Krönika, Dagens Industri
Weekend 15 april
Krönika
Jan Gradvall
Ibland kan ett citat som man slumpvis stöter på växa till något stort som förklarar ett helt sammanhang. För några veckor sedan läste jag på Twitter: ”Ideas are nothing. Doing is everything.” Citatet kom från Ji Lee, creative director på Googles reklamavdelning.
Idéer är ingenting. Genomförandet är allt. Jag har inte kunnat släppa det sedan dess.
Det förklarar så mycket, inte minst de problem jag har med Eva Gabrielssons uttalanden i intervjuer om sin sambo Stieg Larssons författarskap.
Utan att på något sätt ta ställning om själva arvstvisten – där anser jag att Eva Gabrielsson och Stig Larssons bror och far borde dela lika på pengarna – är det både märkligt och upprörande att Eva Gabrielsson sagt att hon har del i upphovsrätten av böckerna, eftersom hon ”lika gärna kunde ha skrivit ha dem”.
Att tro att själva idén är den svåra och avgörande delen i kreativt arbete är en tyvärr ubredd vanföreställning som Ji Lee så elegant punkterar med sitt citat.
Titta till exempel på två av de mest hyllade teveserierna i modern tid, ”Sopranos” och ”Mad men”.
Själva idén bakom de serierna utgör på sin höjd en procent av deras framgång. Att säga att man borde skildra livet bland maffian i New Jersey är inte ens originell idé. Det har gjorts förut. Inte ens maffialedare som går i terapi var en ny idé när ”Sopranos” hade premiär.
På samma sätt är det bara de som inte följt ”Mad men” som tror att den handlar om en reklambyrå i New York på 1960-talet.
Vad som i själva verket utgör storheten i ”Sopranos” och ”Mad men” är uteslutande själva skrivandet, författandet. Alla de tusentals timmar av sitt eget liv som manusförfattarna destillerat ned till dramatik.
De två första säsongerna av ”Sopranos” handlar i grunden om manusförfattaren David Chases förhållande till sin egen mamma. ”Mad men” utvecklades under sin senaste säsong till en serie om hur barnen blir kanonmat i föräldrarnas skyttegravskrig.
Om någon i morgon visar upp ett papper på att denne minsann hade idén om att göra en serie om en reklambyrå på 1960-talet långt före Matthew Weiner sålde in serien, så hade det ändå varit fullständigt ointressant. Det är inte idén som gör ”Mad men” till ett unikt konstnärligt verk.
På samma sätt är det inte den yttre handlingen, researchen bakom eller ens namnen på karaktärerna som är det unika med Millennium-trilogin.
Det är författarens sätt att tänka och formulera sig. Alla tusentals ensamma timmar vid datorn där författaren öppnat kanalen till sitt undermedvetna och gjort litteratur av sina egna privata drömmar om hämnd, rättvisa och sex.
Ge exakt samma ramhandling till två olika författare och du får två helt olika böcker.
Att Eva Gabrielsson säger att hon lika gärna kunde ha skrivit de tre romanerna är lika sant som att hon också kunde ha åkt till månen.
Distinktionen mellan idé och genomförande är viktig för upphovsrättsfrågor och alla som jobbar med så kallat kreativt arbete, vare sig det nu gäller litteratur, film, reklam eller något annat.
Att hitta människor som är bra på att kläcka idéer är inte särskilt svårt. Däremot är det mycket, mycket ont om människor som har tålamod och disciplin nog att se till att slutresultatet håller allt vad idén lovade.
Idéer är ingenting. Genomförandet är allt.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
ROBYN
Robyn-helg på SVT. I kväll 21.00 visas en konsert inspelad på Berns i december. I morgon, lördag, visas 19.00 en utmärkt dokumentär gjord av Petra Markgren Wangler.
TV
”Men of a certain age”, Kanal 9, premiär i onsdags. Fin serie om tre medelålders män och deras livskriser. Med b.la Andre Braugher, känd som Pendleton i ”Uppdrag mord”.
RECORD STORE DAY
Firas i morgon, lördag, för fjärde året i skivaffärer världen över. Bland de rariteter som säljs på vinyl endast denna dag finns covers-LP med Foo Fighters där de tolkar b.la Gerry Raffertys ”Baker Street”.
+
BONUS NR 1:
Ingen som framför klassisk musik skulle få för sig att ändra något i noterna. Varför skulle det då vara annorlunda när orkestrar framför klassiska verk från pophistorien?
Detta är utgångspunkten när dirigenten Hans Ek vid två unika konserter på Södra Teatern i Stockholm den 6 och 7 maj tolkar musik av Kraftwerk, David Bowie, Brian Eno och Stockhausen.
Musiken framförs av 20 klassiskt skolade musiker med akustiska instrument.
”Jag älskar denna musik och vill se vad som händer när man transkriberar något i grunden elektroniskt för akustiska instrument”, säger Hans Ek. ”Jag har inte för avsikt att göra remixer eller covers utan att ha en klassisk approach till det hela. Att verkligen översätta varje detalj.”
Bland de verk som kommer att framföras finns hela på Sida 2 på Kraftwerks ”Trans-Europe Express”, tre spår från David Bowies album ”Low” och ”Heroes” (”Warsawa”, ”Weeping Wall” och ”V-2 Schneider”), en del ur Brian Enos ”Music for Airports” och Stockhausens ”Tierkreis”.
”Jag ser på verken som moderna klassiker”, säger Hans Ek.
Hans Ek är en av Sveriges mest framstående dirigenter. Efter att han ledde framförandet vid fjolårets Polarsprisutdelning blev Björk så imponerad att hon ville ha hela framförandet på band.
Med Björks välsignelse tolkade Hans Ek vid ett framträdande i lördags i Stockholm med Stockholms Läns Blåsarsymfoniker tre spår från albumet ”Vespertine” med samma respekt för originalkompositionerna.
Jan Gradvall
BONUS NR 2:
När brittiska bandet Mumford & Sons släppte sitt debutalbum ”Sigh no more” hösten 2009 var Dagens Industri den enda stora dagstidning i Sverige som recenserade det. I recensionen skrev jag: ”Det är distinkt, euforisk folkrock av ett slag som gör mig väldigt sugen på att se bandet live.”
Den nyfiken var jag inte ensam om. När Bob Dylan framträdde vid årets Grammygala valde han Mumford & Sons som kompband.
Ryktet om Mumford & Sons spred sig. När sammanräkningen gjordes över albumförsäljningen 2010 visade det sig att ”Sigh no more”, med två miljoner exemplar, var det mest sålda albumet i världen av ett gitarrbaserat band.
Albumet har legat tvåa både på USA-listan och Englandslistan. Vid den engelska motsvarigheten till Grammis tidigare i år, Brit Awards, tog Mumford & Sons dessutom hem den tyngsta kategorin för bästa album.
Kvartetten Mumford & Sons, med en medelålder på 24 år, säger till The Times att de är lika förvånande över det enorma genombrottet som alla andra. ”Let’s be honest, no one picks up a banjo to become a pop star”. Men som påpekats upprepade gånger Dagens Industris på recensionssidor: vi upplever just nu en ny storhetstid för akustiskt baserad folkmusik.
På skärtorsdagen inleder Mumford & Sons vad som redan i förväg är en av årets mest omskrivna turnéer i USA. Bandet kommer att turnera via tåg genom staterna Kalifornia, Texas och Lousiana.
Det är ett tåg med 15 vagnar som dras av ett gammaldags lokomotiv. Mumford & Sons kommer både att äta, sova och spela in musik på tåget. Tågturnén ”The Railroad Revival Tour” kommer dessutom att filmas för en dokumentärfilm.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3:
Magasinet Vanity Fair har tyvärr tappat rejält i angelägenhetsgrad de senaste åren. Men varje gång Vanity Fair publicerar en artikel av Michael Lewis bränner det till.
Michael Lewis, 50, har tagit över efter Tom Wolfe och Gay Talese som fanbärare för ”new journalism”.
I en utmärkt intervju med Michael Lewis som Filters chefredaktör Mattias Göranssons gjort i Publicistklubbens Årsbok framkommer det även att Michael Lewis får bra betalt.
När han frilansade för New York Times helgmagasin fick han 30 000 dollar per text. När han sedan värvades till ekonomimagasinet Portfolio höjdes detta till en hemlig summa som uppskattades till 50 000 dollar.
På Vanity Fair får han ännu bättre betalt. Mattias Göransson skriver att Michael Lewis har ”total ämnesfrihet, obegränsat spaltutrymme och ett utgiftskonto som i princip saknar tak”.
Michael Lewis är på senare år mest känd för sina reportage om den sammanfallande världsekonomin. På onsdag nästa vecka ges hans bok ”The Big Short” ut på svenska med titeln ”Värstingar på Wall Street” (Reverb).
Michael Lewis bor i dag i Berkeley, Kalifornien. Han är gift och har tre barn med Tabitha Soren, känd MTV-profil som är med i Beastie Boys video till ”Fight for your right to party” och gjorde en berömd intervju med Tupac Shakur.
Jan Gradvall