Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 10 februari
Skivrecensioner
The Knife
Titel: Silent Shout
(Rabid Records)
Betyg: 4
Precis som det går alldeles utmärkt att tävla i musik så är det alltid någon som har ledningen i svensk popmusik. Någon som går in i kurvan strax före resten av klungan. Den som alla andra försöker hinna i kapp.
Ledningen i svensk popmusik just nu innehas syskonduon The Knife. Musiken är så originell att Robyn direkt kontaktade The Knife när hon ville hitta en ny stil. Melodierna är så starka att svenske José Gonzalez just nu har en världshit med en av duons låtar. Hypnotiska ”Heartbeats”, som spelas i den redan berömda reklamfilmen med studsande bollar för Sony Flatscreens, är i original gjord av The Knife.
Syskonen Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson vann alla tänkbara svenska priser för sitt album ”Deep Cuts” från 2003. Förväntningarna på denna uppföljare är högt ställda – inte minst från utlandet – men duon lyckas ännu en gång skapa musik som inte låter som något annat än The Knife.
Musiken är fortfarande uppbyggd kring suggestiva synthesizerslingor. Det nya är att låtarna blivit mörkare, mer hotfulla, närmast förvridna; ungefär som de nya gruppbilder där Karin och Olof står gömda bakom fågelmasker. Det kan förbrylla de tre-fyra första lyssningarna, men sedan inser man att The Knife inte bara behåller ledningen utan drar ifrån klungan ännu mer.
Titelspåret gick för tre veckor rakt upp som mest sålda nedladdade låt i Sverige. Lita på samma sak händer nästa vecka med albumet.
Jan Gradvall
Jaheim
Titel: Ghetto Classics
(Warner)
Betyg: 4
En av tidernas bästa låtar är ”Up On The Roof” med soulgruppen The Drifters. Texten, skriven av en ung Carole King, handlar om att bokstavligen skaffa sig perspektiv på tillvaron. När stressen på gatunivå blir för mycket flyr man upp till taket. Där är luften renare. Där ter sig världen alltid fridfull.
Det är uppe på The Drifters tak, med en magnifik utsikt över Manhattan, som jag föreställer mig att Jaheim står och sjunger. Hans farfar var med i The Drifters. Hans soul tar trapporna upp till himlen. Låtarna är skapade på gatan men lyfter en till en plats där luften är renare och där stjärnorna på himlen ”put on a show for free”.
Jaheim kommer från ett av New Jerseys värsta bostadsområden. Titlarna på hans album – ”Ghetto Love” (2001), ”Still Ghetto” (2002) och det nya ”Ghetto Classics” – vittnar om hans bakgrund, men musiken är inte hård hiphop, utan klassisk soul, dränkt i stråkar, i rakt nedåtstigande led från The Stylistics och Luther Vandross.
”Ghetto Classics” kan vara Jaheims bästa hittills. Ingen annan manlig soulsångare, möjligen med undantag för R.Kelly, har gjort bättre soul på 2000-talet.
Jan Gradvall
Neil Diamond
Titel: 12 Songs
(Columiba/Sony)
Betyg: 4
En bra skivproducent jobbar på samma sätt som en bra företagsledare. Vad det handlar om är att skala bort allt onödigt. Att maximera effektiviteten och att fokusera på kärnverksamheten.
Ingen i musikvärlden gör detta bättre än Rick Rubin. På hans första album som producent, debuten med L.L. Cool J, stod det inte ”Produced by Rick Rubin” utan ”Reduced by Rick Rubin”. Så jobbar han fortfarande.
Rick Rubins reduktionsmetod blir särskilt effektiv med en artist som Neil Diamond. Brooklyn-födde veteranen Neil Diamond fyllde 65 för två veckor sedan. Under hela sin karriär haft samma inställning till musik som amerikaner har till sina frukostpannkakor. Varför välja mellan smör och sirap när man kan använda bådadera?
Men Rick Rubin rycker sirapsflaskan ur händerna på Neil Diamond och tvingar honom lita på vad han redan har på tallriken. För Neil Diamond kan verkligen skriva låtar. Han skrev ”I’m A Believer” åt The Monkees och ”Sweet Caroline” åt sig själv. Nya albumet ”12 Songs” framstår som en värdig reduktion av hela hans karriär.
Jan Gradvall
Beth Orton
Titel: Comfort Of Strangers
(EMI)
Betyg: 4
Är det Anna Ternheims nya? Nej, men det är en begåvad gissning. När man tycker att Beth Orton låter som Anna Ternheim är det i själva verket Anna Ternheim som låter som Beth Orton.
Med debuten ”Trailer Park”, som släpptes för tio år sedan, var engelskan Beth Orton en av förgrundsfigurerna för den våg av kvinnor med akustisk gitarr som de senaste åren dominerat musikbranschen. Unga kvinnor som inte lyssnat på Joan Baez, utan är, direkt eller indirekt, präglade av indiepop och dansmusik.
Författaren Dave Eggers har berättat att när han skrev sin första bok, den briljanta ”A Heartbreaking Work Of Staggering Genius”, lyssnade han oavbrutet på en sång av Beth Orton. Eggers köpte albumet ”Central Reservation” och spelade sedan ”Sweetest Decline” oavbrutet i sex dagar sträck. På så sätt kunde han sjunka in i sitt eget skrivande.
Beth Ortons musik kan ha den effekten. Melankolin i hennes låtar är inte betungande utan tvärtom det som lockar. Och hon slutar aldrig att utmana sig själv rent musikaliskt. Med stöd av oväntade producentvalet Jim O’Rourke (Sonic Youth, Wilco) firar Orton sitt tioårsjubileum genom att ta sin musik till ytterligare en ny nivå.
Jan Gradvall