Skivrecensioner, DI Weekend
The National
Titel: High violet
Skivbolag: 4AD/Playground
Betyg: 5
Arcade Fire
Titel: The suburbs
Skivbolag: Merge/Universal
Betyg: 5
Tre avgörande musikhändelser i USA under sommaren: 1. The National går upp på tredje plats på Billboards albumlista. 2. Eagles, Simon & Garfunkel, Rihanna och Jonas Brothers ställer in eller skjuter upp konserter på grund av dålig biljettförsäljning. 3. Arcade Fire går upp på första plats på Billboardlistan.
Gemensamt för de som fått ställa in konserter är att de är breda och folkliga artister. The National och Arcade Fire, däremot, är kända som intellektuella och svårmodiga rockband, hyllade av rockkritiker men aldrig spelade i kommersiell radio. Till skillnad från de andra storbolagsstjärnorna är The National och Arcade Fire dessutom kontrakterade till små oberoende skivbolag vars skivor sällan brukar klättra på topplistor.
Men precis som det i Sverige numera är de dystraste artisterna som säljer flest konsertbiljetter och album – Kent, Lars Winnerbäck, Melissa Horn – så speglar den överraskande framgången för The National och Arcade Fire en verklighet som allt fler amerikaner känner igen sig i.
Båda albumen är blåtintade mästerverk som fångar tidsandan på 2010-talet samma sätt som Simon & Garfunkels ”Bookends” gjorde på 1960-talet eller Eagles ”Hotel California” på 1970-talet.
The Nationals vemod är så kompakt att det får Leonard Cohen att framstå som Egon Kjerrman. Bandets genomgående tema är livskriser. Sångaren och textförfattaren Matt Berninger jobbade ett tag på Icon Medialab, men fick sparken när IT-bubblan sprack vid millennieskiftet. The National albumdebuterade sedan hösten 2001, sex veckor efter 11 september.
I en nyckelrad sjunger Matt Berninger: ”Sorrow found me when I was young/ Sorrow waited, sorrow won.” Att han blivit förälder gör det inte ljusare i tunneln: ”I’m afraid of everyone/ With my kid on my shoulders”. Ändå förmedlar skivan hopp. Författaren Bret Easton Ellis har på Twitter skrivit att ”High violet” är den skiva som hållit honom upp under några tunga månader.
Även Arcade Fire sjunger om tillvaron ur ett vemodigt, tillbakablickande perspektiv. I stället för att skildra flykten från det rätlinjiga förortslivet – vilket bandets två första album handlade om – söker sig ”The suburbs” tillbaka till de klippta gräsmattorna och de sovande husraderna. Nyckerad: ”Our heads are just houses, without enough windows”.
Jan Gradvall
Dungen
Titel: Skit i allt
Skivbolag: Subliminal Sounds/Border
Betyg: 4
För två veckor sedan dog Torbjörn Abelli, 65 år gammal, i sviterna efter en borreliainfektion. Torbjörn Abelli var basist i Pärson Sound, International Harvester och Träd. Gräs och Stenar, tre legendariska band vars sinnesutvidgande musik från slutet av 1960-talet inspirerar många unga musiker i dag.
Arvet från Abelli och hans medmusiker märks främst internationellt, inte minst bland så kallade drone-band (repetitivt, lågfrekvent muller), men den psykedeliska friheten lever också vidare hos Dungen, ett band som hyllas som världsledande i denna genre i dag.
Dungens skivor ges ut av Subliminal Sounds, ett bolag som även återutgett Pärson Sound och ger ut nya skivor med återuppståndna Träd, Gräs och Stenar. Briljante gitarristen Reine Fiske från Dungen spelar även parallellt i Träd, Gräs och Stenar.
Dungen blir också bara bättre och bättre som band. Sjätte albumet präglas av en lätthet och viktlösthet som för tankarna till fladdrande gardiner i öppet fönster. Eller om Ted Gärdestad fått göra ett album med The Jimi Hendrix Experience? Titelspåret ”Skit i allt” förtjänar att bli en allsångsklassiker, en modern ”Sol, vind och vatten”, utan vare sig sol, vind eller vatten.
Jan Gradvall
Richard Thompson
Titel: Dream attic
Skivbolag: Proper/Border
Betyg: 3
Richard Thompsons album inleds med ”The Money Shuffle”, en furiös attack på bristen på moral i finansvärlden. Låten briserar i ett gitarrsolo så hårresande att det skulle kunna förändra frisyren på till och med Thomas Östros och få Anders Borgs hästsvans att vinna Elitloppet på Solvalla.
Albumet ”Dream attic”, som i övrigt domineras av trasiga ballader, är ett exempel på en ny sorts snabbare agerande i musikvärlden som jag tror vi kommer att få se många fler exempel på de närmaste åren. Albumet består av sånger skrivnaunder Richard Thompsons turné på amerikanska västkusten i februari. I stället för att gå in i en studio och spela in de nya låtarna – vilket hade inneburit minst ett år till innan vi fått höra dem på skiva – så spelade Richard Thompson in dem live under tre kvällar i San Fransisco.
Jan Gradvall