Krönika, Dagens Industri
Weekend 22 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Det har gått inflation i överdimensionerade boxutgåvor. Den kommande Springsteen-boxen ”The Promise: The making of ’Darkness on the edge of town’”, som ges ut 13 november, kan tyckas vara ännu ett exempel där fansen får betala mer för volym än för innehåll. Ett album med tio låtar från 1978 har tänjts ut till en box med tre CD och tre DVD.
Men när jag får hålla i konvolutet – Sony i Sverige har fått in ett enda åtråvärt prototypexemplar – blir det uppenbart att ”Darkness on the edge of town” skiljer sig från alla andra boxar som getts ut.
Boxen är nämligen utformad som ett faksimil av Bruce Springsteen egna gamla kollegieblock. Ett sådant typiskt kollegieblock i A4-format som vi alla har haft, inklusive ringbindning, med sida upp och sida ned av anteckningar och klotter.
I sitt kollegieblock har den 27-årige Bruce Springsteen, med ivrig kulspetspenna, fantiserat om hur bra albumet ska bli, bara för att sedan i sista stund ändra sig, stryka över, och självkritiskt förkasta den ena tänkbara låtlistan efter den andra.
Tillsammans med den medföljande dokumentärfilmen om inspelningen, även den kallad ”The Promise”, ger kollegieblocket nya insikter i hur Bruce Springsteen arbetar som artist.
Medan Bruce Springsteen i svensk dagspress oftast framställs som en rockande Duracellkanin så arbetar han i själva verket lika metodiskt, konceptuellt och tematiskt som en bildkonstnär.
Och han är synnerligen medveten om att bilden av honom själv är en del av det slutgiltiga konstverk han presenterar.
Den gängse föreställningen om hur man spelar in ett album är att artisten skriver de låtar som behövs – och sedan går in i en studio och spelar in dem. Så gick även det till när Bruce Springsteen gjorde sitt genombrottsalbum ”Born to run”. Åtta låtar valdes ut, åtta låtar spelades in.
Men under arbetet med den tre år försenade uppföljaren ”Darkness on the edge of town” så spelade Bruce Springsteen in någonstans mellan 40 och 50 färdiga låtar, innan han till slut bestämde sig för de slutgiltiga tio.
Boxen visar att de låtar som Springsteen valde bort hade räknats som höjdpunkter i andra artisters karriärer. Men det avgörande var inte kvaliteten utan att de låtarna inte passade in i Springsteens vision om vad albumet sammantaget skulle förmedla.
Vad Bruce Springsteen till slut bestämde sig för att göra med ”Darkness on the edge of town” var en musikalisk motsvarighet till Martin Scorseses då aktuella ”Taxi driver”. Ett existentiellt drama om moral och vägval, utspelat under sjuttiotalets lågkonjunktur .
Omslagsfotografiet togs hemma i vardagsrummet hos Frank Stefanko, en fotograf från New Jersey som Patti Smith hade tipsat om. En 13-åring i grannlägenheten fick hålla i fotolampan. Den osminkade känslan var exakt vad de eftersträvade. När Bruce Springsteen fick se kontaktkartorna pekade han på vad som blev omslagsbilden och sade: ”That’s the guy in the songs”.
Springsteen fortsatte att arbeta på samma sätt med ”Born in the USA”. Den jeansklädde och enkle bilmekaniker han framställer sig som på ”Born in the USA”-omslaget är den rollfigur som albumet handlar om, men har väldigt lite att göra med den intellektuelle Springsteen som privatperson.
Precis som en filmregissör kan de största artisterna få oss att tro att det planerade är spontant och att det regisserade är dokumentärt.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
POESI
Johan Holmlund, ”Jag har simmat med monstret” (Reverb). Håkan Hellströms ”Saknade te havs” är en cover på Johan Holmlunds låt ”Lost at sea”. Denna episka, magiska långdikt berättar hela historien kring låten.
SAJT
Setlist.fm. Nyfiken på om Paul McCartney kommer att fortsätta med samma mix av Wings- och Beatles-låtar när hans turné strax fortsätter i Sydamerika? Svaret kommer på denna sajt där spellistor från hela världen läggs ut.
BIO
”The Social Network”. När man ser om filmen kan man koncentrera sig på tvillingarna Winklevoss. David Fincher använder sig av två skådespelare – men låter dem ha samma huvud. Oscar för bästa specialeffekter?
+
BONUS NR 1:
Ett faktum som länge tystats ned: All musik som spelats in före 1968 låter bättre i mono än i stereo.
Men efter att monoboxen med Beatles blev fjolårets sensation i musikvärlden är det nu fler och fler som gör den insikten. Nu har även en Bob Dylan gjort en monobox som är utformad på exakt samma sätt som Beatlesboxen.
”Bob Dylan The Original Mono Recordings” (Sony) innehåller Bob Dylans åtta första studioalbum, från ”Bob Dylan” från 1962 till ”John Wesley Harding” från 1968. Alla förpackade i förminskade kopior av vinylomslagen, inga fula plastaskar som förstör känslan.
Rockkritikernestorn Greil Marcus påpekar i boxhäftet att nästan alla som köpte dessa Dylan-album på sextiotalet också enbart hörde dem i mono. Stereoversionerna var mycket dyrare – fyra dollar i stället för tre dollar – och var dessutom mixade utan Dylans egen inblandning.
Greil Marcus skriver att första albumet ”Bob Dylan”, i stereoversionen innebar en uppdelning med ”the guitar over here and the voice over there, with the feeling that neither were quite there at all”.
Boxhäftet till Dylans monobox påminner även om att uppfinningen stereo på 1960-talet var en något som i första hand marknadsfördes av tidningen Playboy. Att skaffa en stereoanläggning var ett livsstilsval, ett sätt att visa sin status och raffinerade smak, ungefär som dagens kök med kök med teppanyakihäll.
Men de allra flesta lyssnade i själva verket på musik från en enda högtalare – precis som vi återigen gör i dag, genom de transistorliknande högtalarna i datorer och mobiler.
Monotrenden sprider sig nu även i musikvärlden. Monoboxar med Roy Orbison och Phil Spector släpps 2011. Inom kort släpps även monoversioner av Yardbirds ”Little games”, John Mayalls ”Bluesbreakers with Eric Clapton” och The Doors debutalbum. Ray Manzarek i The Doors säger att det är mer attack i monoversionen. ”Det är som att få ett spjut i pannan”.
Amerikanska skivbolaget Sundazed har specialiserat sig på monoutgivningar och har sålt tiotusentals exemplar av av Jefferson Airplanes ”Surrealistic pillow” och Traffics ”Heaven is in your mind”. Sundazed-ägaren Bob Irwin säger till tidningen Rolling Stone: ”När ett band spelar live så hör du inte sången komma från den vänstra högtalaren och musiken från den högra. Om du vill höra ett band spela tillsammans, det är mono”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är inte alla som känner till det, men parallellt med sin vanliga utgivning på storbolaget EMI har Plura Jonsson och Eldkvarn under 2000-talet spelat in mässor i Annedalskyrkan i Göteborg som getts ut på lilla Zebra Art Records.
Mässorna består av svenska kyrkans liturgi sammanflätad med Eldkvarns musik
Eldkvarn väljer ett urval av sina gamla låtar, men arrangemangen är nya, luftigare och mer sparsmakade, utan rocktrummor. Fokus hamnar därmed ännu tydligare på Pluras texter.
Albumet ”Kärlekens väg”, som ges ut nästa vecka, avslutar en trilogi som inleddes med ”Kärlekens törst” (2000) och ”Kärlekens låga” (2006). Denna avslutande del av Annedalsmässorna får en extra laddning då den spelades in den 12 mars i år, dagen efter att Plura arresterades för kokaininnehav i Göteborg.
Skivbolaget Zebra Art Records drivs av Valle Erling, prästson, läkare och musiker på egen hand. Valle Erling skriver om skivan: ”Kyrkan var Eldkvarns hem denna kväll.” Plura själv har sagt: ”Om inte jag ryms i kyrkan, vem ryms då där?”
Konserten bandades i en enda lång tagning. Uppenbart tagen av allvaret – och medveten om att utanför kyrkoportarna väntar skammen och domen – sjunger Plura Jonsson bättre någonsin. Musiken lyfts även till nya höjder av Kattis Olsson Lundberg på fiol.
Mitt bland Eldkvarn-klassiker som ”Alice” väver man in ”Chevrolet”, en svart, psalmliknande låt från albumet ”Pluralism”, med en text som nu verkar skriven just för det här tillfället. ”Fader av allting, fader av himmel och jord/ Fader av solen/ och dagen jag blev gjord”.
I morgon, lördag, är Plura dessutom aktuell i TV4:s nya artistprogram ”Så mycket bättre,” som av trailern att döma kan bli vinterns mest bisarra program.
Under en vecka i somras sammanfördes den milt uttryckt omaka konstellationen Lasse Berghagen, Lill-Babs, Petter, Thomas Di Leva, Petra "September" Marklund, Christer Sandelin och Plura Jonsson i ett hus på Gotland. Förutom att leva ”Stjärnorna på slottet”-liv tolkar de även varandras hits. Det är med både förväntan och fasa man ser fram emot att höra Lill-Babs sjunga Plura. Eller att höra Plura sjunga Christer Sandelin.
Jan Gradvall