Skivrecensioner, DI Weekend

DI Weekend har sommaruppehåll för skivrecensioner fram till 20 augusti, men mina krönikor fortsätter rulla. Till Almedalsveckan gjorde DI Weekend ett temanummer där jag skrev om politisk musik (se krönika) och gjorde denna låtlista.

Politiska låtar som förändrat världen

Bob Marley & The Wailers, ”Redemption song”, 1980

Damian ”Jr Gong” Marley, Bob Marleys yngsta son, skulle framträtt på Hultsfredsfestivalen men hans konsert med Nas flyttas nu i stället, mycket mer passande, till Gröna Lund, klassisk Bob Marley-mark. Om han sjunger något från sin fars sångkatalog kan det bli den här hymnen. Bob Marley hämtade i själva verket texten, med klassiska rader som ”Emancipate yourself from slavery”, från ett tal som Marcus Garey höll i Novia Scotia 1937. ”Redemption song” har använts som kampsång över hela världen, bland annat under flera afrikanska länders självständighetskamp.

Martha & The Vandellas, ”Dancing in the street”, 1963

Vad som egentligen var en oskyldig uppmaning till att dansa på gatorna fick en ny innebörd när låten började spelas på demonstrationer av svarta aktivister som H. Rap Brown. Under raskravallerna i amerikanska stadskärnor i mitten på 1960-talet översattes ”Dancing in the street” till ”Fighting in the street”. Många radiostationer slutade spela låten för att den ansågs för kontroversiell.

Minor Threat, ”Straight edge”, 1981

Var man än går i Sverige i dag ser man unga människor i skateboardkläder och tatueringar. Rottrådarna till skatepunk och hardcore går att spåra till den kompromisslöse amerikanska punkaktivisten Ian MacKaye och hans första band Minor Threat. Bandets första EP, med låtar som ”Straight edge” och ”Out of step”, etablerade och namngav straight edge, en rörelse där man tar avstånd från alkohol, droger, organiserad religion, kött och dödande av djur.

The Jam, ”Eton rifles”, 1979

Paul Weller överlämnar i dag den här till publiken på sina konserter, alla i England mellan 35 och 55 kan texten utantill. Furiös klasskamplåt om en verklig händelse där överklasselever från Eton College hånade arbetslösa i ett Right To Work-demonstrationståg genom Slough (känt från ”The Office”). Men låten fick en ny undertext när Eton-eleven David Cameron 2008 sade att han älskade The Jam. Och att ”Eton rifles” under hans tid var Eton-kadetternas favoritlåt.

Fela Kuti, ”Zombie”, 1977

Det storsäljande 27:e albumet ”Zombie” med den extremt produktive afrobeatpionjären Fela Kuti (som också hade 27 fruar) var en förödande attack på den nigerianska regeringen. Militären hämnades genom att storma Fela Kutis bostad, bränna ned hans studio, misshandla honom och slänga ut hans mor genom ett fönster. Modern avled kort därefter. Fela Kuti replikerade med att skicka sin moders likkista till militärens högkvarter i Lagos.

Aretha Franklin, ”Respect”, 1967

Perenn kamplåt för hela kvinnorörelsen. Amerikanska kongressen har utnämnt Aretha Franklins version till en nationalklenod. Men när Otis Redding skrev och spelade in låten två år tidigare handlade den dock om något helt annat. Otis Redding sjunger egentligen om att han – som man – begär respekt av sin kvinna.

Robert Wyatt, ”Shipbuilding”, 1982

När det stod klart att Thatcher tänkte starta Falklandskriget specialskrev Elvis Costello en låt till den rullstolsburne socialisten Robert Wyatt. Texten förutser exakt vad som skulle hända: kriget stärkte Thatchers politiska ställning och innebar ett uppsving för Storbritanniens sargade hamnstäder. Samtidigt som skeppsbyggandet innebar att unga män fick återvända hem i likkistor. ”Within weeks they’ll be re-opening the ship yards/ And notifying the next of kin”.

Gloria Gaynor, ”I will survive”, 1978

Vad som egentligen bara var en B-sida – A-sida var en cover av Righteous Brothers ”Substitute” – blev en världshit när radiodiscjockeyr vände på singeln. I slutet av 1970-talet blev det kampsång för gayrörelsen. På 1980-talet blev ”I will survive” ännu viktigare som en låt för kampen mot hiv och aids. Inkluderad på tidningen Rolling Stones lista över ”The Greatest Songs Of All Time”.

Crass, ”Do they owe as a living?”, 1978

Anarkistkollektivet Crass var det mest radikala av alla engelska punkband. Deras budskap var feminism, anti-religion, anti-rasism, anti-krig och anti-globalisering. Med sin svartvita retorik och sitt lika tydliga svartvita grafiska bildspråk har Crass inspirerat alla från Björks tidiga punkband på Island till svenska The Hives. Bandets debutalbum ”The feeding of the 5000” ansågs så kontroversiellt att skivpresserier i England vägrade befatta sig med skivan.

Billie Holiday, ”Strange fruit”, 1939

När Billie Holiday avslutade klubbframträdanden med ”Strange fruit” slutade kyparna att servera och all belysning släcktes, förutom en ensam spotlight på mikrofonen. De ”konstiga frukter” som hon sjunger om är lynchade svarta människor som hängts upp i snaror i träden. ”Strange fruit” utnämndes i december 1999 av Time Magazine till 1900-talets starkaste sång. Texten var ursprungligen en dikt av Abel Meeropol, en judisk lärare i Bronx. När makarna Rosenbergs avrättades för landsförräderi adopterades deras två söner av Abel Meeropol och hans fru.

(slut)