Krönika, Dagens Industri

Krönika

Jan Gradvall

En rensad almanacka. Dagar med ingenting inbokat. Långsamhetens lov. Alla som har förmånen att ha ett jobb känner igen den sortens tankar och dagdrömmar. I intervjuer med framgångsrika människor inom alla branscher är det uppenbart att det i dagens samhälle ger högre status att tala om hur mycket man är ledig än hur mycket man jobbar.

Detsamma gäller statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Högst status ger rapporter från just ledigheten.

Det krävs en Joan Rivers för att sticka hålen på myten om den tomma almanackan som ett åtråvärt tillstånd.

I dokumentärfilmen ”Joan Rivers: A piece of work”, som just släppts på amerikansk dvd, plockar hon upp sin almanacka. Hon bläddrar fram till de tomma veckorna, pekar och säger: ”Detta är min stora skräck”.

Komikern Joan Rivers beskriver sig själv som ”the hardest working woman in New York”, med tillägget ”if you don’t count the hooker on the corner”. Hon arbetar oavbrutet.

Hennes aktuella almanacka, som går att ta del av på nätet, visar att i kväll, fredag, är hon gäst hos David Letterman i New York, för att sedan sätta sig på ett flygplan och göra ståupp i San Diego i morgon lördag.

Därefter blir det Los Angeles för tv-programmet ”Fashion Police” som natten mellan söndag och måndag sänds i samband med Golden Globe-galan. Joan Rivers kommenterar kändisarnas kläder vid samtliga prisgalor i Hollywood.

Det är också så hon är mest känd i Sverige. Som den blonda, elegant klädda drakkvinnan med ”40 cigg om dagen”-röst och groteskt plastikopererat ansikte som fäller dräpande kommentarer om filmstjärnors kläder och privatliv.

Men filmen ”Joan Rivers: A piece of work” visar upp en annan bild.

De två kvinnor som gjort filmen, Ricki Stern och Annie Sundberg, har tidigare gjort dokumentärerna ”The devil came on horseback”, om krigsförbrytelser i Darfur, och ”The trials of Darryl Hunt”, om en svart fånge i USA som blivit oskyldigt dömd.

Redan i öppningsscenen av ”Joan Rivers: A piece of work” gör filmarna klart att detta inte är ännu en ytlig kändisdokumentär genom närbilder på ärren efter Joan Rivers plastikoperationer.

Joan Rivers föddes i Brooklyn av rysk-judiska föräldrar. På sin hemsida skriver hon inte vilket år hon är född. ”You want the year, find it yourself”. Svaret är 1933. Kvinnan som inte vill sluta jobba fyller alltså 77 år i juni.

I berättelsen om Joan Rivers liv lyfts det fram exempel efter exempel på hur man i nöjesvärlden måste jobba dubbelt så hårt om man är kvinna. Förklaringen till plastikoperationerna är krass: kvinnor som visar synligt åldrande får färre scenjobb.

Joan Rivers visar sina arkivlådor där hon sorterat in tiotusentals skämt i bokstavsordning. Att bli framgångsrik inom humor handlar, som allting annat, om att lära sig bemästra ett hantverk.

Joan Rivers gifte sig första gången 1955 i ett äktenskap som bara varade sex månader. Hon gifte om sig 1965 och fick en dotter som hon i dag jobbar tillsammans med. Men 1987 begick hennes man självmord.

Att jobba hårt har för henne inte bara varit nödvändigt för ekonomin utan för den mentala hälsan. Att livets mening kan finnas i hårt arbete och en överfull almanacka skrivs det just nu inga böcker om.

Men efter att ha sett ”Joan Rivers: A piece of work” är det en insikt man kommer att bära med sig under hela 2011.

(slut)

GRADVALLS VAL

BIO
”Winter’s Bone”. Oförglömlig film som kommer att få många att även leta rätt på Daniel Woodrells roman. Finns översatt som ”En helvetes vinter”.

TV
Golden Globe-galan. Kanal 9 direktsänder i Sverige med start söndag natt 02.00. Värd är återigen Ricky Gervais som var lysande i fjol.

SVT PLAY
K Special, Jacques Tati. Missa inte denna dokumentär innan den tas bort från SVT Play på söndag. K Special är svensk tv:s bästa programpunkt.

+

BONUS:

Har människor någonsin tidigare i historien spenderat lika lång tid på flygplatser som det senaste året? Först Eyjafjallajökulls utbrott som myntade nya ord som vulkanstrandad och askänka. Därefter snöstormarna.

Lägg där till lågprisflygbolagens ständiga expansion. Och att George Clooney i ”Up in the air” visade att flygplan och flygplatser till slut kan kännas mer hemma än hemma.

Efter flera dokusåpor om livet på flygplatser kommer nu även den första komediserien. Duon bakom komedieserien ”Little Britian”, Matt Lucas och David Walliams, har valt en flygplats för sin nya serie ”Come fly with me”.

Flygplatsen i serien är fiktiv men allt är filmat på Stansted utanför London, en smärtsamt välbekant plats för många chartersvenskar.

”Come fly with me” visas än så länge endast på BBC i England men YouTube är redan fullt av sketcher, med figurer som är på väg att bli lika citerade som de i ”Little Britain”.

David Walliams säger till sajten Comedy.co.uk att de har sett dokusåporna om flygplatser, men framförallt är inspirerade av den australiska komediserien ”Summer heights high”.

Matt Lucas säger att en fördel med att använda en flygplats som spelplats för komediserie är också att man naturligt kan varva återkommande karaktärer med ”people you just see once”.

Jan Gradvall