Alla i familjen gråter när de får se det färdiga huset
”Extreme makeover: Home edition” kan vara den första dokusåpan utan narcissister. Bakom all Disneydramtatik finns ett hjärta som bultar på riktigt. Tv-krönika i Café, oktober 2010.
Krönika
Jan Gradvall
Var på ett föredrag där en psykoterapeut pratade om krishantering. Psykoterapeuten började med att avfärda föreställningen om att män gråter mer sällan än kvinnor.
”Det är en myt, män gråter enligt min yrkeserfarenhet precis lika ofta. Skillnaden är att män i stället väntar med sina tårar tills de är helt ensamma.”
Psykoterapeuten beskrev sedan en man som väntade tills han sprungit ifrån alla joggingspåret innan han ställde sig mot ett träd och grät.
En annan man, som verkade till synes lugn efter sin sons död, väntade tills ingen annan i huset var hemma. Sen lade han sig i döde sons säng och grät, dag efter dag, månad efter månad.
En annan skillnad mellan män och kvinnors krishantering är, enligt samme psykoterapeut, att vi män har lättare att vara djupt personliga när vi slipper ha ögonkontakt och i stället kan titta rakt fram.
Precis där tror jag vi har förklaringen till varför jag och flera andra manliga vänner i smyg älskar ”Extrem makeover: Home edition”.
”Extreme makeover: Home edition” började sändes på TV3 i maj 2004 och är i dag så populärt att kanalen mellan säsongerna börjat reprisera gamla program varje dag.
Under resten av 2010 kan man se ”Extreme makeover: Home edition” måndag till fredag 14.00.
Det skulle vara intressant att se hur många män som, ensamma hemma mitt på dagen, får ett tillfälle att släppa fram tårarna.
På ett plan handlar ”Extreme makeover: Home edition” förstås om extrem känslomanipulation.
Upplägget är det detsamma i program efter program. En utsatt familj med ett halvt tjog barn får ett nytt hem som uppförs under ledning av den outtröttlige Ty Pennington och hans medhjälpare.
Alla i teamet gråter när de får höra familjens berättelser. Alla i familjen gråter när de får se det färdiga huset.
Och uttrycket ”Oh my God” eller ”Oh my gosh” upprepas minst en gång var 20:e sekund programmet igenom.
Men bakom alla Disneydramtatik finns ett hjärta som bultar på riktigt. Programmet började som en spinoff på ”Extreme makeover”, ännu en av dessa dokusåpor om människor som vill synas till varje pris.
Men ”Extreme makeover: Home edition” kan vara den första dokusåpan utan narcissister.
De familjer som blir utvalda är inte bara i nöd. Ett annat kriterium för att komma med är att de också sedan många år engagerade i någon form av välgörenhet, det som amerikaner definierar som ”giving back to the community”.
Programledaren Ty Pennington är denna höst dessutom dubbelt aktuell då han för engelsk tv sedan slutet av september börjat göra ”Homes for the brave”.
Hemvändande engelska soldater från Irak och Afghanistan, inte sällan med kroppsdelar som saknas, får sina hem omgjorda.
Och det går åt ännu fler näsdukar.
Flera har beskrivit programledaren Ty Pennington som någon bara rusar runt runt som om han hade ADHD. Men han har den diagnosen på riktigt.
Ty Pennington har i intervjuer berättat om hur värdelös han kände sig under sin uppväxt. Det var först när som han vuxen fick behandling som han kunde få och behålla ett fast jobb.
Jobbet var i byggnadsbranschen – den bana som ledde fram till hans programledarjobb.
I Sverige har vi den arga snickaren. Ty Pennington är, trots sin mimik och sina gester, den sorgsne snickaren.
Titta bara på hans ögon. Titta på hans blick när ger klartecken att bygget kan sätta igång.
Just den scenen, återkommande i varje program, tillhör både det mest empatiska och upplyftande man kan se på tv.
200 män och kvinnor i byggnadshjälmar springer mot ett ruckel för att hjälpa sina grannar att få ett bättre liv.
Kills me everytime.
(slut)