Skivrecensioner, DI Weekend

Wiz Khalifa
Titel: Rolling papers
Skivbolag: Atlantic/Warner
Betyg: 4

Vad hände med den gamla klassiska humorgenren Norgehistorier? Dog den ut när Norge varvade Sverige ekonomiskt?

Här är i alla fall något som för tio år sedan hade avfärdats som en rolig Norgehistoria: ”2011 års bästa soul- och hiphopalbum är gjort av två norrmän”.

Produktionsteamet Stargate utgörs av Tor Erik Hermansen och Mikkel Storleer Eriksen. De är uppväxta i Trondheim men är numera verksamma i New York. Som låtskrivare och producenter åt bland andra Beyoncé, Ne-Yo och Rihanna har Stargate legat bakom närmare 30 hitlåtar som legat på Topp 10 i USA.

Med tanke på att svenske Max Martin parallellt är mer framgångsrik än någonsin, så innebär det att de som just nu formar och definierar vad vi kallar svart amerikansk populärmusik är – norrmän och svenskar.

Skavlan får nog göra ett extrainsatt program.

Nu har norska Stargate också hittat vad som kan bli deras allra största artist hittills.

Trots att få ännu känner till hans namn var 23-åriga rapparen Wiz Khalifa nyligen på omslaget till Rolling Stone. Man förstår varför när man ser honom: han ser som en korsning av Jimi Hendrix, Axl Rose, Snoop Dogg och ett butiksbiträde i en skateboardaffär.

Albumet ”Rolling papers”, där Wiz Khalifa knappt är synlig bakom ett moln av marijuanarök, präglas också av den av radio alltid efterfrågade men mycket sällsynta kombination av breda refränger och smarta gaturytmer som gjorde Fugees till världens största band för 15 år sedan.

Jan Gradvall

Burzum
Titel: Fallen
Skivbolag: Byelobog Productions
Betyg: 3

Om norskproducerade Wiz Khalifa (se ovan) betraktas som en kontroversiell artist genom sina många referenser till marijuana, så är det ändå inget mot den norske black metal-profilen Burzum, även känd som Varg Vikernes.

1994 dömdes satanisten Varg Vikernes för att ha bränt ned flera kyrkor i Norge och för att ha mördat sin bandkollega Øystein ”Euronymous” Aarseth. Efter ha avtjänat 16 år av sitt 21-åriga fängelstraff blev han villkorligt frigiven 2009.

Det finns naturligtvis något djupt osmakligt med en musiker som i dag på nätet är känd som ”the most notorious metal musician of all time”. Men samtidigt kan heller ingen förneka Burzums kvaliteter som musiker.

Black metal betraktas i dag som den mest innovativa musikgenren de senaste 20 åren. Under sin tid i fängelset har Burzum sänkt tempot i musiken, blivit mer introspektiv, och nått fram till något som i sina mest intressanta ögonblick påminner mer om ambient än om hårdrock.

Nya albumet är inspelat i Grieghallen Studio. Burzum är väl medveten om vilken historisk mark han beträder. Första låten, där han viskar på norska, och den sista, en instrumental låt som låter tusen år gammal, tillhör den mest originella musik jag hört på flera år.

Jan Gradvall

Sara Varga
Titel: Spring för livet
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 2

Precis när man trodde att Sara Varga-vintern var över.

Jan Gradvall

Burial
Titel: Street Halo EP
Skivbolag: Hyperdub
Betyg: 4

Populärmusiken kan tyckas lika oöverblickbar som startfältet i ett cykellopp. Men det finns alltid någon som rent kreativt har ledartröjan: just nu är det engelske artisten Burial.

När den här EP:n läckte ut på nätet förra veckan var det som hela Twitter stannade upp för ett ögonblick. Alla dagens ledande musiksajter, från Stereogum och Gorilla vs Bear och Pitchfork, lade ut länkar till ett engelskt radioprogram där två av de tre låtarna hade premiärspelats.

Att ljudkvaliteten var bristfällig, och att en radioröst pratade över musiken, ökade bara mystiken. Genom att till en början enbart släppa sin nya EP:n på vinyl blir Burials musik också något som alla måste anstränga sig för att på tag på, något mycket ovanligt 2011.

Men Burial behåller sin gula ledartröja. Rent musikaliskt befinner sig Burial, artistnamn för William Bevan från London, i en position som påminner om när musikvärlden lika andäktigt väntade på Massive Attacks nya alister.

Utgångspunkten är experimentell klubbmusik, med rötter i drum & bass, men med en ny twist ingen hört förut. Det dova titelspåret låter som ljud från en underjordisk houseklubb som strömmar upp från en gatubrunn. Där nere, 20 meter under jord, dansar samtiden.

Jan Gradvall

+

BONUS:

Den mest livsbejakande musik som finns? Jag är beredd att lägga min röst på cajun, den musik och kultur som uppstod bland franskspråkiga emigranter i Louisiana.

Många rockartister, bland dem The Clash och Morrissey, har också inspirerats av den nerv som finns i cajunmusiken. Kompet består ofta av bara fiol och dragspel men svänger lika mycket som ett funkband.

Tyska Bear Family, som blivit världens förnämsta skivbolag för återutgivningar av amerikansk rotmusik, har nu även sammanställt en suverän box, ”Acadian All Star Special”, med undertiteln ”The Pioneering Cajun Recordings of J.D. Miller”.

Boxen täcker dock inte hela cajunhistorien. (Morrisseys favoritlåt, ”Saturday night special” med The Sundown Playboys, saknas till exempel.)

Boxen samlar i stället de cajunspelningar från 1940- och 1950-talet som gjordes av den legendariske producenten J.D. ”Jay” Miller (1922-1996). Det var Miller som producerade Slim Harpos ”I’m a king bee”. John Fogerty och Paul Simon har båda spelat in i Millers studio.

Bland pärlorna i denna Bear Family-box finns Papa Cairos legendariska ”Big Texas”, originalet till den cajunlåt som Hank Williams gjorde om till ”Jambalaya”. En annan klassisk cajunlåt från 1954 har även en titel som klingar välbekant för oss svenskar, Terry Clements ”Diggy liggy lo”.

Den person som står överst i tacklistan till boxen är Johnnie Allen, vars låtar inte är med. Men gå in på YouTube, sök efter hans cajunversion av Chuck Berrys ”Promised land” och du kan bli frälst för livet.

Jan Gradvall