Skivrecensioner, DI Weekend
Vampire Weekend
Titel: Contra
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 5
Lars von Trier och hans danska regissörskollegor förstod tidigt vad det handlar om. Kreativitet föds inte av total frihet, utan av ramar och begränsningar. Även New York-kvartetten Vampire Weekend utformade vid starten sin egen motsvarighet till ett dogma-manifest. ”No rock’n’roll clichés. No distortion. No disco drumbeats. No T-shirts onstage.”
Det må låta som tämligen obetydliga begränsningar, men tittar man sig omkring inser man att i princip alla andra samtida rockband bryter mot någon av Vampire Weekends fyra regler.
Resultatet av att Vampire Weekend-medlemmarna tvingade sig själva till nytänkande genom sina begränsningar blev att de stakat ut en helt egen väg genom popmusiken. Gruppens rytmer och gitarrspel har hämtat inspiration från popartister från Kongo, Nigeria, Sydafrika, Jamaica och Indien.
Allt detta medan sångaren Ezra Koenig refererar till Richard Serra, Beethoven och Philip Roth och betraktar Manhattan på ett sätt som för tankarna till Holden Caulfield i ”Räddaren i nöden” och Tom Townsend i ”Metropolitan”.
Jag älskade Vampire Weekends debutalbum från januari 2008 och listade den som det årets näst bästa album. Denna uppföljare är ännu bättre. Att lyssna på ”Contra” känns som att lyssna på planetens just nu bästa popband, möjligen i konkurrens med The XX (se krönikan) och Dirty Projectors.
Musikscenen i New York upplever för närvarande också just nu en storhetstid liknande den i mitten av 1970-talet då allting kretsade kring klubben CBGB.
Och dagens motsvarigheter till den tidens intellektuella ledare, Tom Verlaine i Television och David Byrne i Talking Heads, är David Longstreth i Dirty Projectors och Ezra Koenig i Vampire Weekend. Under 2010-talet kommer alla att lära sig deras namn.
Jan Gradvall
Dan Berglunds Tonbruket
Titel: Dan Berglunds Tonbruket
Skivbolag: Act Music
Betyg: 4
Vad som bidrog till att göra Esbjörn Svensson Trio till ett unikt band var att det var jazzband som aldrig tänkte som ett jazzband. När basisten Dan Berglund nu fortsätter på egen hand – Esbjörn Svenssons gick i en dykolycka sommaren 2008 – tar han ytterligare några steg bort från jazzen. I stället går Dan Berglund tillbaka till de lp-skivor med utvikbara omslag han växte upp med på 1970-talet, med grupper som Emerson, Lake and Palmer. Samtidigt fortsätter musiken att vara instrumental, vemodig, karg; likt tonsatta mörka svenska vinterdagar.
Dan Berglund har också samlat bästa tänkbara kompmusiker. Gitarristen Johan Lindström, pianisten Martin Hederos från Soundtrack Of Our Lives (och soundtracket till ”Upp till kamp”) samt trummisen Andreas Werliin som förutom att han utgör ena halvan av duon Wildbirds & Peacedrums (utsedda till årets jazzband 2008) även spelar med trion Fire! som fått rykte om sig som att vara svensk jazz just nu mest explosiva liveband.
Om dessa fyra musiker får tid att spela mer tillsammans kan de förvåna rockvärlden lika mycket som jazzvärlden.
Jan Gradvall
Dave Rawlings Machine
Titel: A friend of a friend
Skivbolag: Acony/Warner
Betyg: 4
Förra decenniet första stora amerikanska rotmusikalbum var Ryan Adams debutalbum ”Heartbreaker” som släpptes 2000. Det albumet inleddes med dialog, en diskussion om Morrissey-låten ”Suedehead” mellan Ryan Adams och bluegrassgitarristen Dave Rawlings. Därefter började de spela ”To be young (Is to be sad, is to be high)”, en fantastisk låt de skrivit tillsammans.
Det känns därför som en cirkel slöts när samma låt även dök upp på decenniets sista stora amerikanska rotmusikalbum, fast denna gång i Dave Rawlings version.
Att lyssna på debutalbumet med Dave Rawlings Machine, som smögs ut i slutet av november, känns som att få en kanna isté serverad i en solnedgången på en Woodstock-veranda. Dave Rawlings får assistans av sin partner Gillian Welch och medlemmar från Bright Eyes och Tom Petty and the Heartbreakers.
Jan Gradvall
Mary J Blige
Titel: Stronger with each tear
Skivbolag: Geffen/Universal
Betyg: 4
Jag vet inte hur det är med er, men när jag hör vissa artister kan jag få för mig att borde sluta lyssna på annan musik och enbart koncentrera mig på dem. Det händer alltid när jag lyssnar på Miles Davis, Bille Holiday, Nina Simone och Nick Drake. Det händer också allt oftare när jag lyssnar på Elliott Smith och Arthur Russell. Och Mary J Blige
Eftersom Mary J Blige fått för vana att nästa alltid släppa sina album sent i december dyker hon sällan upp på årsbästalistor, men samtliga hennes nio album håller högsta kvalitet. Mary J Blige tillhör också den sortens sällsynta artister vars musik växer med deras ålder. ”I am” kan vara musikhistoriens starkaste kampsång för tvåsamhet sedan Bob Dylans ”Sign on the window”. Avslutningsballaden är temalåt till den förkrossande filmen ”Precious” som får svensk biopremiär 29 januari.
Jan Gradvall