Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 24 februari
Skivrecensioner
Ray Davies
Titel: Other People’s Lives
(V2)
Betyg: 3
I januari 2004 genomlevde Ray Davies sin egen personliga New Orleans-katastrof. Kinks-legenden promenerade i French Quarter när en rånare plötsligt dök upp och begärde hans frus plånbok. När Ray Davies försökte stoppa rånaren blev han skjuten.
Trots att den i dag rehabiliterade Ray Davies har sagt att låtarna på nya albumet skrevs innan han blev skjuten, kan man inte låta bli att koppla skivans intensitet och angelägenhetsgrad till den händelsen. Särskilt inte som skivan innehåller titlar som ”Things Are Gonna Change (The Morning After)” och ”Is There Life After Breakfast?”.
Musiktidningen NME hade nyligen ett temanummer om ”The 100 Greatest British Albums Ever”. Att inte Kinks fanns med på listan är det slutgiltiga beviset på att NME spelat ut sin roll. Arvet från Ray Davies går i dag igen i allt från Arctic Monkeys texter och Kaiser Chiefs melodier till Mike Leighs filmer och det nyklassiska skrädderiet på Saville Row. Kinks har kanske aldrig varit viktigare än just nu.
Albumet ”Other People’s Lives” tillhör också det mest inspirerade som den 61-årige Ray Davies gjort i modern tid. Tolv poplåtar, tolv noveller. Efter en konsertrecension i The Guardian blir man även sugen på att se honom live. Under en konsert i London inledde Davies med bland annat B-sidan ”I’m Not Like Everybody Else” och fyra låtar från 1968 års temaalbum ”Kinks Are The Village Green Preservation Society”.
Jan Gradvall
Chris Brown
Titel: Chris Brown
(Jive/Zomba)
Betyg: 3
Michael Jacksons problem är inte bara hans privatliv. De senaste 15-20 åren har hans skivor glidit längre och längre ifrån den närkontakt med svart asfalt som en gång var hans signum. Låtar som ”Billie Jean” och ”Smooth Criminal” spelades lika mycket i Harlem som Beverly Hills. Men därefter har Michael Jackson enbart rört sig på blankpolerade parkettgolv.
16-årige Chris Brown står beredd att ta över den vita handsken från Michael Jackson. ”Run It!”” är oemotståndlig popsoul med geniala tempobyten och gästande Harlem-rapparen Juelz Santana. Låten har legat etta i USA halva vintern.
Debutalbumet är lika ojämnt som debutalbum av den här sorten brukar vara, men här finns ytterligare två spår som vittnar om att Michael Jackson kan ha fått en arvtagare. Eleganta uppföljaren ”Yo Excuse Me Miss” ligger just nu Topp 10 i USA. Allra bäst är ”Young Love” som återanvänder Blue Magics magiska mainstreamballad ”Sideshow” från 1974.
Jan Gradvall
Belle & Sebastian
Titel: The Life Pursuit
(Rough Trade/Border)
Betyg: 2
Belle & Sebastian
Titel: Late Night Tales
(Azuli/Border)
Betyg: 4
En intressant tendens inom så kallad indiepop. Från att artisterna sjungigt om hur ensamma de är och hur dåligt de mår – vilket också blivit något av definitionen på indie – så verkar den nya trenden vara harmoni och välmående. Detta smittar även av sig på produktion och arrangemang. Från svartvit diskbänkrealism till technicolor.
Tioårsjubilerande Glasgow-bandet Belle & Sebastian, som tagit sitt namn från ett fransk barnprogram om en ung pojke och hans hund, har blivit mer och mer harmoniska med tiden. På nya skivan finns till och med en klockren pastisch på Chicory Tips tuggummipop.
Problemet är bara att gruppen genom denna utveckling någonstans på vägen förlorar sin särart. När det inte längre finns någon friktion kvar i musiken blir den märkligt transparant.
Betydligt mer inspirerande än nya egna albumet ”The Life Pursuit” är den samling med favoritlåtar som Belle & Sebastian sammanställt till serien ”Late Night Tales”. En vindlande eklektisk mix av allt från den mänskliga moussakan Demis Roussos (jo, han börjar bli hipp) och Steve Miller Band till obskyr soul, country och reggae.
Jan Gradvall
Kieran Hebden & Steve Reid
Titel: The Exchange Sessions Vol 1
(Domino/Playground)
Betyg: 3
Kieran Hebden är en ung vit man som på sin dator gör elektronisk folkmusik, så kallad folktronica, under namnet Four Tet. Terry Reid är en svart trumlegend som 19 år gammal spelade på Martha & The Vandellas ”Dancing In The Street”. Därefter har Reid backat giganterna Fela Kuti, James Brown och Miles Davis.
Vad som kan tyckas som en märklig kombination på pappret blir självklar i skivstudion. Två evigt nyfikna musiker som förenas av sin iver att utforska vad som händer där rytmerna slutar och det gudomliga kaoset börjar. Är det jazz? Nej, men Albert Ayler nickar förmodligen instämmande i sin himmel.
Jan Gradvall