Krönika, Dagens Industri

Weekend 19 november

Krönika

Jan Gradvall

Vi backar bandet 15 år tillbaka i tiden. Du sitter med morgontidningen vid frukostbordet, läser en artikel och känner att du omedelbart vill veta mer om samma ämne.

Hur gör du? Du kan slå på tv:n eller radion och hoppas att någon kanal i exakt det ögonblicket sänder en dokumentär om det du blivit intresserad av. Du kan sätta dig på bussen och åka i väg till närmaste bibliotek. Du kan leta igenom alla gamla tidningar och böcker du sparat hemma.

Din bästa chans är om du äger ett uppslagsverk. Men chansen är ändå rätt liten att dina gamla dammiga band kan hjälpa dig om det du letar efter är teveserier, klädaffärer i Paris, klimatförändringen eller den aktuella utvecklingen i Sudan.

De flesta har förträngt det nu, men innan Internet levde vi alla i denna informationsmässiga medeltid.

Exemplet kommer från Steven Johnsons nya bok ”Where good ideas come from: The natural history of innovation” (Riverhead Books). Amerikanen Steven Johnson är en maktfaktor i den nya medievärld som uppstått post-Internet. Han har skrivit sju böcker, grundat tre IT-företag och har 1,5 miljoner som följer honom på Twitter.

Men hans bok ”Where good ideas from” handlar egentligen inte alls om Internet utan om uppkomsten av idéer. Om att det vi kallar slumpmässiga idéer aldrig är så slumpmässiga som vi tror.

Boken börjar med Charles Darwin. Stående vid ett korallrev 1836 får Charles Darwin en första avgörande ingivelse om livets uppkomst, en insikt som ledde till att han 20 år senare skrev den revolutionerande ”Om arternas uppkomst”.

Frågan som Charles Darwin ställde sig: ”Varför det finns tusentals många fler olika fiskar vid ett korallrev än i havet i övrigt?”. Svaret är att vad som verkar vara en slump beror på omgivningen. Det utsatta korallrevet, näringsfattigt och ständigt bombarderat av kraftiga vågor, är en omgivning som bland sina arter tvingar fram ständig förnyelse för att de ska kunna överleva.

En annan omgivning som stimulerar till innovativ konkurrens är den moderna storstaden. Det är ingen slump att så många nya kulturyttringar uppstår i just storstäder. Korallrev kallas också ibland för ”cities of the sea”.

Och en tredje sådan omgivning är Internet.

Ens arbetsdagar kan ibland te sig väldigt ostrukturerade. Ofta vet man inte vad man letar efter förrän man slumpvis hittar det. Men Steven Johnson visar att chansen till att göra den där slumpmässiga upptäckten – Eurekaögonblicket om man så vill – ökar västentligt när man lämnar den gamla medievärlden och i stället dyker ned i det mediala ekosystem som är Internet.

IT-profilen Ethan Zuckerman har gjort en undersökning där han jämfört pappersversionen av New York Times med nätversionen. På första sidan av papperstidningen fanns det 23 referenser till olika ämnen. På första sidan av nätversionen fanns det samma dag 315.

Chansen att på Internet råka få syn på något som man inte visste att man letade ökar alltså mer än tiofaldigt.

Slutsatsen Steven Johnson drar i sin bok är att vi alla – individer, företag, organisationer – kan lära oss något avgörande av insikten att de bästa idéerna mycket sällan kommer från tomma intet.

Det gäller att bättra på slumpen. Det gäller att först skapa den rätta omgivningen. Sitt eget korallrev.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FÖRFATTARE
Charles Portis. Bröderna Coens kommande filmatisering av ”True grit” riktar rampljuset mot en bortglömd författare. Conan O’Brien har utnämnt Charles Portis ”Masters of Atlantis” till sin favoritroman.

FILMKARAKTÄR
Ron Burgundy. Will Ferrells självupptagne nyhetsuppläsare i ”Anchorman” har fått evigt liv i populärkulturen. Kanye West har Ron Burgundy som idol. Och Drake och Clipse rappar om honom.

FINCHER
Efter den briljanta ”The Social Network” är det många som börjat se om David Finchers tidigare filmer. Den mest underskattade är ”Alien 3”. Paranoian i ”Fight club”, ”7even” och ”Zodiac” är påtaglig även här.

+

BONUS:

Vad som varit på gång under många år blev slutgiltigt förra veckan när även Susan Boyle gör den på sitt nya album: Leonard Cohens ”Hallelujah” har slutligen förvandlats till vår tids ”O helga natt”. En girlang av glitter som får alla sångares ansikten att tindra lite extra.

Historien om ”Hallelujah” är en av de märkligaste i pophistorien.

När Leonard Cohen skrev låten 1984 tyckte skivbolaget den var så märklig att de försökte övertala honom att inte ge ut den. En anledning var att den innehöll djupt cyniska rader som ”But you don’t really care for music, do you?” och innehöll 80 olika verser. När Leonard Cohen spelade låten på sina turnéer i slutet av 1980-talet bytte han verser hela tiden.

Men de artister som i dag tolkar ”Hallelujah” utgår nästan aldrig från Leonard Cohens original utan från John Cales komprimerade och gospelliknande cover från 1991. Leonard Cohen faxade över alla sina verser, men John Cale handlockade enligt utsago bara ”de klämmigaste”.

Det var John Cales version som Jeff Buckley utgick från när han 1994 gjorde den definitiva version som satte i gång ”Hallelujah”-hysterin.

Rufus Wainwrights nästan lika välkända version var i sin tur en hyllning till Jeff Buckley, inspelad efter att Jeff Buckley drunknade 1997. (Det är Rufus Wainwrights version som finns på soundtracket till ”Shrek” trots att den är John Cales version som används i filmen.)

I dag finns det över 200 versioner av ”Hallelujah” utgivna. Även om några versioner varit värdiga – minns Amanda Jenssen i ”Idol” – kan man hålla med den engelska kritiker som efter att ”Hallelujah” i fjol även dök upp i ”Watchmen” föreslog ett förbud för fortsatt användande av låten i filmer och tv-serier.

Leonard Cohen har själv sagt: ”I think it’s a good song, but I think too many people sing it”.

Jan Gradvall