Skivrecensioner, DI Weekend
Ali Farka Touré & Toumani Diabaté
Titel: Ali & Toumani
Skivbolag: World Circuit/Playground
Betyg: 4
Det här albumet slutfördes ett halvår innan Ali Farka Touré (1939-2006) gick bort i cancer, men ges ut först nu. Att få höra det känns som att komma över ett outgivet samarbete mellan John Coltrane och Miles Davis, eller mellan Tom Verlaine och Richard Lloyd; ett musikaliskt möte där två musiker blottar sitt innersta för varandra utan att behöva säga ett ord.
Ali Farka Touré och Toumani Diabaté kommer båda från Mail men var helt olika som musiker. I en dokumentär beskrev regissören Martin Scorsese träffande Ali Farka Tourés elektriska, tunga gitarrspel som ”the DNA of blues”. Den 26 år yngre Toumani Diabaté spelar på en kora, en 21-strängad luta gjord av en torkad kalebass. Diabatés ekvilibristiska flöde av akustiska toner påminner snarare om flamenco eller, faktiskt, klassisk musik.
Att höra dessa två olika klangvärldar mötas är en nåd att stilla be om.
Jan Gradvall
Johnny Cash
Titel: American VI: Ain’t no grave
Skivbolag: Lost Highway/Universal
Betyg: 3
I första strofen på sitt nya album sjunger Johnny Cash: ”Ain’t no grave can hold my body down”. Med tanke på att han nu varit död och begraven i sju år kan man bara nicka instämmande
Det här är de sista inspelningar som Johnny Cash gjorde under sina sista månader i livet. Efter hustruns June Carter Cashs död sade Johnny Cash att musiken var det enda som på slutet gav honom motivation till att fortsätta leva.
På det sjätte albumet i American-sviten låter han som en figur hämtad från Cormac McCarthys ”Vägen”: dödsmärkt, stapplande, med en svag, darrande röst som samtidigt är lika respektinvigande som ett avsågat hagelgevär. Allra hårdast träffar hans version av Tom Paxtons ”Can’t help but wonder where I’m bound”, där han backas upp av snart Sverigeaktuella Avett Brothers.
Näst sist på skivan – näst sist i hans långa karriär – kommer en version av ”Last night I had the strangest dream”, den gamla folkvisa om fred som Hep Stars 1967 överasattte till ”I natt jag drömde”.
Jan Gradvall
Nick Jonas & The Administration
Titel: Who I am
Skivbolag: Hollywood/Universal
Betyg: 1
Uttrycket ”Wow” förekommer inte i konstrecensioner. Men när man besöker Tom Friedmans utställning på Magasin 3 i Stockholm, som visas till 6 juni, är just ”Wow” det enda ord som kommer i närheten av att beskriva upplevelsen.
I konsthallens största rum sal hänger hundratals vardagsföremål ned från taket: planeter, medicinkapslar, glassar. Mitt bland allt detta hänger också ett fotografi där Tom Friedman klistrat in huvudet från en av bröderna i Jonas Brothers ovanpå en naken kvinnokropp. Det är rebelliskt på ett närmast barnsligt sätt. Men samtidigt tillräckligt provocerande för att leda till en mediestorm om utställningen visats i USA.
Den kristna brödratrion Jonas Brothers är heliga kor i dagens nymoralistiska USA. Gruppen skulle kunna liknas vid Herreys, men Carola i trippel upplaga är en bättre liknelse.
Jonas Brothers är just nu också lika folkkära i USA som Carola var i Sverige runt ”Fångad i en stormvind” och lika musikaliskt begåvade. Trots att Jonasbröderna oavbrutet tackar Gud, och predikar celibat innan äktenskapet, spelar de lika mycket på sexualitet som Carola; det är religion i tajta läderbyxor.
Medan Jonas Brothers popalbum haft en del charm är det detta soloalbum från 17-årige Nick Jonas – utgivet efter att äldsta brorsan gift sig – ett skräckexempel på vad som händer när tonårsartister vill visa att ”växt upp”. De andra medlemmarna i The Administration är dubbelt så gamla och hälften så söta som Nick Jonas. Ungefär som om Carola 17 år gammal jammat fram ett album med Raj Montana Band.
Jan Gradvall
Shout Out Louds
Titel: Work
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Efter att jag 1989 sett Lou Reeds och John Cales hyllningsföreställning till Andy Warhol i Brooklyn, ”Songs for Drella”, var det särskilt en låt som vägrade lämna huvudet; ”Work”, om Andy Warhols arbetsmoral. När Lou Reed berättade att han skrivit 10 nya låtar så kontrade Andy Warhol med att han borde skrivit 15.
Låten ”Work” har även givit titeln till Shout Out Louds nya album, en kvintett från Stockholm som blivit mycket större i USA och Tyskland än i Sverige.
En tumregel för popband brukar vara att aldrig börja skriva självreflekterande texter om sina egna turnéer och sina egen popbandsvardag. Men Shout Out Louds skrinnar ut på den tunna isen – utan att falla igenom.
Att skriva, repa, spela in skivor, turnera och uppträda i tv-program har enkelt blivit deras arbete, även om det inte är lätt att övertyga föräldrarna om det. Den fina videon till ”Fall hard” verkar handla just om den kollisionen. Popbandsarbete innebär också att man lätt förlorar sina gamla vänner och dricker lite för mycket.
Allt detta berättar om Shout Out Louds på sitt bästa album hittills. Ett album fylld av distinkta, raka poplåtar, med glimrande melodier, som verkligen vittnar om hårt arbete.
Jan Gradvall