Skivrecensioner, DI Weekend
Steve Reich
Titel: Double Sextet/ 2 x 5
Skivbolag: Nonesuch/Warner
Betyg: 4
Även om Svenska Dagbladet i en artikel i lördags avlivade myten om att Nobelpristagare efteråt slutar skriva så kvarstår faktum: i princip ingen Nobelpristagare har lyckats prestera något storverk efter att de fått priset.
Detsamma gäller för Polarpristagare. Årets rekordunga pristagare Björk, född 1965, kanske kan bryta den förbannelsen. Men även Steve Reich, född 1936, följde mot alla odds upp sitt Polarpris 2007 med att därefter komponera ett av de största verken under sin karriär.
”Double sextet” belönades i fjol med Pulitzerpriset i musik. Det är verk typiskt minimalisten Steve Reich, men samtidigt med en helt ny ljudbild. Instrumenten som duellerar är inga slagverk utan flöjt, klarinett, fiol, cello, vibrafon och piano. Den repetitiva musiken framkallar en bild av någon som joggar på ett rullband; även om tempot varieras är utgångspunkten hela tiden exakt densamma.
Associationen till löparband förstärks av att ”Double sextet” är indelat i tre delar som är döpta till ”Fast”, Slow” och ”Fast”. Verket framförs av sextetten eight blackbird som tidigare samarbetat med bland andra Wilco-medlemmen Glenn Kotche. Denna cd-utgåva innehåller även Steve Reich-kompositionen ”2 x 5” från 2008.
Jan Gradvall
OBS! eight blackbird skrivs utan versaler
Mark Ronson & The Business Intl
Titel: Record Collection
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
I en intervju i cd-omslaget till ovanstående Steve Reich-utgåva säger Steve Reich att det i begynnelsen pågick en hälsosam dialog mellan konsertmusik och populärmusik, men att kompositörer som Arnold Schoenberg (1874-1951) och hans efterföljare ”försökte resa upp en vägg däremellan”. Nu är den väggen riven igen, inte minst tack vare just Steve Reich som är lika självklar på Berwaldhallen som på Pet Sounds.
Det är även intressant hur årets tre bästa breda popalbum är ett resultat av musiker som, precis som Steve Reich, först skapar en vision av musiken i sitt eget huvud, för att sedan anlitar andra musiker eller sångare för att förverkliga och utföra den.
Årets tidigare konceptuella mainstreammästerverk av Gorillaz och Teddybears följs nu upp av Mark Ronson. Genom att välja exakt den sångare som behövs för varje komposition – vare sig det nu är Simon Le Bon eller Boy George, D’Angelo eller Ghostface Killah – har Mark Ronson skapat vad som låter som en förhandslyssning av 14 av 2011 års listettor.
Jan Gradvall
No Age
Titel: Everything in between
Skivbolag: Sub Pop/Border
Betyg: 4
Den konsertkväll jag har högst förväntningar på denna höst och vinter är när Los Angeles-banden No Age och Abe Vigoda kommer till Stockholm den 5 november. Konserten hålls på Debaser Medis men hade rent passat lika bra på något av konstgallerierna vid Hudiksvallsgatan.
Duon No Age, som består av en gitarrist och en trummis, närstuderar och manipulerar punk som det vore ett fotografi i ett mörkrum. Melodierna fungerar som framkallningsämnen medan de två minuter långa kompositionerna blir som stoppbad i tvåprocentig ättikslösning. Slutresultatet låter som metalliskt silver; hårt, vackert, definitivt.
No Age spelade i fjol live på Museum of Modern Art i New York när museet visade en retrospektiv med Spike Jonzes skateboardfilmer. För den som fortfarande är intresserad av cd-omslag som konstform är ”Everything in between” ett mästarprov, inte minst vad det gäller kombinationen av olika papperskvaliteter, nästan i paritet med föregångaren ”Nouns” från 2008 som nominerades till en Grammy för bästa skivförpackning.
Jan Gradvall
Matthew Herbert
Titel: One club
Skivbolag: PIAS/Border
Betyg: 4
Precis som No Age skulle Matthew Herbert lika gärna kunna representeras av ett konstgalleri som ett skivbolag. På albumet ”One club” återvänder experimentelle elektronmusikern Matthew Herbert till sina rötter i dansmusik, men skillnaden är att han denna gång velat återskapa den helhetsupplevelse som en klubbkväll innebär.
Under ett antal kvällar på en klubb i Frankfurt har Matthew Herbert inte bara spelat in sin egen musik utan monterat upp mikrofoner på alla tänkbara ställen: taket, dj-båset, garderoben, baren, toaletterna, taxibilar utanför. Bland de ljud som mixas in i musiken finns människor som kysser varandra, hånglar, dinglar med nycklar, sjunger med och förstås dansar. Varje spår på skivan är döpt efter människor som var där just den kvällen.
Jan Gradvall