Kritikens tur

Den svenska kritikerdebatten påminner om ”Måndag hela veckan”, filmen om en bitter man som fastnar i tiden och tvingas återuppleva samma dag och dag om och om igen. Från Expressen Kultur 17/8 2010.

Text: Jan Gradvalll

Den svenska kritikerdebatten påminner om ”Måndag hela veckan”, filmen om en bitter man som fastnar i tiden och tvingas återuppleva samma dag och dag om och om igen.

Varje gång kritikens framtid förs på tal – och det sker numera så gott som dagligen – så hoppas man att just denna morgon ska bli annorlunda.

Men varje gång trampas det i samma vattenpöl.

Den svenska kritikerdebattens motsvarighet till Bill Murrays vattenpöl i filmen är debattens själva utgångsperspektiv. I stället för att utgå från läsarnas behov så utgår man från kritikerns eget.

Och i det nya medielandskapet kan det vara diametralt olika saker.

Andreas Nordström konstaterade nyligen i Expressen (13/8) att läsarrecensioner av filmer, böcker och skivor får allt större utrymme på nätet.

En utveckling som – förstås – lett till att etablerade kritiker nu lägger armar i kors, pannor i Grand Canyon-djupa veck och ”hyser stor oro” och ”befarar alarmerande konsekvenser”.

Men hur skulle denna utveckling kunna vara annat än positiv just för läsarna?

Vad som väger allra tyngst vid val en ny bok, film, album, pjäs eller utställning är inte en recension utan en rekommendation från en vän eller bekant.

Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara.

Att sedan denna rekommendation från din vän i sin tur ofta kan härledas till en eller ofta flera recensioner förändrar ingenting. Ingenting är lika värdefullt som ”word of mouth”-kommunikation, fråga vilken reklamare som helst.

Men vad som är nytt i den digitala världen är att man inte behöver tala med sina vänner för att få dessa så värdefulla och eftertraktade personliga rekommendationer.

Eller träffa sina vänner. Eller ens känna dem. Titta på Twitter, ett socialt medium som träffande nog beskrivits om ”för vänner man inte känner”.

Att påstå att introducerandet av dessa personliga rekommendationer – vilket egentligen är en bättre beskrivning än läsarrecensioner – skulle vara ett hot mot fördjupning inom journalistiken är bisarrt.

Tvärtom ökar de sammantaget intresset för verket. Och gagnar därmed i längden både upphovspersoner och konsumenter.

År 2010 är en fantastisk tid att vara kulturintresserad. Utbudet inom alla kulturyttringar, från högt till lågt, är överlägset hur det var 1990 eller 1970 eller 1950.

Och detta enorma kulturutbud bara fortsätter att öka.

2005 gavs det ut 60 000 nya album. I fjol hade den siffran, den fallande försäljningen till trots, ökat till 100 000 nya album. I dag ges det alltså ut närmare 400 nya album i veckan.

Det säger sig självt att det för att navigera sig fram i detta utbud inte är en nackdel att ha lyxen att ha tillgång till både personliga rekommendationer och regelrätta tidningsrecensioner .

Vad som däremot verkligen är hotat i denna nya medievärld – och förtjänar att vara hotat – är den sortens kritik som blivit allt mer snuttifierad och förenklad. Kritik som reducerats till tummen upp eller tummen ned.

Man märker redan nu att denna sortens recensioner håller på att bli överflödiga och utbytbara. För varför ska man köpa eller läsa en tidning om den innehåller samma sorts korta, betygsdominerade recensioner som Amazon eller IMDB?

Vad är en tumme mot tusen?

Vad som i stället borde föras upp på dagordningen i den bittra kritikerdebatten – och som därmed kan bryta Bill Murray-förbannelsen – är hur denna medieutveckling kan vändas till att bli den analyserande kritikens räddning och comeback.

Kritiker på svenska dagstidningar står i dag inför ungefär samma utmaningar och krav på förnyelse som nyhetsprogram som ”Rapport” eller ”Aktuellt”.

”Aktuellt” kan inte längre vara det renodlade nyhetsprogram det var förr. När vi i kväll slår på programmet 21.00 så är vi redan uppdaterade på dagens nyhetshändelser via datorer och mobiler.

Vad ”Aktuellt” i stället måste komplettera med och satsa på är fördjupning och analyser, något som redaktionen också är högst medveten om.

Detsamma gäller nu också för kritiker.

Om det på nätet redan finns tusen recensioner av Lady Gagas nya album, Lars von Triers nya film eller Kerstin Ekmans nya roman – omdömen vilka dessutom allt oftare publiceras långt före fastställt recensionsdatum – så måste texten i tidningen erbjuda något annat.

Är det ens relevant att kalla tre-fyra raders text och ett sifferbetyg för recensioner?

En riktig recension erbjuder en kontext som förhöjer läsarens/lyssnarens upplevelse av verket. En riktig recension ger historiskt perspektiv, förklarar sammanhang och ger insikter i stället för åsikter.

Och, inte minst, erbjuder en bultande och färgsprakande läsupplevelse.

Ingenting är så dött i kulturvärlden som en tråkigt skriven recension.

En kompis berättade att han varit och sett ”Eclipse”, den tredje filmen i ”Twilight”-serien. Han berättade att tonårspubliken ställde sig upp och skrek rakt ut i salongen när någon visade sig med bar överkropp eller kysstes.

Inget av detta hade jag läst i en filmrecension. När filmer recenseras i Sverige samlas 40 Gunnar Rehlin en tisdagmorgon i en tyst salong.

Jämfört med om en Backstreet Boys-konsert recenserades på genrepet av 40 Jan Gradvall som satt med armarna i kors.

Jag minns när New Yorkers filmskribent Anthony Lane väntade med att recensera ”Godzilla” tills han kunde se den en fredagkväll i fullsatt salong. Detta för att han insåg att det främsta syftet med den filmen – även rent konstnärligt – var att biopublikens popcorn skulle skaka i kartongerna varje gång monstret satte ned sina plattfötter.

Tilltaget förändrade inte Anthony Lanes slutomdöme om filmen, men det förändrade hans recension. En recension som blev både intressantare än alla hans konkurrentkollegors och oändligt mycket roligare att läsa.

Kritik som ger den sortens fördjupade upplevelser kommer aldrig att bli utrotningshotad.

(slut)