Krönika, Dagens Industri
Weekend 1 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Under en fest sommaren 1973 trillade musikern Robert Wyatt ut från ett fönster på fjärde våningen. Han blev totalförlamad från midjan och nedåt. Resten av sitt liv har han fått tillbringa i rullstol. Det första album Robert Wyatt spelade in efter olyckan, ”Rock bottom” från 1974, guppar fram genom rockhistoriens vågor som en osänkbar livboj; en evig manifestation av vilken kraft musik kan besitta när livet är som mörkast.
Nu släpps ett annat sådant album, ”Losing sleep” av Edwyn Collins. Albumet innehåller den första musik som Edwyn Collins skrivit sedan han 2005 drabbades av två hjärnblödningar. Han förlorade förmågan att prata, läsa, gå och äta. Hans högra arm, den han skrev med och spelade gitarr med, blev permanent förlamad.
På sjukhuset började Edwyn Collins i stället försöka rita med vänster hand. Han ritade fåglar, brittiska fåglar som han närstuderat när han som ung var fågelskådare i Skottland. Han tecknade om och om igen tills han lärde sig bemästra vänsterhanden. De fågelteckningar som pryder omslaget på ”Losing sleep” är Edwyn Collins egna.
I fjol gav Edwyn Collins livspartner, Grace Maxwell, ut en bok, ”Falling and laughing: The restoration of Edwyn Collins” (Ebury Press), som skildrar sjukdomsförloppet och den långa, långa vägen tillbaka.
Grace Maxwells bok börjar likadant som Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”, den prisbelönta sorgeskildring från 2005 där Joan Didion skriver om året efter att hennes make gick bort i en hjärtattack.
Det är en vanlig dag, vilken som helst. Det är alltid en vanlig dag när det ofattbara händer. Precis som Joan Didions make, John Gregory Dunne, befinner sig Edwyn Collins i köket för att förbereda kvällsmat när han plötsligt segnar ihop och livlös faller till golvet.
Skillnaden mellan ”Falling and laughing” och ”Ett år av magiskt tänkande” är dock att det medan John Gregory Dunne är oåterkalleligen död så fungerar det magiska tänkandet för Grace Maxwell. Mot alla odds så överlever Edwyn Collins. Han överlever den första hjärnblödningen, han överlever den andra och även de resistenta sjukhusbakterier han drabbas av under sin sex månader långa sjukhusvistelse.
Edwyn Collins kropp och hjärna har glömt bort allt. Vad de första veckornas rehabilitering ägnas åt är att återigen försöka lära honom att svälja. Under flera månader kan han inte säga något annat än ”yes” och ”no” och ”Grace Maxwell”.
Vad boken ”Falling & laughing” sedan utvecklas till – och som gör att den även rekommenderas till alla som brottas med eller har en närstående som har språkproblem – är en bok om en människas försök att rekonstruera sitt språk och sin identitet. Och om hur musik kan vara en hjälp till detta.
Edwyn Collins får diagnoserna afasi och dysfasi. När han desperat kämpar för att sätta ord på sina minnen börjar han plötsligt en dag rabbla upp medlemmarna i The Who: Roger Daltrey, Pete Townshend, John Entwhistle (The Ox!) och Keith Moon.
Edwyn Collins kan inte sätta ihop meningar, men han kan rabbla detta.
Efter att han upprepat The Who-sättningen flera dussin gånger om dagen går han över till Crosby, Stills, Nash & Young. Och därefter till hela sättningen i Stax husband, med Steve Cropper och Donald ”Duck” Dunn.
Popmusiken blir den livlina som hjälper honom att hitta tillbaka till livet, till minnet, till språket, till sig själv.
(slut)
GRADVALLS VAL
VINYL
The Radio Dept, ”Never follow suit” (Labrador). Augustus Pablo-glimrande dubmagi på vinyl från ett av Sveriges finaste band.
COMEBACK
Boy George sjunger suveränt på Mark Ronsons ”Somebody to love me”. Missa inte heller Boy George på Twitter.
BOK
Karl Ove Knausgård. ”Min kamp” (Norstedts). Det största intrycket från Bokmässan. De två första meningarna naglar fast en.
+
BONUS NR 1:
Den 9 oktober skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Var hade John Lennon befunnit sig idag musikaliskt om han inte hade 40 år gammal hade mördats?
I en minnesartikel i musiktidningen Sonic pekar journalisten Martin Theander på att det fanns lika mycket som talade för att John Lennon hade sin bästa tid bakom sig som framför sig.
Å ena sidan: sommaren innan han mördades hade John Lennon tillbringat fem år isolerad från omvärlden, med Yoko Ono som sköld. ”Fem år framför tv:n, i barnkammaren, stirrande på Central Parks trädtoppar – medan Wings erövrade planeten”.
Å andra sidan: dagen när John Lennon mördades, den 8 december, hade han just avslutat inspelningen av mästerverket ”Walking on thin ice” åt Yoko Ono, en mörk discolåt med apokalyptiska gitarrer, som han sades ha lagt ner med tid på än hela ”Double fantasy”-albumet. ”En föraning om ett kommande musikskapande som aldrig blev”.
John Lennons födelsedag 9 oktober kommer att uppmärksammas både av SVT och TV4. Flera radiokanaler hyllar även John Lennon under dagen. Den 6 oktober släpper EMI en box, flera samlingar och remastrade versioner av åtta av John Lennons album.
”Denna Lennonsatsning är efterlängtad”, säger Sven Peterson som sedan länge varit Beatles-förvaltare på svenska EMI. ”Det är ett mycket glädjefyllt ansvar att se till att Lennons katalog alltid finns tillgänglig i bästa möjliga ljudkvalitet och i bästa möjliga förpackningar. Förra höstens jätteframgång med Beatles remasters visar att alla Beatles- och Lennonfans vet att tekniken har utvecklats mycket sedan CD-skivan lanserades för 25 år sedan och är intresserade av att uppgradera sina samlingar till så bra ljud som möjligt.”
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Uppväxt med Elvis” (Bonnier Fakta) av Sten Berglind är ännu av dessa nostalgiböcker i storformat. Boken domineras av bilder i form av Stens egen samling av Elvis-tidningar, bilder och affischer från tiden 1956-60.
Samtidigt finns det risk för att nostalgiförpackningen tar fokus ifrån att ”Uppväxt med Elvis” också innehåller glimrande texter av en av svensk press främsta stillister.
Sten Berglind är ett levande exempel på den gamla Expressen-skolan, där man formulerade sig som om man vid skrivmaskinen hade satt upp Muhammad Alis citat som ledord: ”Float like a butterly, sting like a bee”.
”Uppväxt med Elvis” är inte bara en bok om Elvis utan även Sten Berglinds egen självbiografi. ”På jakt efter mig själv steg jag in genom dörrarna på vad som tidigare hade hetat Högre allmäna läroverket i Västerås”.
Sten Berglind lyfter även fram ensamheten Elvis röst genom att berätta bakgrunden till ”Heartbreak hotel”. Hösten 1955 hittades en okänd man död på rum 214 på Atlancit Hotel i Miami. Han hade skjutit sig själv med armérevolver, ingen visste vem han var, allt han lämnade efter sig var en lapp med ”I walk a lonely street”.
Låtskrivaren Tommy Durden kunde inte glömma tidningsnotisen om dödsfallet. Han skrev en låt tillsammans med Mae Boren Axton en låt om mannens avskedsord. Resultatet blev en av musikhistoriens mörkaste låtar, ”Heartbreak hotel”, som Elvis sjöng med sitt livs om insats.
Jan Gradvall