Skivrecensioner, DI Weekend

Crass
Titel: The feeding of the five thousand
Skivbolag: Crass Records/import
Betyg: 4

Det var Sex Pistols, The Damned och The Clash som skapade den engelska punkvågen. Men det är inte de bandens logotyper som man sett unga punkare bära på sina bröst de senaste 30 åren utan framförallt Crass, det svartaste av alla svarta får i punkvärlden.

Även Crass var med från allra första början. Crass spelade på den kortlivade punkklubben The Roxy vid Covent Garden i London (The Roxy öppnade den 1 januari 1977 och stängde i april 1978), men Crass, som kom från ett anarkistkollektiv, blev bannlysta efter en spelning för att de inte passade in.

Händelsen resulterade i ”Banned from the Roxy”, en låt på Crass debutalbum ”The feeding of the 5 000” som släpptes i oktober 1978. För den andra och tredje generationens punkare är gitarriffen till Crass-låtarna ”Banned from the Roxy” och ”Securior” i dag lika kända som ”Anarchy in the UK” och ”God save the Queen”.

Medan band som Sex Pistols, The Damned och The Clash egentligen var rätt traditionella rent musikaliskt, med medlemmar som innerst inne gärna ville bli rockstjärnor, så skapade Crass en mycket mer primitiv form av slagordsmusik där låtarna kunde vara en minut långa och helt i avsaknad av melodier.

Crass lät som gatumusikanter som ännu inte lärt sig spela, vilket är en anledning till att bandet inspirerat hundratusentals att andra att bilda band. Eller kollektiv. Eller aktivistgrupper. När man i dag lyssnar på ”The feeding of the five thousand”, som återutgetts ut i en påkostad deluxe-utgåva med 16 bonusspår, slås man av hur udda det fortfarande låter.

Och därmed hur vitalt och modernt det låter. Crass tog rockmusiken bortom rockmusiken.

Jan Gradvall

Weezer
Titel: Hurley
Skivbolag: Epitaph/Bonnier Amigo
Betyg: 2

Det är inget fel att musik kan övergå från att vara ett uttrycksbehov till att bli ett yrke som betalar ens pensionsförsäkringar, men det blir ett problem när man låter det märkas så här tydligt. Weezer har inga idéer kvar. Jo, en. Det är briljant att samma år som tv-serien ”Lost” går i graven döpa sitt album efter karaktären Hurley och sätta hans bild på omslaget.

Jan Gradval

Grinderman
Titel: Grinderman 2
Skivbolag: Mute
Betyg: 2

Vad är den manliga motsvarigheten till att skaffa pushupbehå och pluta med munnen på Lolita-vis? Att börja identifiera sig själv med en varg. Grindermans adra album är en orgie i ”varg söker sin flock”-klichéer, från vargen på omslaget till musiken som låter som om Konstfackelever gjort ett ironiskt soundtrack till ”Grottbjörnens folk”. Precis när man tänker att Nick Cave är alldeles för intelligent för det här, så smyger han mitt i allt in balladen ”What I know”, det bästa han gjort på tio år.

Jan Gradvall

Kartellen, Maskinen, Stockholmssyndromet – med flera
Titel: Evolution
Skivbolag: Cosmos/Bonnier Amigo
Betyg: 4

År 2000 släpptes samlingsalbumet ”Det svenska underjorden” som sammanfattade den tidens kreativa peak och ”gör det själv”-explosion inom svensk hiphop. Titeln till trots har svensk hiphop aldrig varit så mainstream som den var just då. Men sedan dess har genren gått från att vara overground till att bli underground igen. Massmedia tröttnade snabbt och riktade rampljuset någon annanstans.

Idén med samlingen ”Evolution” är att visa aktiviteten och kreativiteten är precis lika stor i dag. Initiativtagare är journalisten Ametist Azordegan och Fittjas producenthjältar The Salazar Brothers, bröderna Masse, Salla och Chepe, som även låg bakom ”Den svenska underjorden”.

Och tilltaget både fungerar och övertygar. Jag hade inte hört talas om hälften av 27 artisterna på denna dubbel-cd, men nästan alla levererar. Allra bäst är ”Från hjärtat” med Highwon, min svenska favoritlåt alla kategorier den här hösten.

Jan Gradvall