Höstens roligaste bok: ”Talking to girls about Duran Duran”
I sin bok Rob Sheffield sätter fingret på hur vi söker oss till våra favoritartister för att bättre förstå våra egna liv. Och hur gamla poplåtar aldrig bara är gamla poplåtar utan tidskapslar. Krönika i DI Weekend, 20/8 2010.
Weekend 20 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Om du någon gång kliver in i Långttillbakamaskinen och ställer in mätaren på 1980-talet så kommer du att få ta del av några intressanta diskussioner. Du kan berätta att Sovjetunionen kommer att upplösas, att Berlinmuren kommer att rivas och att USA kommer att välja en svart president som under sin collegetid lyssnade på B-52s.
Och att folk i framtiden kommer att börja använda något som kallas ringsignaler vilket får deras byxor att då och då spontant sjunga ”Eye of the tiger”.
Hela denna inledning är inte min utan är hämtad från Rob Sheffields nya bok ”Talking to girls about Duran Duran” (Dutton), höstens både roligaste och mest insiktsfulla bok.
Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield bokdebuterade för tre år sedan med ”Livet är ett blandband” (Månpocket), en hjärtskärande skildring av hur han bearbetade chocken och sorgen över att hans 31-åriga fru plötsligt dog av en blodpropp. Kapitlen var utformade efter de gamla kassettband med favoritlåtar som paret lyssnat på tillsammans.
Nya boken ”Talking to girls about Duran Duran” handlar om hans tonårstid på 1980-talet. När det nya decenniet började var Rob Sheffield 13 år. Alla hans avgörande upplevelser som tonåring skedde till ett soundtrack av blippande och bloppande låtar med artister som använde så mycket hårspray att de förmodligen bidragit till denna sommars alla värmerekord.
Låtarna avfärdades på den tiden som dagsländor men har visat sig få evigt liv. 1980-talet och karaoke är enligt Rob Sheffield samma sak. För vem kan inte sjunga med i Bonnie Tylers ”Total eclipse of the heart”, Chaka Kahns ”I feel for you”, Hall & Oates ”Maneater” och Roxy Musics ”More than this”? Fyra av de 25 låtar han skriver om.
Mest 1980-tal av alla är Duran Duran, ett band som denna tidnings Susanne Ljung var tämligen ensam om i den svenska kritikervärlden att förstå betydelsen av.
Men Rob Sheffield dyrkade Duran Duran lika mycket som sina systrar och tjekompisar. Han ville ingenting hellre än att leva ”the Duran Duran lifestyle”, vilket verkade bestå av att ”viga sitt liv åt att resa till avlägsna platser där du välte bord och hällde upp champagne åt plutande skönheter som hjälte dig att lägga på din mascara”.
Rob Sheffield skriver roligare än någon annan nu levande författare, även om man kanske måste ha en hjärna marinerad av popkultur för att hänga med i alla referenser. När Rob Sheffield hör Bananarama önskar han att ”det fanns tre av mig så att jag skulle kunna måla bokstäverna WOW på mina tre rumpor och luta mig framåt och dansa Bananarama-danser hela dagen”.
Prince beskrivs som ”the Joe Strummer of orgasms”. Heather Mills som ”the ’Give my regards to regards to Broad Street’ of Beatles wives”.
Men boken har samtidigt större djup än vad titeln antyder. Rob Sheffield sätter fingret på hur vi söker oss till våra favoritartister för att bättre förstå våra egna liv. Och hur gamla poplåtar aldrig bara är gamla poplåtar utan tidskapslar.
När Rob Sheffield hör Bonnie Tyler återupplever han en hel sommar som skräpplockare längs Bostons motorvägar. Madonnas ”Crazy for you” katalyserar minnesbilder från hans katolska uppväxt.
Beskrivningen av hur han som brådmogen och osäker 16-åring sitter och läser ”Hamlet” i väntan på en konsert med A Flock of Seagulls är så bra att jag till slut strök under hela kapitlet med blyerts.
(slut)