Skivrecensioner, DI Weekend
Adele
Titel: 21
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 5
Ända sedan jag här i Dagens Industri för nio år sedan var först i Sverige med att skriva om Norah Jones debutalbum så har jag regelbundet fått frågan om jag kan rekommendera något liknande. ”En sån där skiva som alla gillar”. Jag har inte oreserverat kunna göra det förrän nu.
Men Adeles ”21” är – i bästa möjliga bemärkelse – ett av de bredaste och mest lättillängliga album jag någonsin hört.
När engelska Adele debuterade 2008 letade hela England efter en ny Amy Winehouse. Debutanterna Duffy och Adele ställdes mot varandra som de hetaste kandidaterna. The Guardians rubrik var typisk: ”Who’s better – Duffy or Adele?”
Den blonda, smalare och mer mediala Duffy vann överlägset den kampen; inte minst i Sverige där Duffys debut blev det mest sålda albumet under 2008.
Men efter att Duffys aktuella andra album riskerar att gå till historien som ett av 2000-talets största musikaliska felbeslut – hur kan man så fundamentalt underskatta betydelsen av låtskrivare? – är det i stället Adele som här kliver upp på tronen.
Adele har döpt sina album efter hur gammal hon var när de spelades in: debuten ”19” följs nu av ”21”. Medan ”19” tyvärr gick spårlöst förbi i Sverige växte ryktet om den i framförallt USA där Adele fick två Grammy. Det är även amerikanskt musikliv, med sin organiska blandning av soul, blues, country, jazz och gospel, som präglat uppföljaren. Rick Rubin har också producerat fyra spår.
Om man ska hitta album med lika jämnstarkt låtmaterial får man gå tillbaka till album som Carole Kings ”Tapestry” och Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road”. Precis som på Norah Jones debut är också arrangemang och produktion själva essensen av amerikansk musikprofessionalism, med den skillnanden att tempot och energin hos Adele är det dubbla.
Och Adeles röst, herregud. Jag kan nästan bli avundsjuk på den som fortfarande har kvar upplevelsen att höra sånger som ”Turning tables” för första gången.
Jan Gradvall
Hans-Erik Dyvik Husby
Titel: I ljuset av Cornelis
Skivbolag: Metronome
Betyg: 1
Ett vanligt misstag när yngre musiker tolkar legender: de tar del av deras livsöden, tycker sig identifiera sig med deras smärta, men underskattar betydelsen av alla tusentals timmar i replokalen som förebilden lagt ned på att förkovra sig i hantverket.
Nej, det var inte missbruket och hjärtesorgerna som gjorde Hank Williams, Billie Holiday och Cornelis Vreeswijk till stå stora artister. Grunden fanns i deras musikalitet.
Hans-Erik Dyvik Husvik, känd som Hank von Helvete, var på rätt plats som sångare i rockbandet Turbonegro. Men har han inte förstått någonting av vad som är storheten hos Cornelis. Hank von Helvete imiterar ytan. Han förbiser helt de ändlösa timmar som Cornelis lade ned på att studera fraseringen hos Leadbelly och Bellman.
Resultatet blir ett album som inte kommer närmare kärnan i Cornelis Vreeswijk än Bosse Parnevik kom kärnan i Olof Palme.
Jan Gradvall
Gang of Four
Titel: Content
Skivbolag: Yep Roc/Border
Betyg: 1
Leeds-kvartetten Gang of Fours ”Entertainment!” från 1979 är ett av rockhistoriens viktigaste debutalbum. En osannolik kärleksaffär mellan svart funkbas och marxistisk ideologi så musikaliskt potent att en av låtarna 32 år senare figurerar i en aktuell tevereklam för XBox (”Natural’s not in it”).
Men på denna comeback är allting över. George Clinton och Karl Marx vaknar upp bredvid varandra i sängen som två gamla älskare som inser att återträffens fyllesex var ett djupt misstag.
Jan Gradvall
Marianne Faithfull
Titel;: Horses and high heels
Skivbolag: Naïve/Playground
Betyg: 4
Och plötsligt framstår Marianne Faithfull, 64, återigen som en av världens mest lovande artister.
”Round and round” av Ariel Pink’s Haunted Graffiti utsågs till 2010 års bästa låt av prestigesajten Pitchfork. Låten bygger på den hypnotiska basgången från Marianne Faithfulls ”Broken english” från 1979, en återanvändning som gett upphov till en renässans för originalet. Återigen hör man Marianne Faithfull på barer.
Nya albumet med Marianne Faitfhful är också hennes bästa album sedan klassikern ”Broken english”. Marianne Faithfull framstår i dag som en porslinsängel som gått i tusen bitar men klistrats ihop igen med ett superklister som gör henne okrossbar.
På ”Horses and high heels” varvas nyskrivna låtar som den förkrossande ”Why did we have to part” med udda coverval som ”The stations” (låt av The Gutter Twins från 2008). Allra bäst är The Shangri-Las melodramatiska popmästerverk ”Past, present and future” som i Marianne Faitfulls version förvandlas till en minidokumentär med henne själv som speaker.
Jan Gradvall