Krönika, Dagens Industri

Weekend 20 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Om du någon gång kliver in i Långttillbakamaskinen och ställer in mätaren på 1980-talet så kommer du att få ta del av några intressanta diskussioner. Du kan berätta att Sovjetunionen kommer att upplösas, att Berlinmuren kommer att rivas och att USA kommer att välja en svart president som under sin collegetid lyssnade på B-52s.

Och att folk i framtiden kommer att börja använda något som kallas ringsignaler vilket får deras byxor att då och då spontant sjunga ”Eye of the tiger”.

Hela denna inledning är inte min utan är hämtad från Rob Sheffields nya bok ”Talking to girls about Duran Duran” (Dutton), höstens både roligaste och mest insiktsfulla bok.

Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield bokdebuterade för tre år sedan med ”Livet är ett blandband” (Månpocket), en hjärtskärande skildring av hur han bearbetade chocken och sorgen över att hans 31-åriga fru plötsligt dog av en blodpropp. Kapitlen var utformade efter de gamla kassettband med favoritlåtar som paret lyssnat på tillsammans.

Nya boken ”Talking to girls about Duran Duran” handlar om hans tonårstid på 1980-talet. När det nya decenniet började var Rob Sheffield 13 år. Alla hans avgörande upplevelser som tonåring skedde till ett soundtrack av blippande och bloppande låtar med artister som använde så mycket hårspray att de förmodligen bidragit till denna sommars alla värmerekord.

Låtarna avfärdades på den tiden som dagsländor men har visat sig få evigt liv. 1980-talet och karaoke är enligt Rob Sheffield samma sak. För vem kan inte sjunga med i Bonnie Tylers ”Total eclipse of the heart”, Chaka Kahns ”I feel for you”, Hall & Oates ”Maneater” och Roxy Musics ”More than this”? Fyra av de 25 låtar han skriver om.

Mest 1980-tal av alla är Duran Duran, ett band som denna tidnings Susanne Ljung var tämligen ensam om i den svenska kritikervärlden att förstå betydelsen av.

Men Rob Sheffield dyrkade Duran Duran lika mycket som sina systrar och tjekompisar. Han ville ingenting hellre än att leva ”the Duran Duran lifestyle”, vilket verkade bestå av att ”viga sitt liv åt att resa till avlägsna platser där du välte bord och hällde upp champagne åt plutande skönheter som hjälte dig att lägga på din mascara”.

Rob Sheffield skriver roligare än någon annan nu levande författare, även om man kanske måste ha en hjärna marinerad av popkultur för att hänga med i alla referenser. När Rob Sheffield hör Bananarama önskar han att ”det fanns tre av mig så att jag skulle kunna måla bokstäverna WOW på mina tre rumpor och luta mig framåt och dansa Bananarama-danser hela dagen”.

Prince beskrivs som ”the Joe Strummer of orgasms”. Heather Mills som ”the ’Give my regards to regards to Broad Street’ of Beatles wives”.

Men boken har samtidigt större djup än vad titeln antyder. Rob Sheffield sätter fingret på hur vi söker oss till våra favoritartister för att bättre förstå våra egna liv. Och hur gamla poplåtar aldrig bara är gamla poplåtar utan tidskapslar.

När Rob Sheffield hör Bonnie Tyler återupplever han en hel sommar som skräpplockare längs Bostons motorvägar. Madonnas ”Crazy for you” katalyserar minnesbilder från hans katolska uppväxt.

Beskrivningen av hur han som brådmogen och osäker 16-åring sitter och läser ”Hamlet” i väntan på en konsert med A Flock of Seagulls är så bra att jag till slut strök under hela kapitlet med blyerts.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

HYRFILM
”The Ghost Writer” (släpps onsdag). Polanski som bäst. Särskilt öppningsscenen och slutscenen påminner om vad film egentligen handlar om.

BOK
Dave Rimmer, ”Like punk never happened” (utgången). Briljant popbok från 1986 som fångar den Duran Duran-epok som Rob Sheffield skriver om.

TV
”In Treatment”. Sommarens höjdpunkt i tv. Den andra säsong som nu rullat släpps som svensk dvd-box i oktober. Då startar även tredje säsongen

+

BONUS NR 1:

2008 gav Handelsprofessorn Micael Dahlén ut boken ”Nextopia”, en träffande skildring av vad Dahlén myntade som förväntningsamhället. I en tid när allting finns tillgängligt blir vi, ironiskt nog, mest nyfikna på det som väntar runt hörnet. För både konsumenter och företag har i morgon blivit viktigare än i dag.

Ett sällsynt tydligt exempel på Nextopia-samhället är amerikanska tv-serien ”Treme”. På tisdag, 24 augusti, börjar ”Treme” visas i svensk tv på Canal+, endast fyra månader efter den amerikanska premiären. Det är rekordsnabbt agerat av Canal+. Jämför med till exempel ”Dallas” där SVT lät oss vänta tre år efter USA-premiären.

Men trots denna snabbhet är det redan för sent. Så länge ingen hade sett den fick ”Treme” mer spaltutrymme än vad förmodligen någon annan tv-serie fått i modern tid. Förväntningarna var enorma på vad David Simon skulle göra efter ”The Wire”, utnämnd till 2000-talets tv-serie.

När ”Treme” fick premiär på kvalitetskanalen HBO i mitten av april lät Dagens Nyheter en skribent ladda ned första avsnittet för att recensera det dagen efter. Men efter tre-fyra avsnitt av ”Treme” kom backlashen i bloggosfären. Hur bra var det här egentligen?

Svaret är att ”Treme” inte är i närheten av ”The Wire” – ingenting är i närheten av ”The Wire” – men att det är en bra tv-serie med ett upplägg som har potential att bara bli bättre. Serien utspelas i ett sargat New Orleans, tre månader efter orkanen Katrina. ”Treme” (uttalas tre-mäj) har fått sitt namn efter kreolska Fauborg Tremé i French Quarters, legendariska kvarter vars jazz, funk och rhytm & blues förändrat musikhistorien.

Lokala musikstjärnor som Allen Toussaint och Dr John är med i första avsnittet. Även musiker som Steve Earle (som även var lysande i ”The Wire”) dyker upp i serien. Steve Earle spelar en musiker som skrivit ”This machine floats” på sin gitarr, en snygg pastisch på Woody Guthrie som på sin gitarr skrev ”This machine kills fascists”.

Trots det svalnande intresset i media för ”Treme” så var HBO så nöjda med serien att kanalen direkt beställde en andra säsong som just nu filmas.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Det händer inte ofta men några gånger i filmhistorien har det gjorts uppföljare som varit lika bra – eller till och med ännu bättre – än den närmast sönderhyllade originalfilmen. Några av de mest kända exemplen bland cineaster är ”Frankensteins brud”, ”Gudfadern 2” och ”Rymdimperiet slår tillbaka”.

Till den listan hör definitivt även ”Toy Story 2”. Redan den första filmen ”Toy Story” från 1995 skrev filmhistoria – den mest nyskapande animerade filmen sedan ”Fantasia” med ett manus lika bra som ”Djungelboken” – men uppföljaren från 1999 var om omöjligt ännu mer välskriven.

Vad som är gemensamt för filmhistoriens bästa uppföljare är dock att de alla misslyckades med den tredje filmen. Varken ”Frankensteins son”, ”Gudfadern 3” och ”Jedins återkomst” var i närheten av ettan och tvåans genialitet.

Men ”Toy Story 3”, som får svensk premiär 27 augusti, är ett tredje mästerverk. Att Pixar väntat elva år med att göra filmen vittnar om deras krav på perfektion.

Manuset till ”Toy Story 3” är skrivet av Michael Arndt som fick en Oscar 2006 för sitt manus till ”Little miss Sunshine”. ”Toy Story 3” är lika bländande rapp och rolig som de andra två filmerna, men samtidigt mörkare och djärvare. Vilket öde väntar leksakerna den dagen barnen växer ifrån den?

”Toy Story 3” introducerar existentialism för barn. Och gör det så förstummande bra att man även som vuxen erbjuder sig att gå och se filmen om och om igen.

Jan Gradvall