Skivrecensioner, DI Weekend
David McAlmont and Michael Nyman
Titel: The Glare
Skivbolag: MN Records
Betyg: 4
Senaste gången David McAlmont var synlig på popradarn var när han i mitten av 1990-talet blev känd som den ende svarte sångaren under Britpop-eran. David McAlmont sjöng suveränt på sextiotalspastischen ”Yes”, ett samarbete med Bernard Butler som Suede-gitarristen tio år senare dammade av och återanvände som blåkopia för sitt miljondollarsamarbete med Duffy.
Det här albumet kunde inte ha varit mer annorlunda. David McAlmont har utgått från filmmusikstycken av Michael Nyman och sedan, med Nymans välsignelse, gjort om dem till poplåtar. Michael Nyman, född 1941, är känd för sin musik till ”Pianot” men kanske framförallt för sin svit med soundtrack till Peter Greenaways filmer på 1980-talet.
Michael Nyman hittade sin säregna stil när han satte sig vid pianot och försökte spela en aria från Mozarts ”Don Giovanni” i samma stil som Jerry Lee Lewis. Till tonerna av detta frenetiska men samtidigt meditativa flöde av toner sjunger McAlmont texter som egentligen är referat av artiklar han hittat i olika dagstidningar.
Som sångare har David McAlmont en indignerad värme i sin röst som för tankarna till Curtis Mayfields mest innerliga och politiska album. Att höra honom leva sig in i roller som nigeriansk prostituerad, Silvio Berlusconis älskare, en palestinsk student, eller en dödssjuk man som ber sin granne att skjuta honom, blir en av de senaste årens märkvärdigaste och vackraste musikupplevelser.
Jan Gradvall
Kevin Costner & Modern West
Titel: Turn it on
Skivbolag: Ear Music/Edel
Betyg: 2
För 20 år sedan var Kevin Costner den största och mest välbetalda filmstjärnan i världen. I dag gör han reklam för Turkish Airlines och reser runt i världen med ett andra klassens rockband. Efter spelningen i Göteborg i går kväll finns det denna alra morgon chans att se ”Dansar med vargar” stå och sleva upp scrambled eggs från den uppvärmda aluminiumbyttan på en hotellfrukostbuffé.
Tanken på Kevin Costner i rollen som musiker är rätt fantasieggande. Blir det dramatiska ”The Bodyguard”-ballader, ”JFK”-konspiratorisk agitatorrock eller futuristisk undervattenstechno á la ”Waterworld”?
Svaret är att det blir, om man är snäll, springsteensk basebollrock á la ”Bull Durham” och ”Drömmarnas fält”.
Jan Gradvall
The Nomads, Shoutless, The Bottleups, Dolkows – med flera
Titel: A Real Cool Time Revistited
Skivbolag: Bonnier Amigo
Betyg: 3
I ett fall har litteraturkritiken mycket att lära av rockkritiken. Att vara kritiker handlar inte bara om att recensera det nya utan att ge lika stor plats för det gamla, att levandegöra historien och göra den relevant för nya generationer.
Få om någon svensk litteraturkritiker har gett upphov till en hel genre, men en musikkritiker har gjort det.
De dussintals garagerockband som vitaliserade svensk rock på 1980-talet hade alla sitt ursprung i en artikel om amerikansk garagerock från 1960-talet som rockkritikern Lennart Persson (1951-2009) skrev i Larm, en kulturtidskrift utan kulturbidrag men lika viktig för modern svensk kulturhistoria som BLM.
Alla 40 låtarna på detta dubbelalbum har inte åldrats lika bra, men några tomtebloss brinner för evigt: ”Silent woods” med Dolkows, ”This ain’t the summer of love” med Screaming Distbüsters (Nomads under pseudonym) och ”No lies” med The Sonic Walthers.
Jan Gradvall
Moto Boy
Titel: Lost in the call
Skivbolag: Songs I Wish I Had Written
Betyg: 4
Sju år gammal fick Oskar ”Moto Boy” Humlebo följa med sina föräldrar in på Westminster Abbey i London. När han klev in i den magnifika gotiska katedralen, och hörde en gosskör sjunga, fick han sitt livs första ingivelse om hur vacker och kraftfull musik kan vara.
På sitt nya album har den 29-årige Moto Boy nu förverkligat den visionen. På omslaget har han ett kors hängande i ena örat och rött läppstift på läpparna. Moto Boy har också blivit känd för att uppträda iklädd läderjacka och högklackat.
Även musiken växlar mellan det sakrala och det profana. När Moto Boy sjunger dessa stråkdominerande popsånger – klasser bättre än hans tidigare inspelningar – tänker man lika mycket på The Smiths svanesång ”Last night I dreamt that somebody loved me” som på det faktum att Georg Friedrich Händel begravdes i Westminster Abbey.
Avslutande ”The way I feel tonite”, där Moto Boy bara upprepar en enda textrad, låter närmast som en bön. Årets andra stora svenska album är ett faktum.
Jan Gradvall