Helvetet på jorden
Vi ska alla den Vägen vandra. Cormac McCarthys ”Vägen” borde listas som obligatorisk läsning i svenska skolor på religionstimmarna. Krönika i DI Weekend 22/1 2010.
Weekend 22 januari
Krönika
Jan Gradvall
Jag har alltid varit intresserad av teologi. Religion och matematik var de enda två ämnen i skolan där jag under alla år hade högsta betyg.
Ändå måste jag konstatera att den klokaste teologiska slutsats jag tagit del av kommer från Belinda Carlisle, sångerskan från The Go-Go’s, som i sin största solohit konstaterade: ”Heaven is a place on earth”.
Efter att ha läst 2000-talets viktigaste bok tror jag verkligen Belinda Carlisle har rätt.
I dag är det biopremiär för filmversionen av Cormac McCarthys ”Vägen”. Filmen är, inte oväntat, en banalisering av romanen. Men om filmen kan få fler att läsa romanen från 2006 så fyller den sitt syfte.
När The Times strax före jul sammanställde en lista på nollnolltalets 100 bästa böcker hamnade Cormac McCarthys bok etta. Efter att Cormac McCarthy i fjol även vann PEN/Saul Bellow Award, det finaste litterära pris som finns i USA, borde heller inte Nobelpriskommittén kunna hoppa över den 76-årige McCarthy särskilt länge till.
”Vägen” borde hur som helst rena nu listas som obligatorisk läsning i svenska skolor, gärna just på religionstimmarna.
När man i kristendomens barndom talade om paradiset och helvetet så pekade man uppåt respektive nedåt. Vad som av många betraktades som något bokstavligt – ”Paradiset finns där upp i himlen” – blir mer troligt om man tolkar det symboliskt.
Precis som Belinda Carlisle sjunger tror jag inte jag inte att himlen och helvetet är några separata platser, utan redan finns här bland oss på jorden. Vad som skiljer och skyddar oss från helvetet är ett ytlager som man skulle kunna kalla civilisation.
Ett skyddande ytlager som är mycket bräckligare än vad vi inser.
I ”Vägen” vandrar en pappa och hans son genom ett ödelagt USA. Vad som hänt skrivs aldrig ut i boken, men beskrivningarna av ständiga regnskurar, en himmel täckt av sot och blinda människor, tyder på en naturkatastrof eller kärnvapenkrig.
Ingenting på jorden blomstrar länge. Alla växter är döda, alla djur är döda, eller för länge sedan uppätna.
Det fåtal människor som överlevt katastrofen vandrar runt och letar efter konserver eller annat ätbart. I samma stund som civilisationen utplånades så upphörde även alla lagar och all moral. Mord och rån tar över. Till slut även kannibalism.
”Vägen” är uppenbart influerad av kriget på Balkan. En form av krig mitt i vardagen, mitt bland märkeskläder och barnleksaker, som lika gärna skulle utspelas i våra egna bostadskvarter.
Även när man tagit del av rapporter från Haiti börjar man tänka på ”Vägen” Jordbävningen slog direkt ut all inhemsk matproduktion, presidenten förlorade sitt hem, flera regeringsmedlemmarna är döda, alla fångar sattes på fri när fängelsemurarna raserats.
De som i ett sådant samhälle tar makten är de som har tillgång till bensin och vapen, precis som i ”Vägen”.
Religion och moralfrågor kan i dag betraktas som något närmast abstrakt. Men vad Cormac McCarthys bok visar är att enas kring någon form av budord eller moraliska rättsnören är det enda sättet att hålla anarki och laglöshet stången.
Älska din nästa såsom dig själv. Exakt så enkelt och så svårt är det.
Den dagen vi inte längre orkar göra det finns helvetet alldeles under våra fötter.
(slut)