Skivrecensioner, DI Weekend
The Gaslight Anthem
Titel: American Slang
Skivbolag: Side One Dummy/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Nästa vecka släpps ännu en liveinspelning med Bruce Springsteen & The E Street Band, den dubbla dvd:n ”London Calling: Live in Hyde Park”. Jag tror till och med att Springsteen själv skulle bli gladare om man valde att hoppa över just den utgåvan – hur många nya liveversioner av ”Born to run” behöver man egentligen? – för att i stället investera pengarna i New Jerseys framtid.
Unga New Jersey-bandet The Gaslight Anthem, med den tatuerade sångaren Brian Fallon i spetsen, tippas att bli Amerikas nästa stora rockband. Det här albumet förklarar varför. Även om bandet har sina musikaliska rötter i punk, i synnerhet The Clash, har varje refräng på skivan ambitionen att bli allsång på en arena av Ullevis storlek.
Brian Fallon sjunger rader som ”The cars pass by in the rain”. Han refererar till som pojkar som The Romeos och flickor som The Julias. Medan Bruce Springsteen alltid varit mer intellektuell än han utgett sig för att vara så har The Gaslight Anthem ingen annan ambition eller förmåga än att skildra sina egen vardag i dagens New Jersey. ”American slang” är verkligen ”blue collar”-musik.
The Gaslight Anthem har också fått Springsteens välsignelse. När de båda spelade på Glastonbury-festivalen förra sommaren hoppade Springsteen in och gästsjun en låt med The Gaslight Anthem. Och Brian Fallon fick i sin tur sjunga ”No surrender” med The E Street Band.
Jan Gradvall
Bonnie ”Prince” Billy, Alela Diane, Brendan Benson – med flera
Titel: Be Yourself: A Tribute to Graham Nash’s ”Songs for beginners”
Skivbolag: Grassroots/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Hur många skulle känna igen Graham Nash ens om han satte sig bredvid en på bussen? Under hans tid i The Hollies – ett band som var rena svängdörren av medlemmar – stod Graham Nash aldrig längst fram i rampljuset. Av de fyra i Crosby, Stills, Nash & Young har Graham Nash, rent medialt, hållit lägst profil.
Men fråga unga musiker i dag och de väljer Graham Nashs soloalbum, särskilt debuten ”Songs for beginners” från 1971, före alla album med Crosby, Stills, Nash & Young. I filmen ”Reign over me” håller Adam Sandlers sargade karaktär ett hyllningstal till skivan som många instämmer i dag instämmer i.
Nu har några av dagens mest intressanta musiker återskapat hela ”Songs for beginners”-albumet från 1971. Det har gått inflation i tributalbum. Men dessa tolkningar lyckas tillföra något nytt. Graham Nashs egen dotter, Nile Nash, sjunger ypperligt på två spår. Bonnie ”Prince” Billy översätter klassikern ”Simple man” till spanska och får det att låta helt självklart.
Jan Gradvall
Chemical Brothers
Titel: Further
Skivbolag: Astralwerks/EMI
Betyg: 4
Den 12 minuter långa ”Escape velocity” avslutas med vad som måste vara en medveten pastisch på den synhesizerslinga som inleder The Whos ”Baba O’Riley”. Just den låten, med textrader som ”Out in the fields” och ”Teenage wasteland, they’re all wasted”, sammanfattar Chemical Brothers historiska gärning. Duon har verkligen varit ravegenerationens eget The Who.
Efter att på sina senare skivor ha fastnat i en formel, med ibland något krystade gästsångare och samplingar, har Chemical Brothers här förnyat sitt uttryck och gjort sitt bästa album sedan ”Dig your own hole” från 1997. Musiken består nästan enbart av väsande, analoga synthesizers. Med undantag för en låt är det Tom Rowlands själv som sjunger. När det larmar på som mest tänker man också på klimaxögonblicken på ”Who’s next”.
Jan Gradvall
Stornoway
Titel: Beachcomber’s Windowsill
Skivbolag: 4AD/Playground
Betyg: 4
Rockmusikens definition på vad som är hårt kan verkligen diskuteras. Bland det hårdaste jag har hört var när bröderna Reid i skotska Proclaimers – helt utan förstärkare – stod på en restaurang i Stockholm och sjöng så rent och starkt de förmådde. Den mänskliga rösten kan träffa hårdare än all elektricitet i världen.
Den debuterande Oxford-kvartetten Stornoway utgår från en vokalbaserad folkmusik- och gospeltradition som påminner både om Proclaimers och Housemartins. Möjligen är det på grund av att de två tillhörs mina absoluta favoritband som jag också blivit så handlöst förälskad i Stornoway, ett band som tippas vara självklart när nomineringarna offentliggörs till Mercury Prize den 20 juli. (Vinnaren koras 7 september.)
I låten ”Fuel up” sjunger Stornoway om att vara nio år gammal, åka bil med sina föräldar, titta ut genom vindrutan och vara både förväntansfull och rädd för den framtid som väntar där ute. Exakt den känslan fångar hela albumet. Jag har redan bokat en London-resa i november enbart för att se Stornoway live.
Jan Gradvall