Skivrecensioner, DI Weekend
Wildbirds & Peacedrums
Titel: Rivers
Skivbolag: Leaf/Playground
Betyg: 4
Musikframträdandena vid Polarprisutdelningen har inte alla gånger varit lyckade. Om något företag marknadsfört skämskuddar hade det slagit omsättningsrekord. under den tv-sändning där Martin Stenmarck och Andres Johnson sjöng Peter Gabriel för Peter Gabriel.
Men vid årets Polarprisutdelning, måndag 30 augusti på Konserthuset i Stockholm, kommer Björk-låtarna att framföras av artister som både verkligen influerats av pristagaren och befinner sig på samma konstnärliga nivå. En av dem är Robyn. En annan Wildbirds & Peacedrums, en duo som tillhör Sveriges just nu intressantaste och mest nyskapande artister.
Wildbirds & Peacedrums består av paret Mariam Vallentin på sång och Andreas Werliin på trummor och slagverk. Den suggestiva kraft de framkallar med att fokusera enbart på sång & trummor kommer att passa perfekt för en Björk-låt som ”Human behavior”. Precis som Björk går Wildbirds & Peacedrums musik inte heller inte att placera i något musikaliskt fack. Ena stunden drar det åt frijazz, nästa gång åt minimalistisk avantgarde.
Duons utmärkta nya album ”Rivers”, en sammanslagning av två EP-skivor, är dessutom inspelat i Björks födelstad Reykjavik. Musiken är gjord i samarbetet med bland andra Múm-violinisten Hildur Guonadóttir och en tolv personer stark kör som även medverkade på Björks album ”Medulla”.
Jan Gradvall
Mount & Kimbie
Titel: Crooks & Lovers
Skivbolag: Hot Flush/import
Betyg: 4
Om människor i dag lagade mat på samma sätt som de lyssnar på musik skulle de bara välja maträtter från sin uppväxt. Trots det oöverskådliga smörgåsbord som Spotify-världen nu erbjuder så verkar märkligt många nöjda med att bara fylla sina mobiler och datorer med enbart gamla favoriter och säkra kort.
Men för den som vill och vågar låta sina öron leva ett lika äventyrligt och varierat liv som gommen – även de mest folkkära tv-kockar ligger i dag närmare P2 än P4 vad det gäller eklektiskt utbud och experimentvillighet – rekommenderas att prova Mount Kimbie, en albumdebuterande London-duo som samplar regndroppar och gör musik som speglar sin stad ur ett trottoarperspektiv.
Mount Kimbie är barn av electronica och framförallt dubstep, den bas & trummor-dominerade musik som just nu dominerar i London. Men resultatet blir inte nattklubbsrytmer utan snarare gryningsrytmer, musik för den där alerta timmen mellan första och andra kaffekoppen.
Jan Gradvall
Big Boi
Titel: Sir Luscious Left Foot: The son of Chico Dusty
Skivbolag: Def Jam/Universal
Betyg: 4
Den 18 juli anordnade den branschledande musiksajten Pitchfork en utsåld musikfestival i hemstaden Chicago. 54 000 människor samlade i en park för att lyssna på de udda och experimentella så kallade indieartister som Pitchfork blivit känd för att lyfta fram.
Men mitt bland alla dessa indieartister på Pithfork-festivalen uppträdde rapparen Big Boi, känd som ena halvan av OutKast. Att en artist som sålt över 18 miljoner album, och vunnit sex Grammy, ändå kan räknas som indie – och får uppträda bredvid artister som St Vincent och Sleigh Bells – säger det mesta om Big Bois unika egenskaper och kvaliteter är som artist.
Precis som en gång Jimi Hendrix och Prince lyckas han få musik som egentligen är radikalt annorlunda att låta självklar. Big Bois specialitet är att han rappar i dubbelt så snabbt tempo som själva låten, vilket skapar han en känsla av att han hela tiden befinner sig en nivå högre än både musiken och verkligheten. På sommarens mest spelbara album radar han upp den ena låten efter andra lika bländande som OutKast-klassiker som ”B.O.B” och ”Ms Jackson”.
Jan Gradvall
OK Star Orchestra
Titel: Sound Classique
Skivbolag: Dreamboat/Rootsy
Betyg: 4
Att lyssna på den svenska instrumentaltrion OK Star Orchestra framkallar samma magi som när man snurrar på en jordglob och låter fingret avgöra var man slumpvis hamnar. I ena stunden en strand i Karibien, nästa en veranda i Memphis, för att sedan dimpa ned genom taket på en nattklubb i Congo med en iskall öl i näven.
Gruppledaren och rytmgitarristen Tommy ”Galento” Nilsson, som duellerar mot Christer Lyssarides sologitarr, säger att han influerats av Howlin Wolf, Curtis Mayfield, Jimi Hendrix och Keith Richards (hans favoritalbum med Stones, ”Black and blue”) och inte minst Henry Saint Clair Fredericks, känd som Taj Mahal, vars musik på ett liknande sätt rör sig inte bara mellan städer utan över oceaner mellan kontinenter.
”Sound Classique” är ännu bättre än gruppens sensationella debut. Om bara världen får chans att höra OK Star Orchestra skulle gruppen kunna addera två eller tre nollor till sina försäljningssiffror.
Jan Gradvall