Skivrecensioner, DI Weekend
Paul Simon
Titel: So beautiful or so what
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
Om det fanns en universitetsutbildning i låtskrivande skulle sista terminen ägnas Paul Simon. Ingen annan kan få något så minutiöst genomarbetat att framstå som så enkelt. Det tar Paul Simon upp till sju-åtta månader att skriva klart en sång, men slutresultatet låter alltid som det är nedskrivet i ögonblicket på en servett på en diner med fönsterutsikt i New York.
”Rewrite” är ett exempel på hans mästerskap. Med termer hämtade från filmmanusvärlden skildrar Paul Simon en bilmekaniker som vill ändra manuset till sitt eget liv. ”Gonna change my ending/ Throw away the title”. Paul Simon har ett unika öga för avgörande bilder. På ett av flera spår med religiös underton, ”Questions for the angels”, lyfter han fram en reklamtavla för Jay-Z:s klädmärke som ikonbild för de som i dag åker till New York på pilgrimsvärld.
Och allt detta till melodier lika porlande och självklara som vattnet i kökskranen.
Genom sitt sätt att väva in musikaliska influenser från andra kontinenter har Paul Simon ibland beskrivits som en musikalisk resenär. Men faktum är att han aldrig lämnar New York. Alla de klanger som letar sig i hans musik – denna gång bland annat soca och västafrikansk musik – finns redan där i den invandrarstad där han lever.
Paul Simon har själv judisk-ungerska rötter. Från att han började sjunga doo wop med Art Garfunkel (som har judisk-rumänska rötter) har han under hela sin karriär kombinerat en vit trubadurtradition med rytmer från svart musik från alla världsdelar.
Paul Simon fyller 70 år i höst. Om man jämför med hans generationskamrater – Bob Dylan, Rolling Stones, Neil Young, Paul McCartney – har ingen av dem gjort ett så här starkt album på 2000-talet.
Jan Gradvall
Yuck
Titel: Yuck
Skivbolag: Fat Possum/Bonnier Amigo
Betyg: 4
En definition på ett lyckat band: att karaktärerna är så tydliga att det går att rita av dem med färgkritor. Det gäller band från Beatles och The Mamas & The Papas till Kraftwerk och Run-DMC. Och det gäller även för nya engelska bandet rockbandet Yuck.
Basistens kroppshydda och gigantiska jewfro (judisk motsvarighet till afro) sticker ut från allt annat i medieflödet och gör att man direkt vill gilla bandet. Förhoppningen besvaras även när man hör musiken. Med inspiration från amerikanska band som Dinosaur Jr och Pixies förlöser Yuck ett dån och slammer som påminner om att glädje ibland kan mätas i decibel.
Jan Gradvall
Adam Tensta
Titel: Scared of the dark
Skivbolag: Virgin/EMI
Betyg: 2
Musik och geografi hör ihop. Nästan all musik kan härledas till en viss plats. Framförallt gäller detta för hiphop, där ursprung är viktigare än inom någon annan genre. För rappare gäller det att erövra och äga sina kvarter.
Få har löst detta lika intelligent som Adam Tensta. Född Adam Momodou Taal Eriksson, med en Sverigefinsk mamma och en gambiansk pappa, tog han helt enkelt sitt artistnamn efter den Stockholmsförort där han växte upp.
När Adam Tensta nu släpper sin efterlängtade uppföljare till sin succédebut ”It’s a Tensta thing” från 2007 känns det dock tyvärr som han hamnat alldeles för långt från sina hemkvarter. ”Scared of the dark” låter som en anonym internationell storbolagsproduktion. Allt som Adam Tensta försöker säga dränks av ett forcerat, elektroniskt komp utan nyanser.
Jan Gradvall
Bill Callahan
Titel: Apocalypse
Skivbolag: Drag City/Border
Betyg: 4
Det kan vara så att fjolårets bästa album i själva verket var ”I’m new here”, den 62-årige Gil Scott-Herons sensationella comeback. Det kan också vara så att årets bästa album i själva verket är ”We’re new here”, den elektroniska omarbetning av samma album som gjorts av Jamie xx, medlem i The xx.
Det hypnotiska titelspåret på Gil-Scott Herons album var en cover på en låt skrivan av Bill Callahan, hämtad från ett album han gjorde under namnet Smog 2005, ”A river ain’t too much to love”. Lägg de tre versionerna efter varandra och du får en magisk spellista.
Bill Callahan själv sluter nu cirkeln genom att på sitt utmärkta nya album låta influerad av Gil-Scott Heron, särskilt i den episka ”America”. Den artist som Bill Callahan har ett mest uppenbart släktskap med är annars Leonard Cohen. Den sångkatalog som Bill Callahan byggt under två decennium börjar också få en cohensk tyngd.
Precis som att Neil Young-publiken borde upptäcka J. Mascis borde Leonard Cohen-publiken upptäcka Bill Callahan.
Jan Gradvall