Skivrecensioner, DI Weekend
Robyn
Titel: Body talk, pt. 2
Skivbolag: Konichiwa/EMI
Betyg: 4
Varför blir man aldrig mätt på Beatles-album som ”A hard day’s night”, ”Beatles for sale” och ”Rubber soul”? Varför vill man när den sista låten klingat ut omedelbart spela dessa album en gång till?
Ett enkelt skäl: speltiden är så kort som 31-34 minuter.
Det är med anledning av detta som Robyns till synes något förhastade beslut att släppa tre nya album under 2010 kommer i helt ett annat ljus.
När cd tog över från lp i mitten av 1980-talet svällde albumformat till runt 70 minuter, dvs lika långt som dubbelalbum som Bob Dylans ”Blonde on blonde” och Rolling Stones ”Exile on Main St.”. Ytterst få artister klarade av det med bibehållen kvalitet.
Men i och med den fallande skivförsäljningen ser vi nu slutet på cd-eran. Många artister kommer i stället att – precis Beatles en gång gjorde och Robyn nu gör– att ge ut musik i snabbare takt. Fler kortare, snärtigare album.
”Body talk pt. 2” är ett lika superbt – och lika kort – popalbum som ”Body talk pt. 1”. Uppbackad av blänkande och hungriga datorer snäser Sveriges främsta popartist just nu ur sig textrader som: ”Even the Vatican knows not to fuck with me”.
Jan Gradvall
Baseballs
Titel: Strike! Back
Skivbolag: Warner
Betyg: 1
Det tar lång, lång tid för ett tv-program att bygga upp en trovärdighet i musikutbudet. Men det kan gå väldigt snabbt att sedan rasera det igen.
Majoriteten av svenska tv-program är helt i händerna på skivbolagen och bokar artister utan vare sig mål eller riktning.. ”Skavlan” är ett lysande undantag. Redaktionen på ”Skavlan” har lyckats få artister som nästan aldrig ställer upp i tv att göra unika liveframträdanden: Thåström, Kent, Lars Winnerbäck.
Men hela det förtroendekapitalet hotade att raseras när receptionen till SVT (eller om det nu var NRK) i ett obemärkt ögonblick gav passerkort till Sven Budja, Rüdiger Brans och Sebastian Raetzel. Ett tysk Boppers vars specialitet är att smeta in samtida hitlåtar i brylcreme och sedan dränka dem i Donau.
Baseballs versioner av ”Hot n cold” (Kate Perry) och ”Umbrella” (Rihanna) förhåller sig till originalen som kinderegg förhåller sig till choklad. Nu uppdaterar Baseballs sitt debutalbum från i fjol med en förlängd utgåva där Sven, Rüdiger och Sebastian även säger lebt wohl till ”Chasing cars” (Snow Patrol) och ”Poker face” (Lady Gaga).
Jan Gradvall
Tages
Titel: Studio
Skivbolag: RPM/Cherry Red/Border
Betyg: 4
1960-talets två största svenska popband var Hep Stars och Tages. Medan det är svårt att i dag få någon under 50 år att sitta igenom ett helt album med Hep Stars – Hep Stars är en Volvo Amazon med raggartärningar – så låter några av Tages låtar så omärkta av tidens tand att de obemärkt skulle kunna slinka in på en Spotify-lista mitt emellan säg Oasis och The Soundrack Of Our Lives.
Tages kanske allra finaste album, ”Studio”, har nu också återutgetts av ett engelskt skivbolag som inte har några nostalgiska skäl utan tror att det kan tilltala unga lyssnare i dag. Engelsmännen lyfter fram ”Studio” som ett lika radikalt nyskapande album som ”Sgt Pepper”. Medan Beatles influerades av indisk musik förnyade Tages popmusiken genom att väva in sitt eget svenska folkmusikarv. Engelsmännen lyfter även fram Tages socialt medvetna texter som i ”She’s having a baby now”.
Jan Gradvall
Lloyd Cole
Titel: Broken Record
Skivbolag: Tapete/Border
Betyg: 4
Att skriva vykort är en utrotningshotad konstart, men ingen har berättat det för Lloyd Cole. Att lyssna på Lloyd Cole känns verkligen som att få vykort från en gammal vän. Det är frankerad popmusik, med tydlig angivelse av postort och datum, där Lloyd Cole komprimerat skriver ned vad som hänt i hans liv sen sist, samtidigt som kompet berättar mer än tusen ord.
Jan Gradvall