådlös och får plats i en väska.
Jan Gradvall
Fleet Foxes
Titel: Helplessness Blues
Skivbolag: Bella Union/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Ordet retro används i dag slentrianmässigt för att beskriva all slags musik som på något sätt låter gammal. Uttrycket kommer från franskans rétrospectif, bakåtblickande. Gruppen Fleet Foxes, som slog igenom för tre år sedan med sitt debutalbum, kallas till exempel nästan alltid för retro.
Men hur relevant är det egentligen? Att påstå att Fleet Foxes skulle vara tillbakablickande är att helt missförstå var gruppen kommer ifrån.
Fleet Foxes kommer från Seattle, staden som födde grunge och Starbucks. Fleet Foxes har även spelat in i samma studio där Nirvana spelade in sitt första album. Men när Nirvana tog över världen med ”Nevermind” var Robin Pecknold i Fleet Foxes fem år gammal.
Att för honom börja göra musik där stämsång var det bärande element – i motsats till hans hemstads elektricitet och högljudda gitarrer – var ett sätt att blicka framåt, även om alla rockkritiker var snabba med att påpeka likheterna med Crosby, Stills, Nash & Young.
Begrepp som bakåt och framåt, nu och då, håller också på att spela ut sin roll i dagens musikvärld, där alla decennier samexisterar i en iPod.
Vad som däremot är odiskutabelt är att den 25-årige Robin Peckold, ledaren i Fleet Foxes, klivit fram som en av år tids bästa låtskrivare. Uppföljaren ”Helplessness blues”, framvärkt under tre år av prestationsångest, infriar allt vad debuten lovade.
Fleet Foxes stämsång fungerar som propplösning för hjärnan. Plötsligt kan man tänka igen. Tänka framåt.
Jan Gradvall