Malcom in the middle

Minnesruna över Malcom McLaren. Publicerad på Expressens kultursida, 9/4 2010. (Innehåller en lögn. Blev påmind om att jag inte vågade gå fram till Malcolm på klubben och fråga om strumpor, utan övertalade en ung Andres Lokko att göra det.)

Malcolm McLaren

Text: Jan Gradvall

All popmusik handlar egentligen om kontext. Ingen förstod detta bättre än Malcolm McLaren, som i går gick bort i cancer, 64 år gammal.

Malcolm McLaren blev mest känd som Sex Pistols onde manager. Det var han som höll i marionettrådarna. Och, ja, han ryckte i sina dockor rätt hänsynslöst.

Men faktum är att utan den kontext som Malcolm McLaren gav Sex Pistols – utan hans referenser till 1968-kravallerna i Paris, dadaisternas anti-konst, säkerhetsnålarna, S&M-estetiken – så hade Sex Pistols kanske bara varit ett pubrockband som spelade ovanligt snabbt.

En anledning till att Malcolm McLaren blev så hatad av många artister var också att han stod alltid stod på konsumentens sida.

Popmusiken, enligt McLaren, tillhör fansen.

När Malcolm McLaren direkt efter Sex Pistols hittade nya marionettdockor, i form av gruppen Bow Wow Wow, så lät han dem 1980 debutera med en låt, ”C30, C60, C90, Go!”, som hyllade hemkopiering på kassettband.

Skivbranschen bemötte McLaren som man senare bemötte Napster. Men den 30 år gamla texten låter i dag närmast profetisk: ”Now I don’t need no album rack, I carry my collection over my back”.

Få personer i pophistorien har heller förnyat själva musiken så mycket som Malcolm McLaren. Det var han som lånade ut antropologinspelningar med musik från Burundi till Adam & The Ants och instruerade dem att kopiera trumspelet rakt av.

När hiphopkulturen detonerade i Bronx förstod Malcolm McLaren snabbare än någon annan att detta var den nya punken.

Malcom McLarens visionära hiphopalbum ”Duck rock” spelades in 1982, samma år som Grandmaster Flash & The Furious Five gav ut ”The Message”.

Jag pratade med Malcom McLaren ett par gånger. En gång på en klubb, en gå på Brittiska Ambassaden, där han var hedersgäst.

Hans ingefärsfärgade hår speglade hans temperament.
Ena gången frågade jag om strumpor, den andra gången om kinesisk punk. Båda gångerna pratade han oavbrutet.

Jan Gradvall