Dickens ur ett samtida perspektiv
Om man ska få en ung människa i dag att läsa Dickens måste man använda en annan argumentation än litteraturhistoriker. Dickens verkade själv inom populärkulturen: hans berättelser trycktes i illustrerade häften som såldes till lågpris. Från Expressen Kultur 25/11 2010. (Detta är den text i år jag fått mest positiv respons på. Tack!)
Sitter på ett långsamt tåg till London och läser Charles Dickens (1812–1870).
Alla kan förutse den självklara andra meningen i en kultursidesartikel med den öppningsraden.
Skribenten tittar nu ut genom tågfönstret – beskriver hedarna, fåren, veterinärerna i tweed – och reflekterar över hur Dickens 160 år gamla roman David Copperfield ger honom perspektiv på den allt otåligare samtiden.
”Plötsligt inser jag hur Twitter-flödet i min Iphone inte ger mig någon näring. Dickens är som ett långkok i kontrast till all snabbmat.”
Jag skulle kunna ha skrivit precis så. Jag till och med trodde att jag skulle tänka så när jag köpte David Copperfield i pocket.
Men det mest slående med att läsa David Copperfield 2010 är tvärtom hur modern den känns.
David Copperfield innehåller berättartekniska grepp och psykologiska insikter som vi i dag skulle kalla för filmiska respektive freudianska.
I kapitlet ”Min första termin i Salem House” lämnar Dickens det linjära berättandet och växlar i stället över till inklippsbilder från sin egen barndom.
Ett stycke börjar: ”Här sitter jag i bänken igen en dåsig sommareftermiddag. Det mumlar och surrar runt omkring mig som om pojkarna vore en flugsvärm.”
Nästa stycke: ”Här står jag på skolgården, med blicken fortfarande förhäxad av honom fast jag inte kan se honom.”
Som läsare upplever man det som om Dickens sitter vid ett klippbord i ett redigeringsrum. Men romanen skrevs på 1840-talet, 50 år innan bröderna Lumière gjorde sina första filmer.
Alla referenser till Sigmund Freud – sublimering, avgörande barndomsminnen, uppdelningen i medvetet och omedvetet – kommer av sig när man inser att David Copperfield gavs ut 46 år innan Freud myntade ordet psykoanalys. Den var också inte för inte Freuds favoritroman.
Parallellt med att Sigmund Freud i Wien läste David Copperfield satt även Dostojevskij och läste den i sitt fångläger i Sibirien. Tolstoj använde den som förlaga för delar av Krig och fred. Kafka sade att hans Amerika egentligen var en ren kopia av David Copperfield.
Boken är också det närmaste en självbiografi som Dickens kom att skriva. I förordet till den svenska pocketutgåvan, översatt av Hans-Jacob Nilsson, påpekar Ola Larsmo att det är samma initialer i David Copperfield som Charles Dickens.
Men till skillnad från medieklimatet i dag, där gränsen mellan fakta och fiktion medvetet suddas ut, berättade inte Dickens för någon – inte ens för sina barn – att Davids smutsiga barnarbete i själva verket byggde på hans egna erfarenheter från barndomen.
Jag började läsa om romanen i somras av två anledningar. Den ena är att jag läste David Copperfield och Oliver Twist när jag i tolvårsåldern reste runt i England i bil med min pappa.
När jag skriver att jag läste Dickens som barn låter det som jag är född i ett annat århundrade – och jag är ett född i ett annat århundrade – men under ett 1970-tal när det varken fanns datorspel eller Harry Potter var det vad som återstod efter att man plöjt alla Tintin och Illustrerade Klassiker.
Men ska man få en ung människa i dag att välja Dickens i dagens utbud måste man använda en annan argumentation.
Till att börja med ska man först rensa bort all historisk rekvisita som riskerar att få hans romaner att framstå som kostymfilmer. Av med alla hucklen och höga hattar, bort med spatserkäppar och det gnisslande ljudet från häst och vagn.
Den lärare eller bibliotekarie som ska sälja in David Copperfield till sina elever bör snarare fokusera på att det är en bok om hur det är att bli författare. Eller artist.
Precis som Dylan eller Bowie eller Morrissey så skapar Dickens sig själv under berättelsens gång.
Kapitlet där han på internatskolan återberättar romaner för de andra barnen – fritt ur minnet – visar att böckernas värld för Dickens tidigt blev lika verklig som den fysiska.
Ett annat sätt att få människor i dag att läsa Dickens - och detta är den andra anledningen till att jag började läsa om David Copperfield – är att det under 2000-talet återigen börjat refereras till Dickens överallt i samtida kultur.
I hela den femte säsongen av tv-serien The wire återkom ordet ”dickensian” som en referens till beskrivningar av den hårda verkligheten på gatan. Ett avsnitt av The wire heter till och med ”The dickensian aspect”.
Standarduppdelningen i dagens alla polisfilmer med good cop och bad cop, kan också sägas ha sina rötter i David Copperfields två bossar Spenlow och Jorkins.
Keith Richards refererar till Dickens i sin aktuella självbiografi. I Boy Georges självbiografi beskriver denne en av sina artistkollegor, Haysi Fantayzee, som en karaktär med Dickenslika drag, ”fast med betoning på dick”.
Även samtida författare som Jonathan Lethem, Nick Horn-by och Zadie Smith refererar fortlöpande till Dickens.
I en artikel i det allra första numret av tidningen The Believer lyfter Jonathan Lethem fram att Dickens hela tiden avviker från huvudspåret i sina romaner för att fokusera på egentligen ovidkommande detaljer och karaktärer.
David Copperfield är fylld av hyperlänkar. Sidospåret med den otäcke mannen som betalar för Copperfields jacka med en halv penny i taget är just ett sidospår och ingenting annat.
Men som Nick Hornby konstaterat i en Dickenshyllning i sin essäsamling The polysyllabic spree betyder det inte något annat än: ”Dickens is having fun.”
Hornby ställer sig samtidigt frågan hur David Copperfield hade blivit som roman om han gått på skrivarskola. Svaret är att Dickens sannolikt blivit ombedd att stryka cirka 70 rollgestalter.
Charles Dickens uppskattas att totalt ha skapat 13 000 karaktärer. Det är fler människor än vad som i dag bor i Skurup eller Mjölby.
Skillnaden är att Dickens kommuner har evigt liv. Enbart i David Copperfield stöter man på så många i dag klassiska karaktärer att man häpnar över att de ryms i en och samma roman: Tommy Traddles, Peggotty, Steerforth, mr Micawber och, inte minst, Uriah Heep.
Under den där bilresan med min pappa i England köpte jag två lp-skivor. Diamond dogs med Bowie och Wonderworld med Uriah Heep.
I år är det två Dickensjubileer. Det är 140 år sedan Dickens dog och 160 år sedan David Copperfield publicerades.
Charles Dickens är också evigt aktuell för att han suddade ut kulturgränsen mellan högt och lågt. David Copperfield publicerades ursprungligen i 19 olika 32-sidiga illustrerade häften som gavs ut från maj 1849 till november 1850.
Dessa häften skickades sedan runt på fabriker, höglästes för analfabeter och skapade ett socialt medvetande. Även Karl Marx läste Dickens.
Jämför med den underhållning som engelsmän har tillgång till i dag när David Cameron just skurit ned stadsbudgeten med 81 miljarder pund.
I en artikel i New York Review of Books från i somras, där sju Dickensbiografier genomlyses, skriver Robert Gottlieb att Charles Dickens utan överdrift var den mest kända personen i England under mitten av 1800-talet.
När han dog 1870 blev det landssorg.
(slut)