Krönika, Dagens Industri
Weekend 5 november
Krönika
Jan Gradvall
Vill man förklara magin i grafisk formgivning kan man inte välja en bättre filmscen än den i ”24 hour party people” när Tony Wilson och Peter Saville träffas på en parkeringsplats.
”24 hour party people” är en dramatisering av staden Manchesters moderna pophistoria. Filmens huvudperson är Tony Wilson som startade och drev skivbolaget Factory Records. Peter Saville var Factorys formgivare.
I nämnda filmscen är det invigningskväll 1978 för den rockklubb som också hette Factory och som blev starten på skivbolaget. Samtidigt som kvällens sista band, Joy Divsion, spelar sitt extra extranummer för en gles publik står en slutkörd Tony Wilson (spelad av Steve Coogan) utanför på parkeringsplatsen. Först då anländer formgivaren Peter Saville (spelad av Enzo Cilenti) och räcker över affischen till evenemanget.
Tony Wilson blir förtvivlad. ”Hur fan kan du komma med affischen nu? Konserten är ju slut!” Peter Saville säger ingenting. Därefter tittar Tony Wilson på affischen: ”Men… detta är ju briljant!” Och i samma stund förlåter Tony Wilson sin formgivare för att affischen är helt oanvändbar. Så snygg är formgivningen.
Peter Saville är också känd/ökänd för sitt omslag till New Orders ”Blue Monday”. Trots att det blev tidernas mest sålda maxisingel tjänade inte New Order ett öre på utgåvan. Det visade sig nämligen Savilles omslag var så dyrt att trycka att det översteg försäljningspriset.
När jag för 20 år sedan intervjuade New Order så frågade jag om de hyste någon bitterhet gentemot Peter Saville för detta. De reagerade ungefär som Tony Wilson i filmen: ”Men… det är ju ett briljant omslag! Vad ska man säga?”
Samme Peter Saville kommer nu på torsdag den 11 november till Göteborg för ett lunchsamtal på Högskolan för Design och Konsthantverk. I samtal med svenske formgivaren och professorn i visuell kommunikation, Martin Farran-Lee, kommer Peter Saville, född 1955, att berätta om sina legendariska skivomslag och alla sina formgivningsuppdrag.
Inte minst det allra senaste. Efter att Peter Saville banbrytande grafiska formgivning definierat en generation – när jag var tonåring köpte jag samtliga skivor där Peter Saville gjort omslaget – så har nu Peter Saville fått jobbet att utveckla sin hemstad Manchesters grafiska profil.
Peter Saville, den hopplöst försenade formgivaren på parkeringsplatsen, är numera creative director för hela staden Manchester.
Det är en häpnadsväckande utnämning av flera anledningar. Tittar man på Manchesters moderna utveckling är det Peter Savilles grafiska formgivning som symboliserar den. Men att jobbet att utforma en stads profil skulle gå till den mest kvalificerade formgivaren vore otänkbart i svenska städer, där estetiska beslut aldrig tas av kreatörer utan av kommunpolitiker och närlingslivskavajer.
Titta inte minst på Göteborg, den stad dit Peter Saville kommer på torsdag för att prata. Göteborg och Manchester har flera likheter. Båda är ”den andra staden”. Peter Saville har sagt att vad som utmärker den andra staden är: ”You try harder”. Göteborg har också haft överlägset bättre rockband än Stockholm.
Men parallellt med att Peter Saville fått uppdraget att förvalta Manchesters profil så har Göteborg satsat på till exempel Göteborgshjulet och Stinsen, ”det charmiga tåget”. Om det moderna Göteborg har någon creative director är det Lisebergskaninen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
NAMN
Abe Vigoda. Skådespelare, född 1921, spelade Sal Tessio i ”Gudfadern”, gästade sista Conan O’Brien-pratshowen. Abe Vigoda kallar sig också det suveräna Los Angeles-band som i kväll spelar i Stockholm.
FOTBOLLSTRÖJA
Peter Saville (se krönikan) har gjort det minimalistiska mönstret till Englands nya fotbollströjor. Mönstret kallas Modern England, hans koncept för Manchester kallas Original Modern.
HYRFILM
”The Cove”. Årets Oscarvinnare för bästa dokumentärfilm finns nu som hyrfilm. En oförglömlig skildring av jakten på delfiner i Japan. Möjliggjord genom maskerade kameror. (Finns just nu även på SVT Play.)
+
BONUS NR 1:
I kväll, fredag, välkomnas nye chefen för Moderna Museet, Daniel Birnbaum, med en fest på museet. Bland de konstnärer och musiker som medverkar på festen finns en för de flesta okänd musiker men som haft en nyckelroll i den moderna rockhistorien: Arto Lindsay.
Arto Lindsay var medlem i DNA, ett av de fyra New York-band som var med på den legendariska, Brian Eno-producerade samlingsalbumet ”No New York” som släpptes 1978.
Den genre som DNA var med och skapade kallades ”no wave”, var influerad av performance art och utmärktes av att textur var viktigare än melodin. Drygt 30 år senare är det i dag dussintals artister som influeras av och pratar om ”no wave”.
Efter DNA var Arto Lindsay medlem i första upplagan av jazzbandet Lounge Lizards. I en historiebok om begreppet av cool lyfts Lounge Lizards debut-LP från 1981 fram som det ultimata exemplet på definitionen av cool.
På det minimalistiska skivomslaget, formgivet av Peter Saville (se krönikan), syns medlemmarna i Lounge Lizards sitta i vita skjortor och smala slipsar i en lägenhet i New York. Arto Lindsay är han med glasögon. En av låtarna heter också ”Au contraire Arto”.
Frontfigur i Lounge Lizards var John Lurie. Efter att filmaren Jim Jarmusch såg Lounge Lizards gav han John Lurie huvudrollen i sina filmer ”Stranger than paradise” och ”Down by law”.
Arto Lindsay, född 1953, föddes egentligen i Brasilien och var också den som i New York-scenen introducerade brasiliansk musik, något som inspirerade inte minst David Byrne.
Arto Lindsay har även skrivit efterordet till biografin om Einstürzende Neubauten, ”Nur was nicht ist, ist möglich”. Den engelska översättningen på den boken – ”No beauty without danger” – kan användas som beskrivning av den röda tråden genom Arto Lindsays konstnärskap.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Weekend 5 november
Kortis:
När jag i fjol gjorde reportage i Abbey Road-studion i London om restaureringen av Beatles-katalogen, så berättade en av teknikern att mastertejperna aldrig får lämna Storbritannien utan förvaras i ett bombsäkert utrymme på hemlig plats.
I samma bunker finns förmodligen banden till tv-serien ”The World At War”, den monumentala 23 timmar långa dokumentärserie om andra världskriget som nu restaurerats på ett lika minutiöst sätt som Beatles-katalogen.
”The World At War” visades i 26 delar i brittisk tv under 1973 och 1974. Serien har även visats av SVT under titeln ”En värld i krig”.
I och med att serien började spelas in 1971 var många av de som haft nyckelroller under kriget fortfarande vid liv och kunde intervjuas: Albert Speer, Hitlers sektrerare. Admiral Dönitz, Sir Arthur Harris, känd som ”Bomber Harris” och inom RAF som ”Butcher Harris”.
Sir Jeremy Isaacs, som gjorde serien, förstod även att en historisk dokumentär också måste kännas i magen. Serien börjar med scener från ruinerna av Oradour-sur-Glance där en SS-patrull i juni 1942 massakrerade 642 franska civila, de flesta av dem kvinnor och barn.
Hela denna dokumentärserie har nu restaurerats och ges ut som både ny dvd-box och blue ray-box. Över 3,6 miljoner detaljer har finputsas vad det gäller ljud och bild. Den fyrkantiga bilden har blivit widescreen. Det finns även över 10 timmar med extramaterial.
Sir Laurence Oliviers oöverträffade speakerröst låter som den var inspelad i går. I svensk tv byttes Laurence Olivier ut mot Hans Villius, den enda svenska speaker som också förtjänar epitetet Sir. Men då den orestaurerade dvd-box av ”En värld av krig” som tidigare givits ut i Sverige saknas tyvärr Sir Hans Villius röst.
Jan Gradvall